Trött på Moulin Rouge: Dansare ville skapa egen show

Hon var tidens största cancan-stjärna i nöjespalatset Moulin Rouge i Paris. Men år 1895 tog hon en chansning och investerade alla sina pengar i en egen show. Nu ville hon bli magdansös.

13 september 2018 av Marianne Dalsgaard

Ljuset från stjärnhimlen av gaslyktor glimmar från taket i stora salen på Moulin Rouge

Orkestern spelar upp en vild galopp och champagnen bubblar i gästernas glas. På scenen virvlar cancan-dansarna runt under sorglösa tjut. 

En dansös, som kallas La Goulue (den giriga), hoppar fram mot de främre publikraderna och lyfter det ena benet i en kokett spark som slår hatten av en manlig åskådare. De som sitter runt omkring tar själva av sig sina hattar och kastar upp dem i luften i ren förtjusning.

La Goulue hjular på scenen och försvinner för ett ögonblick i ett moln av spetsprydda kjolar. Till slut ­böjer hon sig framåt med ryggen mot publiken, så att kjolen glider upp över nacken och blottar sidenmameluckerna. 

Ögonen på männen håller på att falla ur sina hålor, och när åskådarna får syn på det lilla hjärtat hon satt fast på rumpan jub­lar de högt.

Året är 1890, och det vågade nöjes-etablissemanget Moulin Rouge firar sin halvårsdag. Cancan-dansen är dragplåstret som lockar många av de för­näma herrarna i staden. De vill se vackra kvinnor lyfta på kjolarna för att visa ben och underkläder.

Den sensuella showdansen var en ­vidareutveckling av den vilda och osedliga dans som 60 år tidigare spontant vuxit fram i ­Paris arbetarkvarter.

Stadens fattiga behövde någonstans att roa sig, och de samlades i enkla danslokaler där män och kvinnor umgicks såväl på dansgolvet som i lokal­ens dunkla vrår.

Cancan-stjärnan La Goulue poserade gärna naken för fotografen.

© AKG Images

Studenter förförde arbetarflickor

År 1830, långt innan Moulin Rouge slog upp portarna, hade Frankrikes dikta­toriske kung Karl X tvingats lämna tronen. Men den gamle kungen ersattes bara av en ny, och upprorsstämningen i fattigkvarteren fortsatte att pyra.

I danshallar och nöjesparker kunde de mindre belevade släppa på hämningarna. Här var det vilda rytmer och lössläppthet som gällde.

Historikerna tror att de första cancan­stegen togs på dansgolvet i nöjes­parken Grande Chaumière i stadsdelen Montparnasse i södra Paris. 

Här lät arbetarna vinet skölja bort dagens vedermödor, och borgerskapets studenter samlades under trädkronorna som var upplysta med gungande lampor.

De unga männen kom för att ”lära sig livets lektioner”, som tidningen Le Journal pour Rire formulerade det, och stadens fattiga flickor och prostituerade, så kallade grisettes, svärmade kring de välbärgade studenterna.

I borgerliga franska hem var kvinnorna hårt korsettsnörda och knäppte klänningen högt upp i halsen – precis som i Storbritannien där den viktorianska moralen föreskrev kyskhet och
dygdighet. 

Småflickor fick lära sig att blunda när de bytte underkläder, för att inte råka se sitt eget kön. De fick gissa sig till ”livets lektioner”.

Dansen kallades oväsen

Överklassen dansade les lanciers där kroppskontakt var bannlyst, men i trädgården Grande Chaumière kunde både män och kvinnor släppa loss. 

Musikerna på estraden spelade ofta polka, och den taktfasta musiken inspirerade gästerna – i synnerhet männen – att göra höga sparkar med benen. Så föddes cancan-dansen. 

Den fick många smeknamn och kallades bland annat chahut, som betyder ungefär oväsen. Idén att lyfta på kjolen kan ha kommit från spansk flamenco, eller kanske uppstod den för att kvinnorna helt enkelt var tvungna att lyfta kjolarna för att kunna göra de höga benlyften.

En gäst på Grande Chaumière satte likhetstecken mellan cancan och kärlek. I en bok om dansen skrev han:

”Då musiken spelar intar studenten sin position; vänster fot fram och handen i sidan, bakåtlutad och med armen om sin flicka. Hon håller vänster hand på hans axel och klänger på honom som en slingerväxt kring en palm.”

Myter kittlade de nyfikna

Med höga sparkar och sensuella undertoner blev cancan det mest vågade på dansgolvet. Dansen var även omgärdad med mystik och gåtor – var kom den ifrån?

SANT: Dansöserna var prostituerade

  • Myt: Dansöserna drygade ut lönen genom att sälja sig till åskådarna.
  • Sanning: De flesta cancan-dansöser hade vuxit upp i prostitutionsmiljö och sålde själva sex, även som etablerade dansstjärnor. Ju vackrare och ju mer berömda de var, desto högre pris. Vissa hittade dock andra karriärmöjligheter, bl.a. dansösen Nini-Pattes-en-l’Air, som grundade en cancan-skola.

FEL: Kompositör skapade dans som passade till musiken

  • Myt: Den tyskfödde franske kompositören Jacques Offenbach uppfann cancan till en operett år 1858.
  • Sanning: Jacques Offenbach komponerade musikstycket ”Galop Infernal”, som snabbt blev en populär melodi att dansa cancan till. Galoppen ingick i operetten ”Orfeus i underjorden” men då hade fransmännen redan dansat cancan i årtionden. 

DELVIS SANT: Kvinnorna dansade utan trosor

  • Myt: Publiken vallfärdade till Moulin Rouge och andra nöjespalats på grund av rykten om att dansöserna inte bar några underbyxor.
  • Sanning: På bordellerna dansade många flickor sans-dessous, utan underkläder, men på de bättre teatrarna uppträdde stjärnorna sällan utan. På Moulin Rouge fanns en en person med specifikt uppdrag att att kontrollera att flickorna inte visade för mycket. Om mame­luckerna glipade i grenen såg han personligen till att fästa ihop dem med säkerhetsnålar. 

Begåvningar gick in gratis

Under 1830- och 1840-talen spred sig de vilda stegen till andra dansställen i staden och även till mera erkända scener som Paris Opéra. Vissa besökare, som var så skickliga cancan-dansare att dansställets ägare betraktade dem som publikmagneter, slapp betala inträde.

En av dem var dansaren Chicard, en man som briljerade med djärva språng från orkestergalleriet ned på dansgolvet.

En annan var dansösen som kallades Pavillon. Utöver dansen var hon känd för att kunna spela blåsinstrument och dricka mer absint än de flesta män.

Allas ögon riktades också mot dansgolvet när paret med artistnamnen Drottningen av Pomaré och Brididi steg in. Han gjorde stora armrörelser, likt kvarnvingar, och hennes många orientaliska smycken glittrade och klirrade när hon rörde sig.

Tidens största stjärna var dock en dansös som uppträdde under namnet Céleste Mogador. Hon var dotter till en prostituerad kvinna och rymde hem-ifrån men hamnade själv på en bordell.

Den unga flickan var duktig på att dansa och snart steg hon i graderna och kunde försörja sig som dansös och ­eskortflicka.

Céleste Mogador uppfann den så kallade quadrille naturaliste; en uppställning med flera par som dansade cancan tillsammans.

Kvinnor hade inga underkläder

När en kvinna i cancan-dansens barndom sparkade högt kunde danspartnern få en skymt av hennes nakna underliv – vilket inte gjorde dansen mindre populär.

Arbetarkvinnor bar sällan under­byxor, och om någon ägde ett par mamelucker bestod de av två separata byxben som bara satt ihop vid midjan och alltså var öppna i grenen.

Inte förr­än på 1850-talet blev det vanligt med underkläder, men det gjorde inte dansen mindre pikant. Under samma­ år­tionde blev det nämligen modernt med krinolin.

När kjolen med klockformad ställning inuti kom i svängning på dansgolvet syntes kroppen under den bättre än någonsin.

Cancan-stjärnan Nini ville gärna synas och en kväll gick hon på händer över dansgolvet så
att alla såg att hon saknade trosor. En polis i lokalen kunde ha gripit henne för osedlighet, men han utbrast bara förtjust:

”Åh gud, vilka vackra lår!” Och därefter kallades den frivola danserskan Nini la-Belle-en-Cuisse, Nini med de vackra låren.

Nattlivet lockade

Från 1860-talet var cancan inte längre bara för ungdomar och arbetare. Borgerskapets män vallfärdade till dansställena för att dansa med de eggande flickorna. 

Cancan hade även spridit sig till London och andra storstäder. Fortfarande ansågs allt kroppsligt vara fördärvligt, enligt vikto­rianska ideal, men medan dygden styrde inom äktenskapet ­levde de fina herrarna ut sina lustar på nöjesetablissemangen.

Cancans allra största stjärna kom på 1880-talet: Louise Weber, med artistnamn La Goulue. En överväldigad åskådare kallade hennes dans förtrollande:

”Redan från början glöder hennes kinder som mogna persikor, och det vilda håret virvlar runt som silkestrådar. Inga regler, ingen bestämd ordning, ­bara en total känsla för rytmerna och den obändiga glädjen.”

Louise Weber var dotter till en tvätterska och van vid att hantera överklassens exklusiva underkläder. När hon blev gammal nog att börja smita ut på kvällarna, lånade hon ibland kundernas spetsprydda underkjolar att dansa i.

Området på kullen Montmartre ­utanför Paris hade förvandlats från en liten landsort till ett nöjesparadis med massor av värdshus. Här öppnade Moulin Rouge år 1889, men dans­palatset var bara ett i mängden.

Fina herrar offrade gärna hatten för en skymt av dansösens vita underkläder. 

© Mary Evans

De största stjärnorna blev rika

La Goulue var kanske inte den skickligaste dansösen, men hon hade en utstrålning som gjorde att alla lade märke till henne. 

Hennes ständige partner på dansgolvet var en dansare som kallades Valentin den lealöse. Armarna och benen verkade vara av gummi, och med hatt på huvudet och en stor cigarr i munnen gjorde han både piruetter och vilda språng. 

Paret var stadens mest berömda dansare, och från att ha varit utfattig dotter till en tvätterska blev La Goulue – liksom många andra cancan­stjärnor – plötsligt en välavlönad dansös med en ekonomisk frihet långt utöver vad de allra flesta kvinnor hade på den tiden.

I takt med att allt fler åskådare hittade till Montmartres ohämmade dans­tillställningar kom cancan-dansen att alltmer utformas som en kadrilj, med tre kvinnor och en man per uppställning och en hierarki dansarna emellan. Dansarna uppträdde både på en scen och nere på dansgolvet mitt bland åskådarna.

En annan cancan-stjärna fick chansen att uppträda med en helt egen, improviserad solodans utan hänsyn till resten av danstruppen på Moulin Rouge: den legendariska Jane Avril.

Hon förtrollade publiken med ett virrvarr av dyra spetsar och kulörta ­sidenkjolar som kunde ha en vidd på hela tolv meter. 

I sitt eget specialsteg, som hon kallade solfjädern, böjde sig ­Jane Avril bakåt tills axlarna nuddade vid golvet och sträckte samtidigt det ena benet spikrakt upp i luften.

Cancan fick fast form

Moulin Rouges succé som cancan-scen var enorm – men kortvarig. Redan 1892 lämnade den karismatiske direktören Zidler teatern, och tre år senare sade La Goulue adjö för att försöka bygga upp en egen show. 

Den stolta stjärnan investerade alla sina pengar i en scen där hon skulle uppträda med sin nya fluga: magdans.

Cancan-föreställningarna under kvarnen med de lysande vingarna drog fortfarande publik, men nu ingick dansen i en föreställning med andra nummer, till exempel tyrolermusik och boxningsmatcher.

I början av 1900-talet flyttade cancan-showerna till nya scener som Bal Tabarin, och här fick dansen den form som mest liknar dagens cancan, där dansöser i vida kjolar, långa svarta ­sidenstrumpor och med fjäderplymer på huvudet uppträder på en scen enligt en noga planerad koreografi. 

Moulin Rouges dansare bytte kläder efter modets nycker. Det behöver du inte göra, för just nu kan vi erbjuda dig två nummer av VÄRLDENS HISTORIA och en läcker, stilren jacka, som är moderiktig året runt. Den har:

  • ... ventilation under ärmarna.
  • ... justerbar kapuschong.
  • ... blixtlås med hakskydd.

Utnyttja ditt erbjudande här! 

Läs mer

David Price: Cancan!, Cygnus Arts/Fairleigh Dickinson University Press, 1998. Pessis & Crépineau: The Moulin Rouge, Alan Sutton/St. Martin's Press, 1990.

Kanske är du intresserad av...