Utbrytarkungen: ”I början hämmades jag av rädslan.”

New York, USA, den 5 augusti 1926

Till dr. W.J. McConnell*

Jag vill diktera detta nu, medan jag fortfarande har mina upplevelser och känslor i färskt minne.

Klockan är 17.10. Jag har sovit i en halvtimme och känner mig någorlunda väl till mods.

Inför det försök som du just bevittnat har jag i hemlighet genomfört två tester. Jag kan berätta att den kista som du såg är gjord av Boyertown Casket Company.

Den är tillverkad av galvaniserat järn och rymmer en halv kubikmeter luft.

Det första testet skedde inte under vatten. Jag befann mig i kistan i en timme och tio minuter och mådde bra.

Det andra testet genomförde jag med en specialbyggd lufttät kista. Jag befann mig i kistan i en timme och 13 minuter. Jag mådde bra även den gången, även om jag var en smula kall.

Under det tredje testet, det som du bevittnade, misstänker jag att luften i rummet var syrefattig, för det var varmt i lådan redan innan de två runda skivorna som utgör låsmekanismen skruvades på.

Jag mådde inte särskilt bra alls.

I början hämmades jag av rädslan för att det skulle inträffa en olycka. Men som du vet har jag många år av träning bakom mig.

Jag har varit med om att bli kastad i en flod i en försluten låda och att vara inspärrad i mjölkkannor i både två och tre minuter. Allt detta gör att jag alltid är i god fysisk form och ständigt upprätthåller en mycket god lungkapacitet.

Under det här försöket började jag dock andas tungt efter cirka femtio minuter, och för en stund tvivlade jag på att jag skulle klara av att vara instängd i en hel timme.

När det kändes bra bedömde jag att jag skulle kunna klara ytterligare tio minuter.

Det var då jag började flämta. Eftersom jag från tidigare försök tyckte mig minnas att temperaturen var lägre vid fötterna än vid huvudet lät jag min kropp glida en bit nedåt i lådan.

I förväg hade jag även avtalat med mina medhjälpare att de emellanåt skulle skaka på lådan, eftersom jag utifrån dina rapporter har förstått att det skulle få luften i lådan att cirkulera.

I samband med skakandet sköt emellertid lådan plötsligt upp mot ytan, och det med sådan kraft att jag var rädd att den skulle springa läck och att vattnet skulle forsa in och dränka mig.

Jag hade inte haft en chans om det hade inträffat eftersom det, som du ju vet, tar mina medhjälpare åtskilliga minuter att få ut mig när en sådan farlig situation uppstår.

Min assistent ringde för att meddela att jag nu hade befunnit mig under vattnet i en timme och tolv minuter.

Jag kände dock att bröstkorgen höjde och sänkte sig precis som den skulle och beslutade att härda ut i ytterligare 15 minuter.

Vid den tidpunkten upptäckte jag att jag hade vatten under skuldrorna. Jag kände mig omkring och upptäckte att näsduken som jag hade tagit med mig i lådan var våt.

Jag höll den våta näsduken mot munnen i hopp om att det skulle ge mig mer luft. Inbillningens kraft hade en viss effekt, men bortsett från det hjälpte det inte.

Ändå fortsatte jag att pressa det våta tygstycket mot läpparna i väntan på att mina medhjälpare äntligen skulle släppa ut mig ur lådan.

När det hade gått en timme och 28 minuter såg jag gula prickar framför ögonen. Av rädsla för att somna ansträngde jag mig för att spärra upp ögonen.

Jag låg på rygg för att ta tyngden från mina lungor. Min vänstra arm låg över bröstet och vänster skinka tryckte jag mot lådans sida.

På så vis kunde jag hålla telefonluren mot örat utan att använda händerna. Jag bad min assistent att snart få upp mig.

Efter totalt en timme och 31 minuter kände jag den behagliga känslan av att trycket från vattnet lättade. Lungorna rörde sig fortfarande som dragspel, men jag kände mig avslappnad.

När den första skivan togs bort fick luftströmmen mig bokstavligt talat att lätta från lådans botten.

Jag är övertygad om att jag, om testet utförts någonstans där den galvaniserade järnlådan fyllts med frisk luft, hade kunnat stanna i ytterligare 15 eller 20 minuter.

Jag kan berätta att jag har tränat i tre veckor och att mina lungor är i anmärkningsvärt gott skick.

Medan jag förberedde mig inför detta försök tog jag dagen före ett lavemang, medan jag på själva dagen åt endast mycket lätt.

Omkring klockan 10.25 intog jag lite fruktsallad och drack en halv kopp kaffe. Jag var nervös, men det berodde enbart på anspänning, inte på att jag var rädd.

Under de tre veckor då jag tränade gick jag ner cirka fem kilo i vikt. För närvarande väger jag 71 kilo. Om du vill ha ytterligare information behöver du bara säga till.

Jag planerar att låta tillverka en låda med glaslock och jag ska meddela dig så snart den är klar.

Jag vet att det arbete du utför är viktigt, och eftersom min kropp och min hjärna är tränad för händelser av just det slag du sysslar med står jag gärna till tjänst.

Fråga mig om vad som helst. Det är mig ett nöje att svara.

Varma hälsningar och tillönskningar
Harry Houdini

Epilog

Harry Houdinis framträdande i New York skulle bli ett av hans sista. Den 31 oktober avled utbrytarkungen till följd av en spräckt blindtarm efter en show i Detroit. Han fördes hem till New York i en bronskista som ingått i ett av hans utbrytarnummer.