1. ”Till den starkaste”
Alexander den store var en av historiens största härförare. Redan vid 25 års ålder hade han erövrat ett enormt rike, som sträckte sig från Makedonien i väster till dagens Pakistan i öster.
Alexander firade sina senaste segrar med en stor fest år 323 före Kristus, men kort tid senare drabbades han av svår feber. Efter att ha varit sjuk i tio dagar, möjligen i malaria, avled den store fältherren den 10 juni. På sin dödsbädd omgavs han av sina mest framstående generaler, de så kallade diadokerna, som frågade vem hans enorma rike skulle gå till. Alexander svarade undvikande: ”Till den starkaste!”
Alexander kan dock även ha sagt ”Till Kraterus!” – som var namnet på en av hans bästa generaler. På forngrekiska är orden snarlika varandra, och den svage kungen kan ha mumlat, eller så missförstod de äregiriga generalerna honom med flit.
Under alla omständigheter ledde orden – och generalernas maktambitioner – till ett 40 år långt inbördeskrig, då det enorma imperiet splittrades i flera delar. Den som kom närmast att bli en arvtagare till Alexander blev Seleukos I. Han tog kontroll över ett stort område, som omfattade bland annat dagens Iran och Irak, och skapade det seleukidiska riket.
3. ”Skjut, Walter, skjut, i djävulens namn!”
Vilhelm II regerade England åren 1087–1100. Hans regeringstid var blodig, och kungen kallades Vilhelm den röde, eftersom han gett order om att hans kusin efter ett misslyckat kuppförsök skulle få ögonen utstuckna och testiklarna avskurna.
Kungens regim fick ett abrupt slut den 1 augusti 1100, då han var ute och jagade tillsammans med adelsmannen Walter Tirel. De fick syn på en hjort, och Vilhelm ropade: ”Skjut, Walter, skjut i djävulens namn!”
Tirel träffade inte hjorten, utan olyckligtvis hamnade hans pil i stället i kungens bröstkorg.
Samtidens präster hävdade att dödsfallet var Guds dom över en brutal regent. Det tvivlar historikerna starkt på. Walter Tirel var känd för sin skicklighet som skytt, så det kan ha rört sig om ett överlagt mord.
5. ”Måtte jag inte ha levt förgäves”
På kvällen den 13 oktober 1601 kunde den 54-årige danske astronomen Tycho Brahe plötsligt inte urinera. Flera dygn av smärta följde, och sin sista natt i livet upprepade den febrige Brahe gång på gång: ”Måtte jag inte ha levt förgäves.”
Oron visade sig vara obefogad, för Brahes assistent Johannes Kepler gav 26 år senare ut ”Rudolfinska tabellerna” – Keplers epokgörande lagar för planeternas banor, som byggde på Brahes observationer.
År 2010 visade en undersökning av Tycho Brahes skelett att han dog av en urinvägsinfektion.
7. ”Förlåt mig, herrn, det var inte med flit”
Sommaren 1789 rullade revolutionen fram över Frankrike, och efter tre år beslutade nationalförsamlingen – landets nya styrande organ – att monarkin skulle avskaffas. Det tidigare regentparet Ludvig XVI och Marie-Antoinette, fängslades och åtalades för förräderi.
Tiden i fängelse tog hårt på den 38-åriga drottningen, som hela sitt liv hade levt i samhällets absoluta toppskikt. Det var en försvagad, sjuk och gråhårig Marie-Antoinette som infann sig till sin rättegång, där hon dömdes till döden för kontrarevolutionär verksamhet och högförräderi mot revolutionen. Bevisningen var svag, och drottningen utsågs till syndabock.
På morgonen den 17 oktober 1793 fördes drottningen till schavotten. Trots det öde som väntade höll Marie-Antoinette fast vid sitt goda uppförande in i det sista. När hon råkade trampa bödeln på tårna stammade hon fram: ”Förlåt mig, herrn, det var inte med flit”.
Kort därefter miste drottningen huvudet i giljotinen.
10. ”De kommer inte att kunna träffa en elefant därifrån”
Nordstatsgeneralen John Sedgwick var respekterad av både vänner och fiender, och han var känd för att ha en kamratlig relation till sina soldater, som kärleksfullt kallade honom för ”Uncle John”.
Men den 50-årige generalen mötte sitt öde den 9 maj i 1864 under slaget vid Spotsylvania Courthouse, där hans uppgift var att testa Sydstaternas flank. När Sedgwick såg att hans män hade tagit skydd för fiendens skarpskyttar, som befann sig omkring 900 meter bort, hade han emellertid endast förakt tillövers.
Sedgwick rörde sig genom den öppna terrängen och sa: ”Män som duckar för enstaka kulor? Jag skäms för er. De kommer inte att kunna träffa en elefant därifrån.”
Några sekunder senare trängde en kula in i generalens huvud strax under vänster öga.
Sedgwick var den högst rankade unionssoldaten som stupade i det amerikanska inbördeskriget.
12. ”Jag är trött på det”
Winston Churchill är känd som Storbritanniens okuvlige premiärminister, som höll britternas moral uppe under kriget mot Nazityskland, men han tilldelades även Nobelpriset i litteratur och utsågs till amerikansk hedersmedborgare.
Även efter att han i slutskedet av andra världskriget röstats bort som premiärminister fortsatte han oförtrutet som ledare för det konservativa partiet, och 1951–55 var han åter premiärminister. Efter det började han dra sig undan från det offentliga livet. Churchills hälsa försämrades kraftigt, inte minst efter att ett slaganfall 1953 gjort honom partiellt förlamad i ena sidan.
Churchill fortsatte verka som politiker ända fram till 1964, då han var 89 år gammal, men han lämnade sällan sitt hem och led av demens. När han 1965 drabbades av sitt fjärde slaganfall var det uppenbart att han inte hade långt kvar. Han stammade fram:
”Jag är trött på det”, till sin familj. Efter det föll han i koma, och vaknade aldrig igen.