Våghalsar trollbinder publiken

Artister i halsbrytande hästkonster, clowner i färgglada dräkter och magiker som trollar fram vita duvor. Omkring år 1770 samlar den före detta soldaten Philip Astley för första gången i historien olika slags underhållare i en manege – cirkusen är född.

Artister i halsbrytande hästkonster, clowner i färgglada dräkter och magiker som trollar fram vita duvor. Omkring år 1770 samlar den före detta soldaten Philip Astley för första gången i historien olika slags underhållare i en manege – cirkusen är född.

Getty Images

Vi befinner oss i en liten, sömnig europeisk landsortsstad på 1930-talet.

Dagarna liknar varandra, och det är inte mycket som bryter mot den invanda rutinen.

Enstaka höjdpunkter som skördefester, djurutställningar och marknadsdagar lyser undantagsvis upp tillvaron.

Plötsligt en dag traskar emellertid elefanter längs huvudgatan.

Ett långt led av de enorma djuren håller varandra i svansen med snablarna och river upp stora dammoln. Bakom elefanterna följer clowner på meterhöga styltor och jonglörer, som kastar upp sina käglor högt upp i luften.

En man i leopardtrikåer går förbi, medan han böjer en kraftig järnstång med sina svällande armmuskler. Längst bak i processionen kommer cirkusprinsessan. Klädd i en pärlbroderad och utmanande dräkt står hon graciöst på ryggen av två kritvita hästar.

Hela staden sjuder av spänning, medan cirkusvagnarna placeras i en ring på torget, och ett enormt tält reser sig.

Horder av nyfikna barn strömmar till platsen, men hålls på avstånd av ilskna rop på främmande språk.

På kvällen infrias allas förväntningar i den storslagna föreställningen, då artister presterar det till synes omöjliga i trapetsen, djurtämjare stoppar in huvudet i gapet på lejon, och clowner får publiken att skratta så att de gråter.

Dagen därpå är allt borta igen – tält, vagnar, artister och djur. Cirkusen är på väg till nästa stad, och invånarna får vänta tålmodigt till nästa år, då det färgstarka sällskapet åter väcker det lilla samhället ur vardagens monotona slummer.

Cirkusföreställningar har turnerat land och rike runt sedan 1830-talet. Cirkusens egentlige upphovsman är en brittisk våghals vid namn Philip Astley.

Redan från cirka år 1770 samlar han – som den förste i historien – hästartister, lindansare och clowner i sin manege.

Armén skapade en elitryttare

Hästentusiasten Philip Astley hade utbildats i ett dragonregemente, där han hade utmärkt sig som en enastående skicklig ryttare och hästtränare.

Inom loppet av sju år blev Astley fanjunkare och fick ansvar för att rida in regementets nya hästar. Som son till en enkel möbelsnickare hade han emellertid nått gränsen för hur långt han kunde nå.

Astley var bara 24 år, och framtiden såg ut att bli mördande monoton. Då fick han emellertid en uppenbarelse.

Vid ett gästgiveri utanför London såg fanjunkaren en ryttare som kunde stå på ryggen av två galopperande hästar. Mannen kunde till och med hålla balansen, när djuren hoppade över låga hinder.

Uppvisningen imponerade på Astley, och han lade även märke till hur mycket pengar gästerna lade i ryttarens hatt efter föreställningen. Drömmen om en framtid inom show-business hade fötts.

Philip Astley blev känd som en skicklig ryttare.

© Imageselect

Hästtokig och driftig

Philip Astley var son till en möbelsnickare, men ville inte gå i sin fars fotspår.

Pojken var bara intresserad av hästar och lärde sig rida på egen hand. Som 17-åring – år 1759 – rymde Astley hemifrån och gick med i ett dragonregemente, där han utmärkte som en enastående skicklig ryttare.

Det mesta av militärtiden tillbringade Astley i Nordtyskland, där britter och preussare stred mot framför allt fransmän, och han deltog bland annat i slaget vid Emsdorf år 1760.

Artister kämpade om publiken

Hästuppvisningar var populär underhållning i slutet av 1760-talets England.

Krogägare skrev avtal med skickliga ryttare, som underhöll med imponerande akrobatiska konster, och efteråt betalade gästerna ofta frikostigt.

Å andra sidan var konkurrensen mellan ryttarna stenhård, för de var många som skulle dela på publikens gunst. Det upptäckte Philip Astley, när han lämnade armén för att pröva lyckan på egen hand.

Om han skulle kunna lyckas var han tvungen att studera de erfarna ryttarnas metoder. Han gjorde sig bekant med två män, som hela tiden försökte överträffa varandra, eftersom de kämpade om rätten att underhålla gästerna utanför en krog.

Den ene mannen var vida överlägsen som ryttare. Konkurrenten var emellertid en större entertainer, vars trupp även omfattade hans vackra hustru och en väldresserad häst, som kunde utföra konster på egen hand.

Astley övade och övade, tills han klarade av att utföra båda männens nummer. Därefter övade han med sin hustru Patty, så att även hon kunde få en roll i den föreställning han tänkte sig. Slutligen tränade han den kvicka lilla hästen Billy, så att den kunde lystra till ett antal diskreta kommandon.

Till slut var Astley redo att möta publiken. Han tänkte emellertid inte göra som andra ryttare, vars inkomst hängde på överenskommelser med Londons krogar.

Fanjunkaren gick sin egen väg och siktade högt redan från första dagen.

Philip Astleys första arenor låg i närheten av Themsen och omgavs av ett plank, som skulle hindra människor från att se föreställningen utan att betala inträde.

© Imageselect

Astley satsade allt

En tidig vårdag 1768 trängde en gäll hornsignal genom det konstanta sorlet och bullret vid bron Westminster Bridge i London. När hornet tystnade, hördes en djup och kraftfull militärisk röst:

”Kom närmare. Kom närmare, mina damer och herrar, och se den förbluffande uppvisningen av bedrifter på hästryggen”.

Rösten tillhörde den reslige och muskulöse Philip Astley, som såg imponerande ut i dragonuniform på ryggen av en kritvit stridshingst.

”Nästan tjugo nummer på en, två och tre hästar”, lovade Philip Astley, medan han lutade sig fram i sadeln och räckte flygblad till dem som stod närmast.

”Varje kväll hela sommaren, utom söndag. Därborta är ridskolan”, förkunnade han och pekade dramatiskt över floden Themsen med sin dragna sabel.

”Ridskola” var en tjusig beteckning på det sanka fält som Astley hyrt på motsatta sidan floden. Fördelen var att området låg nära både bron och en trafikerad landsväg.

Dessutom omgavs fältet av ett plank, så att ingen kunde se föreställningen utan en biljett. Astley var i stort behov av intäkterna från biljettförsäljningen, för han hade lagt alla sina pengar på att köpa hästar och hyra fältet.

Showen var en jättelik chansning. Till skillnad från andra hästakrobater, som sökte upp publiken vid exempelvis krogar, ville Astley att åskådarna skulle komma till honom.

I en hel vecka red han därför genom Londons gator, medan han blåste i trumpet, ropade sig hes och delade ut flygblad. Till slut inföll premiärdagen, som skulle avgöra hans framtid.

Fältet förvandlades till en arena

Philip Astley hade nerverna utanpå huden, när han den 4 april 1768 öppnade porten till sin improviserade arena.

Till hans stora lättnad väntade en liten grupp utanför planket, och under den följande timmen kom ytterligare några.

En sittplats på de grovt hopsnickrade bänkarna kostade en shilling, medan de snåla eller fattiga slapp undan med sex pence för att stå upp.

De som försökte smygkika genom plankets springor avskräcktes av Astleys tordönsstämma.

Artister och gycklare hade länge uppträtt var för sig på marknadsplatser – i cirkusen samlades de i en trupp.

© Imageselect, Harvard University & Shutterstock

Publiken älskade trollkonstnärer

Liksom akrobater var trollkonstnärer kringvandrande vagabonder, som uppträdde på marknader.

I cirkusen blev de en oumbärlig del av föreställningen, och ­publiken var inte nöjd om den inte fått se föremål sväva fritt i luften och levande fåglar komma ut ur ägg.

© Imageselect, Harvard University & Shutterstock

Från marknad till manege

Innan cirkusen uppstod flackade akrobater runt på ständig jakt efter en publik.

De uppträdde på marknader, teaterplatser och andra platser där människor samlades.

Tillvaron blev mer stabil för akrobaterna, när de fick plats i cirkustrupperna och en andel av biljettintäkterna.

© Imageselect, Harvard University & Shutterstock

Clowner hittade ett hem i cirkusen

Klädd i en lappad tjänardräkt utförde clownfiguren spratt tillsammans med Harlekin i så kallade harlekinader.

Föreställningarna avslutade ofta vanliga teaterpjäser, men när den engelska teatern på 1700-talet gick i en allvarligare riktning bannlystes pantomimspelen.

Clownerna fick i stället plats hos Astley och andra cirkusdirektörer, som gärna ­erbjöd folklig underhållning.

Till slut markerade en trumvirvel att uppvisningen skulle börja. Ljudet kom från ett rangligt tak över ett duvslag, där Astley hade placerat en ung man, som fick lite småpengar för att skapa stämningsfull bakgrundsmusik.

Astley red nu in i arenan på sin vita häst Gibraltar.

Efter en kort presentation lät ex-dragonen hästen springa i cirkel, medan han reste sig och stod på dess rygg. Astley hade nämligen upptäckt att cirkelrörelsen alstrade centrifugalkraft, som pressade ned honom i sadeln och gjorde det lättare att hålla balansen.

Astley stod på ett ben, red baklänges och stod även på huvudet, medan Gibraltar fortsatte springa.

Hästen höll kursen och tempot, trots att Astley avlossade pistolskott.

Ytterligare en häst fördes in i arenan, och balanserande med en fot på ryggen av vardera hästen red dagens stjärna över hinder utan att falla av.

Därefter tog Patty Astley över manegen och utförde flera nummer iförd fladdrande klänning.

Därmed var historiens första cirkusföreställning över. Showen hade gett en bra förtjänst, men pengarna skulle räcka långt, för den lilla truppen var utelämnad åt väder och vind.

Direktören utvidgade truppen

Under sommaren fick Astley ställa in flera föreställningar på grund av regn, och när hösten kom var säsongen över.

Han lämnade sin gravida hustru i London och gav sig ut på landet för att uppträda på marknader i små orter.

Sent på året återvände Astley hem med stora planer och fickorna fulla av mynt. För pengarna övertog han en konkurshotad virkeshandel, som låg nära hans ”ridskola” i arbetarförstaden Lambeth.

Snart var mängder av hantverkare i färd med att restaurera och måla allt i spektakulära färger. Övertäckta läktare tillkom och till slut ett tak av segelduk över manegen.

Med öppnandet av Astley’s Riding School år 1769 hade ex-dragonen satt en helt ny standard för underhållning och funnit en nisch, som han hade helt för sig själv.

Alla konkurrenter uppträdde fortfarande utanför krogar, medan han hade sin egen runda arena, tryckte program och satte ihop en allt större trupp.

Astley hade nämligen för avsikt att utvidga sin hästshow till en festföreställning av nummer som skulle göra publiken förbluffad, hänryckt och förfärad om vartannat.

Från 1800-talets mitt blev trapetsen en del av föreställningarna.

© Imageselect & Bridgeman Images

Jonglörer, lindansare och trollkonstnärer hamnade på programmet i Astley’s Riding School.

Andra inslag i showen var clownen Fortunelly och Signor Colpi, vars specialitet var att jonglera med barn – i fötterna. En del av artisterna var utlänningar, medan andra bara antog främmande namn för att verka mer exotiska.

Tyngdlyftaren – en dittills okänd form av underhållning – höll dock fast vid sitt engelska namn: Hawtin.

Truppen levde gott på de pengar som föreställningarna gav dem. Å andra sidan fick de finna sig i att den tidigare fanjunkaren Astley behandlade dem som om de var rekryter i hans personliga lilla armé.

”Han hade rykte om sig att använda piskan lika flitigt på sina tvåbenta och yrbenta artister”, skrev den berömde författaren Charles Dickens, när han på 1800-talet berättade om historiens första cirkus.

Ofta fick ingen lov att gå och äta förrän alla nummer övats in till perfektion.

Astley ställde dock ännu högre kvar på sig själv, för han och hans hästar förblev föreställningarnas grundpelare. Bland Londons invånare vann den långe och bredaxlade Philip Astley med tiden anseende som en orädd våghals.

Programmet var ren efterapning

Astley hoppade ned från galopperande hästar och upp igen, utförde korttrick stående på sadeln och många andra konster, som verkade omöjliga för åskådarna.

Vad få visste var att han hämtat rikligt inspiration från andra.

Även Astley var framgångsrik var han flitig med att snegla konkurrenterna över axeln.

När en annan ryttarartist plockade upp ett fickur från marken i full galopp, gjorde Astley snart samma sak – fast med ett mynt i stället för ett ur. Och bindel för ögonen. Om någon tränade sin häst att hälla upp te med tänderna, lärde Astley sin kloka Billy att brygga teet först.

”En tapper, oförvägen man, som kunde ha burit en oxe på sina axlar och sedan ha ätit den” Charles Dickens om Philip Astleys lærling Charles Hughes

I programmet för Astleys shower hette Billy ”Den lilla lärda militärhästen”, och Astley arbetade outtröttligt med att träna den.

Hästen kunde falla omkull och ligga död på manegens sågspån, medan Astley reciterade en sorglig dikt, och så plötsligt vakna till liv igen vid en specifik strof.

Billy verkade även vara duktig på matematik, för han räknade genom att stampa i marken med en av hovarna. Publiken satt tillräckligt långt bort för att inte höra Philip Astleys diskreta små kommandon före varje hovslag.

Nästan hela cirkuschefens repertoar var stulen från andra, men gjordes större, svårare och mer imponerande.

Trots det blev den framgångsrike underhållaren rasande, när han själv utsattes för industrispionage från en ny konkurrent.

Charles Hughes var en synnerligen skicklig ryttare, som Philip Astley hade tagit med i sin trupp.

I takt med att direktören blev tvungen att lägga alltmer tid på affärerna, fick den unge stjärnan en framträdande roll under föreställningarna.

Han stannade kvar för att hålla igång showen i London, medan Astley 1772 reste till Frankrike, då han bjudits in att uppträda vid hovet. Liksom Astley var Hughes en bjässe med en imponerande fysik.

Elefantnummer har varit en väsentlig del av cirkusunderhållningen sedan 1800-talet.

© Shutterstock

Världens största show fick lägga ned

Den amerikanska cirkusen Ringling Bros. and Barnum & Bailey Circus meddelade 2017 att man efter 146 års verksamhet lade ned.

Förklaringen var höga omkostnader samt sjunkande biljettförsäljning, som bland annat hängde ihop med att man 2016 slutade använda elefanter.

Att elefanter valdes bort förklarades med att USA lokalt har olika regler för om djuret får användas i shower.

Beslutet kan dock även hänga ihop med att cirkusen år 2001 beskylldes för att behandla sina elefanter illa.

Ringling Bros. and Barnum & Bailey Circus marknadsfördes som världens största show och hade två parallella föreställningar – den blå och den röda.

Varje show var uppbyggd av tre maneger och transporterades med ett cirka 1,5 kilometer långt tåg med omkring 60 vagnar: 36 passagerarvagnar, fyra kreatursvagnar och 20 lastvagnar.

Från 2003 till 2015 turnerade cirku­sen även med en mindre show med en manege – Gold Tour – som fraktades med lastbilar i stället för med tåg.

”En tapper, oförvägen man, som kunde ha burit en oxe på sina axlar och sedan ha ätit den”, skrev Charles Dickens om honom.

När Astley återvände från Frankrike hade allt förändrats. Några hundra meter från Astley’s Riding School stod nu Hughes’ Riding School, vars föreställningar var rena kopior på originalet.

Eleven hade lämnat sin läromästare, och en livslång konkurrens mellan de båda männen tog nu sin början.

Astley försökte kväsa sin nya rival i början genom att offentligt beskylla honom för att plagiera. Det gav dock bara uppmärksamhet åt den nya hästshowen, som många Londonbor ännu inte hört talas om.

Snart försökte konkurrenterna överträffa varandra med de mest storslagna föreställningar.

Programmet för en av Hughes shower utlovade en ”mer enastående uppvisning än någonsin förr”. Hughes lovade bland annat att lyfta en kvinna över sitt huvud, medan han red på en häst i full galopp.

Rivaliteten mellan de båda stora artisterna gav Londonborna bättre underhållning än de någonsin fått. Den bittra konkurrensen väckte dock även uppmärksamhet bland krafter som ville krossa Hughes och Astley.

En musikalisk åsna uppträdde i cirkus Barnum & Bailey.

© Shutterstock

Lagen satte stopp för cirkusfesten

Scenkonst i London var kraftigt reglerad på 1700-talet.

Endast den kungliga teatern i Drury Lane och operahuset i Covent Garden hade rätt att visa skådespel på permanent basis, alla andra var tvungna att söka tillstånd, som gavs endast med stora restriktioner.

Hästshowerna hade tagit gäster från de båda ärevördiga scenerna, som nu tog upp kampen.

År 1773 greps först Hughes och sedan Astley. De anklagades för att erbjuda föreställningar med så mycket skådespelande och pantomimteater att de bröt mot reglerna. Ingen av männen hade skaffat det tillstånd som krävdes.

Männen var snart ute igen, men de tilläts inte längre att erbjuda publiken något annat än rena hästuppvisningar, och efter ett par års juridisk dragkamp lämnade männen London.

Hughes begav sig ut på en åtta år lång Europaturné, medan Astley, som nu var över 30 år, flyttade showen till Dublin och Paris.

Fransmännen älskade den nya ”Amphitéâtre Anglais”, som bjöd på billig underhållning för folket.

Kungligheterna var också förtjusta, och det sägs att drottning Marie-Antoinette ska ha blivit en stor beundrare av Astley, som hon kallade sin ”engelska ros”.

Även Paris hade dock regler för skådespel, och efter sin succé förbjöds Astley ännu en gång att visa annat än hästuppträdanden.

I stället för att åter slåss i rätten valde britten att kringgå reglerna. Astley byggde en lättviktsscen, som kunde placeras på ryggen av åtta hästar, och på detta gungande underlag fortsatte showen som förr.

Juridiskt sett var jonglörer, clowner och trollkonstnärer ju till häst, när de uppträde på Astleys mobila manege.

Föreställningarna fortsatte i Paris fram till den franska revolutionen, men Astley återvände hem till London innan dess. Även Hughes hade återvänt, och rivalerna återupptog sin gamla strid.

Cirkusbyggnaden Hippodromen stod klar att ta emot publik 1899. Til højre ses Brazil Jack, som var en kendt profil i cirkussverige.

© Sisäkuva Sirkus Ducanderista Helsingin Sirkuskadulta (nyk. Paasivuorenkatu).

Svenska cirkusar i pampiga byggnader

Till Sverige kom cirkusen ganska tidigt. Redan omkring två decennier efter att Philip Astley började ge föreställningar med ryttarkonster introducerade den brittiske konstryttaren Peter Price ­cirkusformen i Sverige år 1787.

Inledningsvis var besökande cirkusar i regel löst sammanhållna trupper, och den första svenska cirkusen var Brazil Jack, som etablerades 1899 av Carl Rhodin och med en del avbrott och under olika namn turnerat sedan dess.

De första permanenta byggnaderna för cirkusföreställningar uppfördes under slutet av 1800-talet.

Cirkus på Djurgården i Stockholm stod klar 1892 och i Malmö invigdes 1899 Hippodromen (hippos är grekiska för häst). Båda dess byggnader står kvar i dag och används för teater och annan underhållning.

Cirkusarna gav sig ut på vägarna

Astley hade uppfunnit allt det som man i dag förknippar med cirkus. Hughes blev emellertid upphovsman till namnet.

På sin gamla tomt uppförde han 1782 en ny arena, som fick namnet Royal Circus, Equestrian and Philharmonic Academy. Ordet cirkus betyder cirkel eller ring och syftar på manegens form.

Astley vägrade att låta sig besegras, och han byggde snart om sin egen arena, så att den överträffade Hughes i fråga om pompa och ståt. Namnet kopierade han dock aldrig – Astleys arenor, som växte till en kedja, kallades amfiteatrar.

När Philip Astley på grund av tilltagande ålder inte längre kunde utföra sina uppvisningar till häst överlät han uppgiften till bland andra sonen John.

Philip Astley ställde sig i stället mitt i manegen, där han dirigerade föreställningen. Rollen som den klassiska cirkusdirektören såg dagens ljus. Han experimenterade också lite med exotiska djur.

”Den vackra sebran kommer att gå omkring till beskådan för adliga, borgare och andra”, lockade ett av hans flygblad. Hästar förblev dock huvudattraktionen fram till Philip Astleys död 1814.

Sonen John följde honom i graven endast fem år senare, och andra drev föreställningarna vidare i amfiteatern i London, tills den till slut revs 1893.

På den tiden huserade cirkusfolket inte längre på fasta adresser. I USA hade permanenta byggnader redan på 1830-talet ersatts av stora tält, så att cirkusen kunde nå ut till minsta lilla håla i landet – en idé som spred sig till Europa.

Andan var dock precis den samma som när Astley första gången uppträdde inför en publik. När cirkusen kom till stan väntade en upplevelse, då magi och våghalsighet utmanade gränserna för vad människan förmådde.