Den 27 juli 1714 befinner sig den dansk-norske kaptenlöjtnanten Peder Wessel i en knivig situation.
Under en seglats på Nordsjön har han mött en neutral brittisk fregatt, men just när de båda skeppen passerar varandra hissar fregatten svensk flagg och öppnar eld.
Fregatten är i själva verket ett kaparfartyg – ett skepp som med den svenske kungens tillstånd jagar danska fartyg för pengarnas skull.
Knepet var inte ovanligt. Wessel agerar snabbt och beordrar sina män till kanonerna.
Trots att hans skepp är betydligt mindre än fiendens, strider han så gott han förmår ända tills krutet tar slut efter en timslång skottväxling.
I det läget skulle nog de flesta välja att segla iväg, men Peder Wessel är inte som andra. Han sätter resolut en jolle i sjön och skickar en budbärare för att be den svenske kaptenen om mera krut.
Därefter lägger Wessel sitt skepp tätt intill den svenska fregatten och höjer sitt glas mot skeppets kapten – och ber honom hälsa till goda vänner i Göteborg.
Svensken besvarar skålen. Därefter kommer de överens om att mötas igen, ”när jag hade varit inne och fått mer krut”, som Wessel senare berättar.
De tömmer glasen ”under jubelrop från besättningarna på båda skeppen, och seglade åt var sitt håll”.
Den bedriften var Peder Wessel uppenbarligen mycket stolt över, men den käcka gesten kunde ha blivit ödesdiger.
Han hade inte bara gjort sig till en levande måltavla genom att avslöja att krutkammaren var tom.
Han hade även avslöjat statshemligheter och försatt kungens skepp i fara. Det hävdade i alla fall hans rivaler i Köpenhamn, som såg till att den frimodige Wessel ställdes inför krigsrätt.
I rätten betonade de att Wessels fartyg skadats under den intensiva strid som föregick skålandet. Men Wessel vägrade att vika ned sig.
”Man vet att kanonen är ett instrument som visar sin effekt där den träffar”, förklarade han inför domstolen och fortsatte ironiskt att han ju knappast kunde förbjuda fienden att skjuta mot hans skepp.
Kung Fredrik IV blev fullständigt avväpnad och kunde inte göra annat än att hålla en skyddande hand över den slagfärdige sjöhjälten som alltid tycktes ha turen på sin sida.
Just djärvheten var Peder Wessels kännetecken. Tack vare den blev han Danmarks främsta tillgång i kriget mot Sverige.
Men kaxigheten och spontaniteten skulle även komma att stå honom dyrt på ett fält utanför Hannover bara sex år senare.
Rymmer hemifrån tretton år gammal
Om han inte varit så företagsam av sig hade Peder Wessel troligen aldrig kommit i närheten av att bli befälhavare på ett av flottans skepp.
Han var son till en köpman i Trondheim i Norge, som då var i union med Danmark, och kunde inte hoppas på en karriär inom flottan.
Den prestigefyllda Sjökadettakademin i Köpenhamn tog formellt emot sökande från alla samhällsskikt i riket, men det fanns bara plats för hundra nya kadetter per år och därför var det en stor fördel att ha en far med de rätta kontakterna.
Peders far, Jan Wessel, var förvisso rådman i Trondheim och ägde flera egendomar, men han var inte någon framträdande person.
Köpman Jan Wessel nämns t.ex. inte ens i en förteckning över stadens främsta handelsmän år 1702.
Sonen Peder kunde alltså inte räkna med att släkten skulle hjälpa honom och hans 17 syskon.
När de blev tillräckligt gamla fick de klara sig på egen hand, och när Peder fyllde tretton år, 1704, rymde han hemifrån.
Hans mål var unionshuvudstaden Köpenhamn och en plats vid den exklusiva Sjökadettakademin.
Den svenske kaptenen vägrade ge Tordenskiold mer krut för att fortsätta striden. I stället skålade de och seglade iväg.
Svenskarna blir förödmjukade
Wessel hade inga kontakter och inga pengar, utan fick förlita sig på sin egen förmåga. Och han satte genast i gång med att försöka visa upp sin talang inför Fredrik IV.
I stället för att skicka sin ansökan till akademin skrev han direkt till kungen.
Och även om Wessel helt enligt etikettsreglerna avslutade sina brev med ett underdånigt ”Ers Kungliga Majestäts allra underdånigaste, allra ringaste tjänare” stod det ändå helt klart att han var en synnerligen försigkommen 13-åring.
Kungen avvisade honom såväl första som andra och tredje gången, men Peder Wessel gav inte upp. År 1706 skrev han till exempel ”jag släpper inte Ers Kungliga Majestät förrän jag allernådigst har fått hjälp”.
Under tiden hade han skaffat sig erfarenhet som sjöman genom att göra en resa över Atlanten på ett danskt slavskepp till Västindien.
I januari 1709 gav kungen till sist med sig och lät den envetne ynglingen få en plats vid akademin. Nio månader senare förklarade Danmark krig mot Sverige.
Ännu en gång log lyckan mot Peder Wessel. Hans första skepp, Ormen, var 12 meter långt och hade bara fem kanoner.
Trots det kastade han sig över svenska handelsfartyg, kaparskutor och fregatter. I en tid då krig till sjöss var en utdragen historia – och skeppen helst inte sköt mot varandra om de kunde undvika det – fick Wessel snart rykte om sig att vara modig, oförutsägbar och snabb.
Fienden fruktade honom på grund av hans fräckhet och snart hade han tagit en ansenlig mängd priser (kapade fiendefartyg med last).
Ett sådant var den svenska fregatten Vita Örn med 30 kanoner, som Wessel erövrade år 1715.
Senare samma år fick svenskarna utstå förödmjukelsen i att se fartyget i strid mot sitt gamla fädernesland – nu under namnet Hvide Ørn, för att alla skulle förstå vilket skepp det var frågan om. Wessel stod på däck när fartyget mötte linjeskeppet Ösel en mörk natt.
Wessel anropade skeppet och utgav sig för att vara svensk. Ösels kapten Anders Siöstierna sade att han inte kände till honom. Wessel svarade: ”Känner du mig inte, ska du min själ få veta vem jag är!” och avfyrade kanonerna.
Efter den sammandrabbningen tog svenskarna till flykten. ”Det var eländigt att höra deras rop och skrik”, konstaterade Wessel som aldrig tvekade att överrumpla fienden – och han klarade sig alltid helskinnad undan.
Ett halvår senare, den 24 februari 1716, adlades Peder Wessel för sina insatser och tog namnet Tordenskiold.
Tordenskiold stoppar invasionsarmé
Bakgrunden till adlandet var att den danske kungen behövde initiativrika unga män i armén och flottan.
Danmark hade visserligen övertaget i kriget, medan Sverige förlorade landområden och sin status som Östersjöns stormakt.
Men det fanns fortfarande en överhängande risk att svenskarna skulle gå till angrepp mot Danmark – och det var faktiskt precis vad Sveriges kung Karl XII nu planerade.
Tidigt på våren 1716 gick Karls trupper in i Norge och inledde en belägring av den viktiga gränsfästningen Fredriksten. Och när den fallit tänkte de erövra resten av landet.
Den svenska transportflottan – åtta tungt lastade fartyg med krut, kulor och proviant till erövringen – låg och väntade i Dynekilen, en havsvik vid svensk-norska gränsen.
Fjorden var djup och trång med lömska skär och branta klippor som skulle ha avskräckt de flesta angripare. Men Tordenskiold var inte som alla andra.
Med orden ”hjälp mig, ty jag vet att Gud är med mig” bad han Amiralitetet i Köpenhamn att få en flotta utrustad med bombfartyg som hade liten djupgång och kunde ta sig in mellan de farliga skären.
Amiralitetet gav Tordenskiold det han bad om, och på kvällen den 7 juli placerade han eskadern vid inloppet.
Klockan sex följande morgon seglade han in med två fregatter, två artilleripråmar och tre galärer.
Mellan fjordens skär och klippor styrde han rakt mot de svenska transportfartygen som skyddades av bombarderpråmen Stenbocken – ett tungt bestyckat, flatbottnat skepp – sju galärer och fem mindre fartyg.
Svenskarna överrumplades av anfallet och hann inte öppna eld förrän Tordenskiold var långt inne i viken.
Tordenskiold ignorerade kulorna som kom dels från Stenbocken, dels från en liten ö på vilken svenskarna hade placerat ett batteri 12-pundskanoner.
Hans batteripråm Hielperen och fregatten Hvide Ørn närmade sig de svenska ställningarna.
Tordenskiold själv befann sig i det främsta ledet. Dånet från kanonerna ekade i den smala viken medan kartescherna – läderpåsar med metallskrot i, avfyrade från kanoner – ven över däcken.
Krutröken lade sig som ett dis över vattnet och skymde solen som stod högt på himlen.
Inledningsvis var kampen jämn, men Tordenskiolds överraskningstaktik hade haft effekt och svenskarnas försvar började vackla.
De övergav kanonerna på den befästa ön och skrämda sjömän hoppade över relingen på Stenbocken för att fly upp på land.
Klockan 13:15 var striden avgjord. Stenbocken strök flagg och de svenska kanonerna tystnade.
Senare berättade fartygsprästen Caspar Bruun att Tordenskiold var överlycklig:
”När jag kom upp ur krutkammaren och in i kajutan mötte jag Tordenskiold och gratulerade honom till både hans goda hälsa och till segern. Han lade armen om mig och kysste mig.”
Hjältens mörka sida
Sedan Karl XII förlorat sin transportflotta gav han upp invasionsplanerna. Redan nästa dag hävde han belägringen av Fredriksten och drog tillbaka sina trupper till Sverige.
Tordenskiold var nu känd och beundrad i både slott och koja, och han hyllades med 27 kanonsaluter vid Kronborg utanför Helsingör.
Han blev befordrad till kommendör och i november utnämndes han till chef för Nordsjöeskadern.
Tordenskiold utnyttjade sin befordran efter Dynekilen till att be kungen belöna hans besättning. Han förväntade sig, skrev han, att ”Ers Kungliga Majestät visar nådens tecken gentemot Dynekilens norska gossar”.
Kungen var storsint och följde Tordenskiolds uppmaning. Själv hade sjöhjälten svårt att visa vänlighet och generositet.
Den spontanitet och oräddhet som fick honom att kasta sig över fienden med dödsförakt yttrade sig ofta som otålighet och ilska när han stod inför sina egna män.
Han drog sig inte ens för att skälla ut sina överordnade.
”Han saknar besinning”, noterade den danske konteramiralen Sehested redan år 1711 om Tordenskiold.
Madam Gabel, Köpenhamnsköpmannen Jens Gabels hustru som hade bjudit hem Tordenskiold på middag, berättade hur märkligt och obelevat han uppfört sig under kvällen:
”En tokig typ, det var han.”
Sina officerare kallade han rutinmässigt för ”hundar” – ett av den tidens värsta skällsord.
Arrogans och förolämpningar var vanligt förekommande från Tordenskiolds sida, och han drog sig inte för att använda fysisk bestraffning.
År 1717 bad hans skrivare om förflyttning. Som orsak angav han att Tordenskiold slog och sparkade honom.
Tordenskiold råkar i onåd
Snart började amiralitetet få in klagomål gällande Tordenskiolds beteende, men dem behövde han inte oroa sig över. Värre var att hans djärvhet höll på att förlora sin magiska effekt.
I ett försök att upprepa succén från Dynekilen tänkte Tordenskiold överrumpla svenskarna utanför Göteborg i maj 1717.
Han planerade att sänka flottan och att förstöra varvet och magasinet med förnödenheter inför en ny svensk invasion i Norge. Men Tordenskiold hade räknat fel.
Vid inloppet till Göteborg låg svenskarna redo att ta emot honom och hans Nordsjöeskader om 4 000 man. Svenskarna leddes av den rutinerade Olof Strömstierna.
Tidigt på morgonen den 14 maj 1717 utkrävde svensken hämnd för förödmjukelsen i Dynekilen.
I stället för att fly, som de gjort där, fortsatte svenskarna att skjuta. Kampen pågick hela dagen och när kvällen kom hade 52 av Tordenskiolds män stupat.
Lika illa gick det två månader senare under angreppet mot Strömstad där svenskarna hade sitt huvudlager inför den planerade invasionen av Norge.
Ännu en gång låg svenskarna steget före Tordenskiold. Nittiofyra av hans män dödades och 248 sårades.
Tordenskiold själv träffades av en muskötkula genom vänster axel, och en annan kula genom höften.
Kraftigt blödande och nästan medvetslös bars han ombord på sitt nya fartyg, linjeskeppet Laaland.
”Jag har gjort allt jag kunnat, allernådigste Kung! Jag såg en mängd döda samt (avslitna) armar och ben överallt kring batteriet; men jag vet att det inte är tillräckligt, ty jag uppnådde inte mitt mål”, skrev den svårt skadade Tordenskiold i en rapport till Danmarks kung.
Trots den målande beskrivningen och Tordenskiolds djupa beklagande över nederlaget var kungen stenhård.
Han degraderade sin hjälte från posten som chef för Nordsjöeskadern, till nästkommenderande. Den titeln kunde Tordenskiold inte acceptera, och snart avskedades han även från den tjänsten.
Den 7 december 1717 placerades han och alla hans ägodelar på en hukare, ett litet flatbottnat lastfartyg, med kurs mot Köpenhamn.
Ännu en gång drabbade oturen Tordenskiold; skeppet stoppades av en svensk kapare. Strid utbröt och fyra av Tordenskiolds män omkom.
För att lugna nerverna efter kampen drack sig sjömännen fulla och på kvällen när Tordenskiold vaknade satt skeppet hårt på grund utanför Kullen.
I en läckande jolle, tätad med trasor, tog sig den slagne hjälten över till Helsingör där han gick i land – naken och medtagen, med sina pengar i en påse.
Bilden av miss Norris låg i Tordenskiolds ficka, när han avled 1720. Vem denna adels-fröken var har historikerna aldrig fått reda på. Den engelske diplomaten John Carteret berättade 1719 för Tordenskjold om den vackra miss Norris som ägde en förmögenhet på 80000 pund. Det noterade Tordenskiold.
Befordrad efter Karl XII:s död
Kriget fortsatte men det blev tyst kring Tordenskiold.
Inte förrän i februari – nio månader efter den pinsamma landstigningen – skrev han till kungen för att uttrycka sitt ”hjärtas grämelse” och bad att kungen skulle göra slut på hans ”rädsla och otrygghet”.
Kungen hörsammade Tordenskiolds vädjan om en ny chans och tillsatte en kommission för att utreda händelserna. Den forne hjälten valde att ligga lågt; han skulle kunna ställas inför krigsrätt.
Men ingen vågade kritisera Tordenskiold på allvar eftersom han fortfarande var mycket populär bland folket. Kommissionen frikände honom, och lyckan log åter mot hjälten.
Sveriges kung Karl XII stod ännu en gång redo att erövra Norge, och på hösten 1718 belägrade han fästningen Fredriksten.
Men den 30 november, under en inspektionsrunda framför den belägrade fästningen träffades han i huvudet av en kula och dog på fläcken.
Tordenskiold, som just då befann sig i Norge, fick höra talas om dödsfallet och satte segel för att hinna först till Köpenhamn med den viktiga nyheten.
Så snart han kommit i hamn skyndade han upp till slottet, där han fick träffa Fredrik IV och kunde berätta om den fruktade fiendens plötsliga död.
Det var vanligt att personer som kom med viktiga nyheter belönades på något sätt, t.ex. med en välavlönad tjänst, och Tordenskiold blev inte besviken: den 30 december utnämndes han, bara 28 år gammal, till schoutbynacht, steget under viceamiral.
Karl XII:s död var ett tecken på att kriget snart skulle vara över, men innan dess ville Tordenskiold vinna en sista stor seger.
På sommaren 1719 var hans uppdrag att bevaka inloppet till Göteborg.
Av några brittiska köpmän hörde han att sex svenska fregatter och sju mindre skepp låg för ankar vid den befästa staden Marstrand.
Helt på egen hand bestämde sig Tordenskiold för att göra resan på omkring 20 sjömil, och erövra eller sänka skeppen och inta Karlstens fästning, som låg utanför staden och ansågs vara ointaglig.
Enligt en populär berättelse klädde hjälten ut sig till fiskare och promenerade omkring i Marstrand medan han spionerade på sin motståndare.
Historien är inte sann, men en sak är säker: Tordenskiold undersökte förhållandena noga innan han påbörjade sitt angrepp.
T.ex. hade han hört att en del av de 400 soldaterna på Karlstens fästning var saxiska krigsfångar, som knappast skulle strida särskilt hårt.
Han visste också att fästningens officerare ägde hus inne i staden; ett hot om att bränna deras egendomar skulle få officerarna att vackla.
Den 21 juli var Tordenskiold redo. I skydd av mörkret släpade danskarna i land fyra mörsare på den obebodda Koön mittemot Marstrand.
Operationen lyckades trots intensiv svensk beskjutning. Tordenskiold hade därmed skaffat sig ett brohuvud på land och var redo för nästa steg: att söndra det svenska försvaret.
Bara fem dagar senare var den svenska flottan sänkt och Karlstens fästning hade fallit. Genom militärt våld och listig psykologisk krigföring hade svenskarna krossats.
Freden – Tordenskiolds olycka
Tre månader efter segern i Marstrand undertecknade parterna en vapenvila, och Tordenskiold kunde gå i land.
Han var fortfarande ung – bara 29 år gammal – hyllad och förmögen efter sina många kapningar. Men han hade inte minsta idé om vad han nu skulle ägna sin tid åt.
I september 1720 var Tordenskiold på resande fot igen, den här gången med häst och vagn på väg till Storbritannien.
I fickan bar han ett porträtt av en engelska, miss Norris. De hade aldrig träffats, men Tordenskiold hade hört berättas en del om henne genom en brittisk diplomat: ”En fröken med 80 000 pund”, hade engelsmannen avslöjat för honom.
Några historiker hävdar att den dansk-norske hjälten tänkte fria till miss Norris. Mera troligt är att han tänkte försöka få en tjänst inom brittiska flottan.
Men så långt kom han aldrig – under resan genom Europa mötte Tordenskiold sitt öde.
Under en middagsbjudning i Hannover den 9 november presenterades han för den svenske adelsmannen Jacob Axel Staël von Holstein, som försörjde sig som spelare och bondfångare i norra Tyskland.
Den temperamentsfulle Tordenskiold sade rakt ut vad han tyckte om svensken och efter det ledde det ena till det andra.
Staël von Holstein kallade Tordenskiold för ”matros” och var nära att dra sin värja, men någon lyckades skilja stridstupparna åt.
Svensken hann dock utmana Tordenskiold på duell – och en sådan utmaning kunde den stolte hjälten inte bara ignorera.
De möttes på morgonen den 12 november på en vattensjuk äng söder om Hannover. Duellen varade bara några sekunder innan ett hugg från svenskens värja borrade sig in i Tordenskiolds högra sida.
Han föll ihop, kraftigt blödande. Christian Kold, Tordenskiolds kammartjänare, skyndade fram:
”Jag tog fram en näsduk och höll den mot hålet under armen, men blodet och anden rann ur honom. Efter tre-fyra minuter var det ute med honom”, berättade Kold senare. Sjöhjälten Tordenskiold hade dött på land.
Sedan dess har danskar och norrmän hävdat att Staël von Holstein var en utsänd lönnmördare som skulle hämnas Sverige. Än så länge har dock alla granskningar visat att det var en olycka.