För första gången på trehundra år gifte sig en krönt brittisk drottning. Det hade inte hänt sedan Maria den blodiga gjorde det år 1554. Bröllopsfesten hölls i ett proppfyllt Saint James’s Palace.
Bruden Victoria bar en tung, vit klänning prydd med diamanter och apelsinblommor, som symboliserade fruktsamhet. Brudgummen Albert bar en brittisk uniform för att tona ner sitt tyska ursprung.
De var båda tjugoett år gamla och allt tydde på att de var mycket lyckliga. I sin dagbok beskrev Victoria dagen som ”den lyckligaste i mitt liv”, och den därpå följande bröllopsnatten som ”synnerligen tillfredsställande”.
Endast arton år gammal kröntes Victoria till Storbritanniens drottning.
Ingen given tronarvinge
När Alexandrina Victoria kom till världen en mulen och kall majmorgon år 1819 i London var det inte alls ödesbestämt att hon en dag skulle bli Storbritanniens drottning.
Hon var visserligen barnbarn till Georg III, men hennes far var den fjärde av kungens sju söner. Ingen av de tre äldre sönerna lyckades emellertid frambringa någon legitim arvinge till tronen.
Faktum är att före år 1819 hade inte en enda av kungens sju söner och fem döttrar gett upphov till ett inomäktenskapligt barn i enlighet med de kungliga arvsrättsbestämmelserna.
Så när Victoria visade sig vara en normal, livsduglig flicka drog hela släkten en lättnadens suck. Nu hade man äntligen en legitim tronföljare. När hennes farbror dog år 1837 blev hon Storbritanniens drottning.
Trots att hon bara var arton år kände hon sig redo för uppgiften.
Kusinerna Victoria och Albert vigdes år 1840.
Ett arrangerat äktenskap
Frågan om vem Victoria borde gifta sig med blev snart aktuell. Valet föll tidigt på hennes tyske släkting Albert. Det var ett arrangerat äktenskap och Victoria friade till Albert redan vid deras andra träff (första gången de möttes var de båda femton år gamla).
De var kusiner och hade förlösts av samma barnmorska, som tjänat släkten i många år och rest från den ena födseln i England till den andra i Tyskland.
Men även om äktenskapet av parets släktingar betraktades som ett praktiskt arrangemang stod det naturligtvis inte skrivet i stjärnorna att de skulle bli lyckliga med varandra. Men det blev de.
Victoria kom att bli djupt hängiven sin make, nästan underdånig, trots att det var hon som var drottning.
Albert hade stort inflytande på Victorias åsikter, men han fick inte läsa de hemliga statliga dokument som ständigt levererades till henne, eftersom de var förbehållna drottningen.
Albert fick inte heller välja sin egen sekreterare, utan försågs med en engelsk sekreterare som valts ut åt honom.
Tyskheten väckte misstro
Victoria försökte förgäves ordna en officiell position åt sin make. Bland politikerna debatterades länge vilken titel och hur stort apanage Albert skulle ha. Först relativs sent i livet tilldelades han den formella titeln Prince Consort, prinsgemål.
På grund av sin underordnade ställning och sin utländska bakgrund ”parkerades” Albert alltid utanför de rum där viktiga beslut fattades, men eftersom han var mycket begåvad tog han sig an många andra uppgifter.
Han engagerade sig till exempel djupt i hovlivet på Buckingham Palace. Han införde nya reglementen, plikter och ansvarsområden och fick ordning på hovets ekonomi.
Dessutom såg han till att vattenklosetter, en alldeles ny uppfinning, installerades på slottet. Med tiden blev Albert i praktiken drottningens personliga sekreterare och tilläts även blanda sig i politiska frågor.
Vid utrikespolitiska kriser ställdes han emellertid vid flera tillfällen utanför diskussionerna. Hans tyska ursprung väckte fortfarande misstro hos många.
Albert lyckades aldrig heller tillägna sig de engelska umgängesformerna, med torr humor och självironi.
Premiärministrarna hon hatade eller älskade
Victoria agerade inte direkt politiskt, men hon dolde inte heller vem hon sympatiserade med och vem hon inte tålde.
I sin ungdom hade hon ett förtroendefullt förhållande till lord Melbourne (1835–41). Victoria grät när han avgick efter att ha förlorat en förtroendeomröstning i parlamentet.
Betydligt mer distanserat var hennes förhållande till lord Palmerston (1855–58 samt 1859–65), som inte var rädd att säga emot drottningen.
När hon motsatte sig att Palmerston planerade att möta den ungerske frihetshjälten Lajos Kossuth under dennes besök i England, svarade han: ”Som en fri människa i ett fritt land tar jag emot vem jag vill.”
Värst var det med lord Gladstone (1868–74, 1880–85, 1886, 1892–94), som hon bara inte tålde. Hon bad honom inte ens sitta när han kom på besök.
Han styrde omväxlande med drottningens stora favorit Benjamin Disraeli (1868, 1874–80). Till honom hade Victoria ett hjärtligt förhållande.
Kungaparets samliv
Den viktorianska epoken har i efterhand förknippats med sexualskräck och dubbelmoral. På det personliga planet var emellertid Victoria inte alls så pryd som många senare har föreställt sig.
Påståendet att hon om sitt och Alberts samliv ska ha sagt att hon ”slöt ögonen och tänkte på fosterlandet” är en myt.
Tvärtom verkar det som om Victoria hade större sexuell aptit än sin man. Det är känt att hon gav sin man många bilder av nakna människor.
”Victoria hade större sexuell aptit än sin man.”
Uppfattningen att drottningen var generad av tankar på sex är fullkomligt missvisande, åtminstone i hennes yngre år.
Däremot var hon inte särskilt intresserad av det som sex kan leda till, det vill säga barn. Victoria avskydde själva förlossningarna och brydde sig inte heller särskilt mycket om barnen när de blev större.
Trots det födde hon inte mindre än nio barn, i början nästan ett om året. Victoria var en sträng mor, men det mesta av barnens uppfostran sköttes av Albert.
Han lekte med dem och planerade deras utbildning och framtid. Det sistnämnda lyckades han väl med. Alla nio blev förnämt ingifta i Europas finaste furstehus och kungliga familjer.
Planerade världsutställning
Albert var mycket intresserad av teknik och vetenskap. Det var han som fick idén att Storbritannien borde arrangera en världsutställning för att visa upp alla nya framsteg som de industrialiserade länderna hade åstadkommit.
Ett sådant arrangemang var också ett tillfälle att stimulera fredligt samarbete mellan deltagande nationer från runtom i världen.
Den 1 maj 1851 öppnade utställningen i nybyggda Crystal Palace i Hyde Park. Världsutställningen blev en stor succé och en personlig triumf för Albert.
En av attraktionerna var Koh-i-noor-diamanten, som drottning Victoria lånade ut till utställningen. Hon skrev om invigningen i sin dagbok: ”Det var tusen gånger flottare än min egen kröning. Det är den stoltaste dagen i mitt liv, och det är min käre Albert och allt det han kunnat uträtta med sitt stora hjärta och ädla sinne som gjort mig så stolt. Detta är en dag som kommer att leva för evigt. Gud välsigne min käre Albert och mitt kära land, som visat sin sanna storhet på en dag som jag aldrig ska glömma.”
Alberts världsutställning blev en sådan succé att liknande arrangemang har fortsatt att hållas med jämna mellanrum ända fram till våra dagar.
Victoria rådgjorde med Albert i många frågor.
Blandade sig i politiken
Victoria, som regelbundet hölls informerad om regeringens angelägenheter, kunde i vissa situationer utöva inflytande på politiska beslut.
Hon var en hetsig känslomänniska som ibland till och med hotade med att abdikera om hon inte fick som hon ville.
När hon var som mest upprörd i en fråga kunde hon sända uppemot femtio telegram per dag till regeringen för att få sin vilja igenom.
”Klasskillnaderna under Victorias tid var enorma.”
Om hon ändå inte fick det kunde hon krossa glas och porslin för att avreagera sig. Med tiden förstod Victoria att hon måste välja sina strider och ibland ge med sig. Det var framför allt Albert som lärde henne detta.
Senare i livet hade hon lättare att acceptera att den verkställande makten låg hos regeringen och lade sig alltmer sällan i politiska beslut.
Victoria visade emellertid ändå sin politiska hållning genom den skiftande relation hon hade till de premiärministrar som var verksamma under hennes tid.
Hon tålde knappt Palmerston och Gladstone, men älskade Melbourne och Disraeli.
En tiggare med sitt barnbarn i famnen på Londons gator.
Snabb samhällsutveckling
Victorias tid på tronen var den mest optimistiska och företagsamma i brittisk historia. Det formligen ångade av framsteg och nya möjligheter.
Utvecklingen var enorm under den viktorianska epoken, men en av få saker som förblev sig lika under alla dessa år var att Victoria satt kvar som landets monark.
Drottningen, som informerades om alla regeringsbeslut och även fick rådge regeringen, följde hur landets polis- och postväsen byggdes ut, städerna fick gatubelysning och Londons tunnelbana uppfördes.
En del lagar liberaliserades. Dödsstraffet blev till exempel alltmer sällsynt. Arbetare, kvinnor och barn fick stegvis bättre villkor. Samtidigt förblev klasskillnaderna i det brittiska samhället enorma.
Den brittiska industrin behöll sitt försprång tack vare flera nya uppfinningar under 1800-talet.
Fred och framsteg
Den industriella revolutionen hade gett Storbritannien ett försprång i förhållande till alla andra länder, vilket britterna njöt frukterna av under Victorias tid.
Under denna tid slets många andra länder isär av blodiga revolutioner och inbördeskrig, men för britterna var det en fredlig period.
Inom det växande kolonialväldet fick brittiska trupper ibland gå i strid, men det berörde inte särskilt många britter på hemmaplan.
Medan maktkampen trappades upp på kontinenten mellan Frankrike och det efter år 1871 enade Tyskland, fortsatte Storbritannien att utöka sitt inflytande utanför Europa.
Judi Dench spelar Victoria i filmen Victoria & Abdul.
Drottningen på vita duken
Drottning Victoria har vid flera tillfällen porträtterats i filmer och tv-serier, senast i Victoria & Abdul, som handlar om drottningen och hennes indiske muslimske tjänare Abdul Karim, spelad av Ali Fazal.
Victoria spelades av Judi Dench, som gjorde samma roll i filmen Hennes Majestät Mrs. Brown (1997), som handlar om drottningens relation till en annan av hennes tjänare, skotten John Brown.
År 2001 skildrades Victorias stora kärlek till maken Albert i tv-serien Victoria & Albert och år 2009 kom filmen Young Victoria.
En tv-serie från år 2016 är baserad på romanen Victoria av Daisy Goodwin. Drottningen har vid många tillfällen levandegjorts i litteratur av olika slag.
Det mest bisarra exemplet är kanske Queen Victoria: Demon hunter, som handlar om hur drottningen bekämpar demoner.
Skapade ny respekt
Tillsammans skapade Victoria och Albert en ny respekt för det brittiska kungahuset. Albert var rationell och ordentlig. Victoria värdig och kylig. Ingen av dem utmärkte sig på något negativt sätt.
Deras borgerliga dygder spred sig inom över- och medelklassen. Victorias föregångare hade beskrivits som ”en galning, en kvinnotjusare och en buse”.
Victorias och Alberts flit och höga moral bröt av mot tvivelaktiga traditioner i de bådas kungliga familjer, där många av deras tidigare släktingar varit notoriskt otrogna.
År 1861 insjuknade Albert i tyfus och dog efter en kort tids sjukdom den 14 december. Han blev bara fyrtiotvå år gammal och hade då varit gift med Victoria under halva sitt liv.
Mycket tyder på att en av hans sista handlingar från sjuksängen blev att utreda några allvarliga missförstånd mellan USA:s och Storbritanniens regeringar, som i värsta fall hade kunnat leda till ett nytt krig länderna emellan.
Under sina sista dagar i livet var han så sjuk att han började tala tyska igen.
Victoria var förkrossad. Vissa i hennes omgivning befarade att hon till och med skulle mista sitt förstånd. De första dagarna talade hon bara om att hon ville återförenas med ”my dear, dear Albert”.
I sin dagbok skrev hon: ”Nu återstår bara tomheten.”
På ålderns höst blev Victoria alltmer skröplig.
Sörjde livet ut
Efter makens död drog sig Victoria tillbaka från offentliga framträdanden och representation. Under tio–tolv år visade hon sig inte alls i publika sammanhang, inte ens för att öppna parlamentet.
Folk började prata om henne som ”änkan i Windsor”. Victoria fortsatte sörja Albert under resten av sitt liv. Hon klädde sig alltid i svart och varje kväll lades Alberts kläder fram vid hans säng.
Victoria såg till att minnestavlor sattes upp på alla platser där hon och Albert haft minnesvärda upplevelser tillsammans.
På sitt skrivbord hade hon så många bilder av sin käre make att hon knappt fick plats med dokumenten hon skulle arbeta med.
Ett mausoleum uppfördes vid Windsor Castle, och i London öppnades år 1871 Royal Albert Hall till Alberts minne.
Medalj som delades ut under diamantjubileet.
En global symbol
Trots att Victoria inte var så synlig för medborgarna efter Alberts död förblev hon en enande symbol.
Hon symboliserade även det växande brittiska imperiet, och år 1876 lät premiärminister Disraeli utropa henne till kejsarinna av Indien.
På samma vis upplevdes det som naturligt att hon fick ge namn åt nya territoriella upptäckter, till exempel Victoria Land i Antarktis samt Victoriafallen och Victoriasjön i Afrika.
Hennes namn användes också mycket i imperiets huvudstad London.
Den nya järnvägsstationen som invigdes år 1862 fick heta Victoria Station, och när ett av världens största konstmuseer flyttades år 1899 bytte det namn till Victoria & Albert Museum, i dag mer känt som V&A.
Blev nästan blind
Victoria var en liten (utan kronan bara hundrafemtio centimeter lång), men mycket bestämd och energisk kvinna. Hon överlevde inte mindre än sju attentat.
I flera fall var det irländska nationalister som försökte döda henne. Victoria kom också att överleva tre av sina barn.
”Victoria var en symbol för imperiet.”
Med tiden blev emellertid hennes fetma ett växande problem. Hennes läkare föreskrev en diet, men tog tillbaka den när han insåg att drottningen åt den utöver sina vanliga måltider.
Från 1880-talet tvingades Victoria använda käpp efter att ha drabbats av en knäskada. Lite senare fick den kraftiga damen köras runt i rullstol.
Man hade en särskild ramp för att köra upp henne när hon skulle ut och åka vagn. Starr på båda ögonen gjorde Victoria praktiskt taget blind, och med åldern blev hon allt tröttare.
Firade två jubileer
Ändå orkade hon delta i två enorma hyllningsfester: hennes guld- och diamantjubileer.
Det första firades år 1887, då hon hade suttit femtio år på tronen och det andra år 1896, då Victoria passerade sin farfar Georg III som Storbritanniens mest långvariga regent.
Hon höll sig kvar på tronen århundradet ut och dog inte förrän den 22 januari 1901, då hon avled på Osbourne House, omgiven av barn och barnbarn.
Vid hennes död stod det brittiska imperiet på toppen av sin makt, såväl politiskt och ekonomiskt som militärt. En fjärdedel av jordens befolkning förlorade då sitt statsöverhuvud.
Här är hela familjen samlad.