Vincent van Gogh: Hans målningar var glatt vansinne

Den 30 mars 1853 föddes en av världens mest begåvade och problemfyllda målare i Zundert i Nederländerna.

Vincent Willem van Gogh var det äldsta av sex barn. Hans far var en protestantisk präst och hans mor en naturälskande akvarellmålare. Både Gud och naturen skulle komma att påverka Vincent.

När Vincent var 15 år gammal hade familjen inte råd med mer skolgång och han fick gå i lära hos sin farbror, som också hette Vincent van Gogh och hade en konstbutik. År 1873 skickade farbrodern Vincent junior till London för att hjälpa till på galleriet Goupil.

Där blev han hjälplöst förälskad i galleriägarens dotter Eugénie Loyer. Tyvärr var känslorna inte besvarade. Hon avvisade hans frieri – och satte utan att veta om det standarden för van Goghs framtida (o)tur i kärlek.

Avslaget fick den unge Vincents värld att rasa. Han brände alla sina böcker utom Bibeln. Nu skulle hans liv ägnas åt Gud!

Tyvärr visade det sig att studentlivet inte var Vincents starka sida. Han klarade sig inte genom prästseminariet och det slutade med att han fick sprida Guds ord som lekmannapredikant i gruvdistrikten i Belgien. Där gav han bort alla sina ägodelar och levde i extrem fattigdom i ett tillstånd av religiös väckelse.

Då verkade det högst osannolikt att den man som kallades ”kolgruvornas Kristus” skulle komma att skapa några av konstens största mästerverk, som Solrosor och Stjärnenatt i Saint Rémy.

Det var inte förrän vid 27 års ålder som van Gogh plockade upp en pensel – eller snarare en penna. Under sina resor hade han brevväxlat flitigt med sin bror Theo och i breven hade han ofta bifogat små skisser eller teckningar av det han såg.

Theo uppmuntrade honom att fortsätta att teckna, och eftersom hans kontrakt som lekmannapredikant ändå inte förnyats, kom Vincent fram till att han också kunde tjäna Gud genom konsten.

Han flyttade 1880 till Bryssel, där han kom i kontakt med andra konstnärer och fick formell utbildning för första gången.

De flesta känner van Gogh för hans starka färger, solrosor och självporträtt, men under hans tidiga år var hans stil annorlunda. Han ville visa bondelivets kärva verklighet, utan någon romantik. Ett exempel är den dystra, brunfärgade målningen med den prosaiska titeln Potatisätarna från 1885.

Ett annat av van Goghs favoritmotiv var ... han själv. Förklaringen till hans många självporträtt var inte fåfänga. Den utfattige konstnären hade svårt att hitta modeller, och fördelen med att måla självporträtt var att motivet alltid var inom räckhåll.

En teori är också att han, till skillnad från många av sina kolleger, inte försökte skönmåla. Sneda näsor och luckor i tandraden överfördes skoningslöst till duken. Som ett resultat av detta stod kunderna inte precis i kö för att bli förevigade.

I oktober 1888 anlände målaren Paul Gauguin till den sömniga sydfranska staden Arles. Han välkomnades av en upphetsad van Gogh, som i flera månader hade tjatat om att hans franska mentor och stora förebild skulle ansluta sig till honom till södra Frankrike.

Vincent van Gogh hade tillbringat de föregående två åren i Paris, där han träffade andra stora konstnärer som Toulouse-Lautrec och Émile Bernard. I den franska huvudstaden ersattes hans mörka, dystra toner av snabba, färgglada penseldrag.

Men livet i Paris var hektiskt, och van Gogh ville komma bort från drickandet och den rökhosta som plågade honom. Han valde provinsstaden Arles, där han drömde om att etablera sin ”ateljé i söder”, en konstnärskoloni där fria själar skulle kunna söka inspiration i naturen.

I och med Gauguins ankomst verkade drömmen vara inom räckhåll. Men den krossades snart. Efter att ha inspekterat Arles kallade Gauguin den lilla staden för ”den smutsigaste hålan i södern” och gjorde det klart att han knappast skulle stanna länge.

Konsthistoriens mest berömda öra satt på vänster sida av van Goghs huvud fram till den 23 december 1888, då han skar av det. Nästan. I dag är forskarna överens om att han ”nöjde sig” med delar av örat. Vad de inte är överens om är vilka delar som försvann.

Orsaken till denna drastiska handling var ett häftigt gräl med Gauguin. De var ofta oense om den sanna konstens inriktning, och nu nådde dispyten nya höjder. Gauguin hotade – återigen – att lämna Arles, och dagen därpå hotade den alltmer obalanserade van Gogh i gengäld Gauguin med sin rakkniv.

Grälet slutade med att Gauguin flydde, och en rasande van Gogh återvände hem, satte rakkniven mot sitt öra och skar. Det hela slutade dock inte med det. Enligt polisrapporten begav han sig till sin favoritbordell, där han gav öronstumpen till en tjänsteflicka vid namn Gabrielle.

I en version av historien påstås det att en prostituerad ska ha sporrat van Gogh att skära av sig örat. Enligt en annan version fick van Gogh inspiration till sin dramatiska gest från tjurfäktningsarenan, där matadoren efter föreställningen överlämnar tjurens öra till en lyckligt lottad person i publiken.

Vincent ville ha kvinnor mer än de ville ha honom. Han lyckades aldrig hitta sitt livs kärlek, hur mycket han än försökte. Han friade tre gånger, men varje gång med samma nedslående resultat.

Hur burdus och osmidig hans uppvaktning kunde vara framkom när han var 28 år och besökte sina föräldrar. Där träffade han sin kusin Kee Vos-Stricker, som nyligen hade förlorat sin make. Den opportunistiske Vincent såg en möjlighet och gjorde flera närmanden, men möttes av ett kategoriskt ”nej, nej, aldrig” från Kee Vos-Stricker.

Resten av familjen bevittnade den misslyckade uppvaktningen med lika delar skepsis och ogillande.

Året därpå träffade han den prostituerade Sien Hoornik, som tog på sig den dubbla rollen som modell och flickvän.

Förhållandet fick ännu en gång ögonbryn att höjas bland familj och vänner. Sien var inte bara prostituerad, hon var också mamma till en femårig flicka – och gravid med ett barn som inte var Vincents.

Vincent hoppades att Sien skulle ändra sin livsstil och de flyttade ihop. Men när Sien återupptog sin gamla sysselsättning insåg Vincent att hon hade ”avlägsnat sig för mycket”, som han skrev till Theo. Sien blev Vincents sista fasta förhållande.

Det sägs att van Gogh levde på tobak, kaffe, absint och – ibland – lite bröd. Han var ofta undernärd och brukade arbeta tills han kollapsade av utmattning.

Han led av sviterna av gonorré och syfilis – oönskade souvenirer från hans många bordellbesök och hans tid med Sien.

Till det kom att han i 30-årsåldern var praktiskt taget tandlös och hade svårt att tugga maten. Fysiskt var van Gogh med andra ord långt ifrån i toppform, och detta kan ha förvärrat hans obalanserade beteende.

I en studie från 2020 satte en grupp nederländska psykiatriker, med hjälp av tre konsthistoriker, upp en diagnos av van Gogh utifrån de bevarade beskrivningarna av hans beteende och tillstånd.

Deras slutsats var att van Gogh troligen utvecklade bipolär sjukdom (ett tillstånd som är besläktat med schizofreni), till stor del beroende på ett våldsamt alkoholmissbruk och en allmänt ohälsosam livsstil.

Forskargruppen tyckte sig även se spår av personlighetsstörningar och epileptiska anfall i beskrivningarna.

Vilken målningsteknik använde van Gogh?

Vincent van Goghs stil som målare var inspirerad av impressionisterna. I stället för att söka perfektion, till exempel ett ansiktsuttryck, jagade impressionisterna ögonblicket. Målarna skulle gå ut i den verkliga världen och med stora, djärva penseldrag fånga de vad de såg på kort tid, ungefär som ett fotografi. Metoden kallas plein airs – utomhus – på franska.

Vincent föredrog oljefärg framför vattenbaserade akvareller, vilket innebar vissa utmaningar för friluftsmålaren. I ett brev till sin bror klagar han över att ständigt behöva värma upp färgen i kallt väder.

År 2017 upptäckte en konservator en syrsa dold under flera lager färg på van Goghs målning Olivträd – ett bevis för att van Gogh inte sparade på färgen.

Han var inte heller överdrivet mån om detaljerna. Vincent kunde slutföra en målning på en dag, vilket vissa tolkade som slarvigt. För Theo förkunnade han att: ”Om någon tycker att den ena eller andra (målningen, red.) har gjorts för snabbt, kan du svara att det är de som har tittat på den för snabbt.”

Under sin livstid sålde van Gogh enligt uppgift endast en målning, Den röda vingården (1888). Han sålde tavlan till en kvinnlig konstnärskollega för 400 franc bara sju månader innan han dog.

Beloppet står i stark kontrast till de drygt 80 miljoner dollar som van Goghs dyraste målning – Porträtt av dr Gachet – såldes för 1990. I dagens penningvärde motsvarar beloppet drygt två miljarder kronor!

Kanske var den enda fasta punkten i Vincents turbulenta liv hans yngre bror Theo, som alltid var redo med uppmuntran – och pengar.

[Totalt 651 brev från Vincent till Theo och 39 åt andra hållet har överlevt] (https://www.vangoghmuseum.nl/en/art-and-stories/stories/van-goghs-letters {"target":"_ blank"}) (Theo skickade många fler, men Vincent var inte en lika flitig arkivarie som Theo).

Även om Vincent i ett av breven konstaterar att ”... skriva är ett förfärligt sätt att förklara sig på”, gör den omfattande korrespondensen det möjligt att i detalj rekonstruera van Goghs annars ganska brokiga liv.

Faktum är att de två år då Theo och Vincent bodde tillsammans i Paris utgör den största luckan i konsthistorikernas kunskap om van Goghs liv, eftersom denna period av uppenbara skäl inte beskrevs i breven.

Efter incidenten med örat lät van Gogh sig skrivas in på mentalsjukhuset Saint-Paul de Mausole – till stor lättnad för invånarna i Arles. Där fann han frid och inspiration till sin kanske mest berömda målning, den drömska, blågula Stjärnenatt i Saint Rémy.

År 1890 skrevs Vincent ut och reste till den lilla staden Auvers-sur-Oise, där andra konstnärer också hade bosatt sig. I Auvers träffade han doktor Gachet – själv en ivrig amatörmålare – som höll ett vakande öga på honom. Vincent kände att han var på bättringsvägen och kastade sig med kraft över penslar och dukar – under denna period producerade han nästan en målning om dagen.

Vincent van Goghs korta liv som en fattig konstnär som kämpade mot sina demoner är som gjort för vita duken.

Flera Hollywoodstjärnor har spelat rollen som den plågade målaren, bland annat Kirk Douglas i Han som älskade livet (1956), Tim Roth i 2007 års Vincent & Theo och Willem Dafoe i 2018 års Vincent van Gogh – vid evighetens port.

Mest anmärkningsvärd är kanske ”Loving Vincent”, en 94 minuter lång animerad film från 2017. Alla filmens 65 000 bildrutor är handmålade med oljefärg av sammanlagt 125 konstnärer.