Våghalsar trollbinder publiken

Artister kämpade om publiken

Hästuppvisningar var populär underhållning i slutet av 1760-talets England.

Krogägare skrev avtal med skickliga ryttare, som underhöll med imponerande akrobatiska konster, och efteråt betalade gästerna ofta frikostigt.

Å andra sidan var konkurrensen mellan ryttarna stenhård, för de var många som skulle dela på publikens gunst. Det upptäckte Philip Astley, när han lämnade armén för att pröva lyckan på egen hand.

Om han skulle kunna lyckas var han tvungen att studera de erfarna ryttarnas metoder. Han gjorde sig bekant med två män, som hela tiden försökte överträffa varandra, eftersom de kämpade om rätten att underhålla gästerna utanför en krog.

Den ene mannen var vida överlägsen som ryttare. Konkurrenten var emellertid en större entertainer, vars trupp även omfattade hans vackra hustru och en väldresserad häst, som kunde utföra konster på egen hand.

Astley övade och övade, tills han klarade av att utföra båda männens nummer. Därefter övade han med sin hustru Patty, så att även hon kunde få en roll i den föreställning han tänkte sig. Slutligen tränade han den kvicka lilla hästen Billy, så att den kunde lystra till ett antal diskreta kommandon.

Till slut var Astley redo att möta publiken. Han tänkte emellertid inte göra som andra ryttare, vars inkomst hängde på överenskommelser med Londons krogar.

Fanjunkaren gick sin egen väg och siktade högt redan från första dagen.

Astley satsade allt

En tidig vårdag 1768 trängde en gäll hornsignal genom det konstanta sorlet och bullret vid bron Westminster Bridge i London. När hornet tystnade, hördes en djup och kraftfull militärisk röst:

”Kom närmare. Kom närmare, mina damer och herrar, och se den förbluffande uppvisningen av bedrifter på hästryggen”.

Rösten tillhörde den reslige och muskulöse Philip Astley, som såg imponerande ut i dragonuniform på ryggen av en kritvit stridshingst.

”Nästan tjugo nummer på en, två och tre hästar”, lovade Philip Astley, medan han lutade sig fram i sadeln och räckte flygblad till dem som stod närmast.

”Varje kväll hela sommaren, utom söndag. Därborta är ridskolan”, förkunnade han och pekade dramatiskt över floden Themsen med sin dragna sabel.

”Ridskola” var en tjusig beteckning på det sanka fält som Astley hyrt på motsatta sidan floden. Fördelen var att området låg nära både bron och en trafikerad landsväg.

Dessutom omgavs fältet av ett plank, så att ingen kunde se föreställningen utan en biljett. Astley var i stort behov av intäkterna från biljettförsäljningen, för han hade lagt alla sina pengar på att köpa hästar och hyra fältet.

Showen var en jättelik chansning. Till skillnad från andra hästakrobater, som sökte upp publiken vid exempelvis krogar, ville Astley att åskådarna skulle komma till honom.

I en hel vecka red han därför genom Londons gator, medan han blåste i trumpet, ropade sig hes och delade ut flygblad. Till slut inföll premiärdagen, som skulle avgöra hans framtid.

Fältet förvandlades till en arena

Philip Astley hade nerverna utanpå huden, när han den 4 april 1768 öppnade porten till sin improviserade arena.

Till hans stora lättnad väntade en liten grupp utanför planket, och under den följande timmen kom ytterligare några.

En sittplats på de grovt hopsnickrade bänkarna kostade en shilling, medan de snåla eller fattiga slapp undan med sex pence för att stå upp.

De som försökte smygkika genom plankets springor avskräcktes av Astleys tordönsstämma.

Till slut markerade en trumvirvel att uppvisningen skulle börja. Ljudet kom från ett rangligt tak över ett duvslag, där Astley hade placerat en ung man, som fick lite småpengar för att skapa stämningsfull bakgrundsmusik.

Astley red nu in i arenan på sin vita häst Gibraltar.

Efter en kort presentation lät ex-dragonen hästen springa i cirkel, medan han reste sig och stod på dess rygg. Astley hade nämligen upptäckt att cirkelrörelsen alstrade centrifugalkraft, som pressade ned honom i sadeln och gjorde det lättare att hålla balansen.

Astley stod på ett ben, red baklänges och stod även på huvudet, medan Gibraltar fortsatte springa.

Hästen höll kursen och tempot, trots att Astley avlossade pistolskott.

Ytterligare en häst fördes in i arenan, och balanserande med en fot på ryggen av vardera hästen red dagens stjärna över hinder utan att falla av.

Därefter tog Patty Astley över manegen och utförde flera nummer iförd fladdrande klänning.

Därmed var historiens första cirkusföreställning över. Showen hade gett en bra förtjänst, men pengarna skulle räcka långt, för den lilla truppen var utelämnad åt väder och vind.

Direktören utvidgade truppen

Under sommaren fick Astley ställa in flera föreställningar på grund av regn, och när hösten kom var säsongen över.

Han lämnade sin gravida hustru i London och gav sig ut på landet för att uppträda på marknader i små orter.

Sent på året återvände Astley hem med stora planer och fickorna fulla av mynt. För pengarna övertog han en konkurshotad virkeshandel, som låg nära hans ”ridskola” i arbetarförstaden Lambeth.

Snart var mängder av hantverkare i färd med att restaurera och måla allt i spektakulära färger. Övertäckta läktare tillkom och till slut ett tak av segelduk över manegen.

Med öppnandet av Astley’s Riding School år 1769 hade ex-dragonen satt en helt ny standard för underhållning och funnit en nisch, som han hade helt för sig själv.

Alla konkurrenter uppträdde fortfarande utanför krogar, medan han hade sin egen runda arena, tryckte program och satte ihop en allt större trupp.

Astley hade nämligen för avsikt att utvidga sin hästshow till en festföreställning av nummer som skulle göra publiken förbluffad, hänryckt och förfärad om vartannat.

Jonglörer, lindansare och trollkonstnärer hamnade på programmet i Astley’s Riding School.

Andra inslag i showen var clownen Fortunelly och Signor Colpi, vars specialitet var att jonglera med barn – i fötterna. En del av artisterna var utlänningar, medan andra bara antog främmande namn för att verka mer exotiska.

Tyngdlyftaren – en dittills okänd form av underhållning – höll dock fast vid sitt engelska namn: Hawtin.

Truppen levde gott på de pengar som föreställningarna gav dem. Å andra sidan fick de finna sig i att den tidigare fanjunkaren Astley behandlade dem som om de var rekryter i hans personliga lilla armé.

”Han hade rykte om sig att använda piskan lika flitigt på sina tvåbenta och yrbenta artister”, skrev den berömde författaren Charles Dickens, när han på 1800-talet berättade om historiens första cirkus.

Ofta fick ingen lov att gå och äta förrän alla nummer övats in till perfektion.

Astley ställde dock ännu högre kvar på sig själv, för han och hans hästar förblev föreställningarnas grundpelare. Bland Londons invånare vann den långe och bredaxlade Philip Astley med tiden anseende som en orädd våghals.

Programmet var ren efterapning

Astley hoppade ned från galopperande hästar och upp igen, utförde korttrick stående på sadeln och många andra konster, som verkade omöjliga för åskådarna.

Vad få visste var att han hämtat rikligt inspiration från andra.

Även Astley var framgångsrik var han flitig med att snegla konkurrenterna över axeln.

När en annan ryttarartist plockade upp ett fickur från marken i full galopp, gjorde Astley snart samma sak – fast med ett mynt i stället för ett ur. Och bindel för ögonen. Om någon tränade sin häst att hälla upp te med tänderna, lärde Astley sin kloka Billy att brygga teet först.

I programmet för Astleys shower hette Billy ”Den lilla lärda militärhästen”, och Astley arbetade outtröttligt med att träna den.

Hästen kunde falla omkull och ligga död på manegens sågspån, medan Astley reciterade en sorglig dikt, och så plötsligt vakna till liv igen vid en specifik strof.

Billy verkade även vara duktig på matematik, för han räknade genom att stampa i marken med en av hovarna. Publiken satt tillräckligt långt bort för att inte höra Philip Astleys diskreta små kommandon före varje hovslag.

Nästan hela cirkuschefens repertoar var stulen från andra, men gjordes större, svårare och mer imponerande.

Trots det blev den framgångsrike underhållaren rasande, när han själv utsattes för industrispionage från en ny konkurrent.

Charles Hughes var en synnerligen skicklig ryttare, som Philip Astley hade tagit med i sin trupp.

I takt med att direktören blev tvungen att lägga alltmer tid på affärerna, fick den unge stjärnan en framträdande roll under föreställningarna.

Han stannade kvar för att hålla igång showen i London, medan Astley 1772 reste till Frankrike, då han bjudits in att uppträda vid hovet. Liksom Astley var Hughes en bjässe med en imponerande fysik.

”En tapper, oförvägen man, som kunde ha burit en oxe på sina axlar och sedan ha ätit den”, skrev Charles Dickens om honom.

När Astley återvände från Frankrike hade allt förändrats. Några hundra meter från Astley’s Riding School stod nu Hughes’ Riding School, vars föreställningar var rena kopior på originalet.

Eleven hade lämnat sin läromästare, och en livslång konkurrens mellan de båda männen tog nu sin början.

Astley försökte kväsa sin nya rival i början genom att offentligt beskylla honom för att plagiera. Det gav dock bara uppmärksamhet åt den nya hästshowen, som många Londonbor ännu inte hört talas om.

Snart försökte konkurrenterna överträffa varandra med de mest storslagna föreställningar.

Programmet för en av Hughes shower utlovade en ”mer enastående uppvisning än någonsin förr”. Hughes lovade bland annat att lyfta en kvinna över sitt huvud, medan han red på en häst i full galopp.

Rivaliteten mellan de båda stora artisterna gav Londonborna bättre underhållning än de någonsin fått. Den bittra konkurrensen väckte dock även uppmärksamhet bland krafter som ville krossa Hughes och Astley.

Lagen satte stopp för cirkusfesten

Scenkonst i London var kraftigt reglerad på 1700-talet.

Endast den kungliga teatern i Drury Lane och operahuset i Covent Garden hade rätt att visa skådespel på permanent basis, alla andra var tvungna att söka tillstånd, som gavs endast med stora restriktioner.

Hästshowerna hade tagit gäster från de båda ärevördiga scenerna, som nu tog upp kampen.

År 1773 greps först Hughes och sedan Astley. De anklagades för att erbjuda föreställningar med så mycket skådespelande och pantomimteater att de bröt mot reglerna. Ingen av männen hade skaffat det tillstånd som krävdes.

Männen var snart ute igen, men de tilläts inte längre att erbjuda publiken något annat än rena hästuppvisningar, och efter ett par års juridisk dragkamp lämnade männen London.

Hughes begav sig ut på en åtta år lång Europaturné, medan Astley, som nu var över 30 år, flyttade showen till Dublin och Paris.

Fransmännen älskade den nya ”Amphitéâtre Anglais”, som bjöd på billig underhållning för folket.

Kungligheterna var också förtjusta, och det sägs att drottning Marie-Antoinette ska ha blivit en stor beundrare av Astley, som hon kallade sin ”engelska ros”.

Även Paris hade dock regler för skådespel, och efter sin succé förbjöds Astley ännu en gång att visa annat än hästuppträdanden.

I stället för att åter slåss i rätten valde britten att kringgå reglerna. Astley byggde en lättviktsscen, som kunde placeras på ryggen av åtta hästar, och på detta gungande underlag fortsatte showen som förr.

Juridiskt sett var jonglörer, clowner och trollkonstnärer ju till häst, när de uppträde på Astleys mobila manege.

Föreställningarna fortsatte i Paris fram till den franska revolutionen, men Astley återvände hem till London innan dess. Även Hughes hade återvänt, och rivalerna återupptog sin gamla strid.

Cirkusarna gav sig ut på vägarna

Astley hade uppfunnit allt det som man i dag förknippar med cirkus. Hughes blev emellertid upphovsman till namnet.

På sin gamla tomt uppförde han 1782 en ny arena, som fick namnet Royal Circus, Equestrian and Philharmonic Academy. Ordet cirkus betyder cirkel eller ring och syftar på manegens form.

Astley vägrade att låta sig besegras, och han byggde snart om sin egen arena, så att den överträffade Hughes i fråga om pompa och ståt. Namnet kopierade han dock aldrig – Astleys arenor, som växte till en kedja, kallades amfiteatrar.

När Philip Astley på grund av tilltagande ålder inte längre kunde utföra sina uppvisningar till häst överlät han uppgiften till bland andra sonen John.

Philip Astley ställde sig i stället mitt i manegen, där han dirigerade föreställningen. Rollen som den klassiska cirkusdirektören såg dagens ljus. Han experimenterade också lite med exotiska djur.

”Den vackra sebran kommer att gå omkring till beskådan för adliga, borgare och andra”, lockade ett av hans flygblad. Hästar förblev dock huvudattraktionen fram till Philip Astleys död 1814.

Sonen John följde honom i graven endast fem år senare, och andra drev föreställningarna vidare i amfiteatern i London, tills den till slut revs 1893.

På den tiden huserade cirkusfolket inte längre på fasta adresser. I USA hade permanenta byggnader redan på 1830-talet ersatts av stora tält, så att cirkusen kunde nå ut till minsta lilla håla i landet – en idé som spred sig till Europa.

Andan var dock precis den samma som när Astley första gången uppträdde inför en publik. När cirkusen kom till stan väntade en upplevelse, då magi och våghalsighet utmanade gränserna för vad människan förmådde.