Visste du att Oscar Wilde mot sin vilja ”uppfann” den homosexuelle mannen och att han dog fattig och plågad i exil?
Lär dig mer om mannen som skrev mästerverket Dorian Grays porträtt.
Innehållsöversikt
En ung Oscar Wilde klädd i rutigt – innan han lade sig till med sin mer färggranna och dramatiska garderob.
Hurdan var Oscar Wildes uppväxt?
Oscar Fingal O'Flahertie Wills Wilde föddes 1854 och hade en privilegierad uppväxt på en av Dublins finaste adresser i ett fattigt och utarmat Irland. Båda hans föräldrar var framstående personer.
Hans far, Sir William Wilde, var en känd och respekterad multibegåvning – Irlands ledande öron- och ögonkirurg, men också en erkänd expert på arkeologi, irländsk folklore och den irländske författaren Jonathan Swift.
Oscars mor, Jane, var en framstående irländsk nationalist och poet som upprepade gånger hamnade i klammeri med rättvisan för sina anti-engelska texter, som hon skrev under pseudonymen ”Speranza”.
Jane Wilde tyckte om att anordna ”salonger” – sammankomster där dagens konst och litteratur diskuterades och granskades, och husets många gäster inkluderade konstnärer, läkare och flera framstående intellektuella.
I motsats till tidsandan förpassades Oscar och hans två syskon inte till en guvernant eller barnflicka – de fick umgås och äta middag med gästerna.
Middagarna lärde dem tidigt att uppskatta intellektuella och spirituella samtal – inte minst den unge Oscar, som med stor iver tog till sig lärdom och konversationskonst.
Vilka författare inspirerade Oscar Wilde?
Wilde antogs 1874 vid 20 års ålder till Magdalen College i Oxford, där han studerade klassiska språk och antikens historia. I Oxford fann han allt han sökte – en intellektuell miljö som stimulerade honom och en publik där han kunde demonstrera sin humor och talekonst.
Under studietiden fann han sina litterära förebilder, framför allt de engelska författarna John Ruskin och Walter Pater, som båda betonade att konst var mer än ett sätt att förgylla livet. Konsten var livet.
”Förlåt alltid dina fiender – inget irriterar dem mer.” Oscar Wilde
Oscar Wilde var fast besluten att följa Paters uppmaning att ”brinna med en ständigt ädelstensliknande låga” – alltså att leva livet fullt ut.
På kvällarna höll han gärna soaréer i sitt rum i Oxford, där kvickheter utbyttes genom tjocka moln av tobaksrök och till rikliga mängder gin- och whiskycocktails i venetianska glas.
Rummet var rikt dekorerat med konstföremål och Wilde blev känd för sin koketta kommentar: ”Åh, om jag bara kunde leva upp till mitt blå porslin!”
Han hade inga problem med att göra det. Wilde gjorde sig av med sin irländska accent till förmån för överklassens engelska och började klä sig i överdådiga kläder som en slående gul väst, knäbyxor, silkesstrumpor och en vajande påfågelfjäder i sin bredbrättade hatt.
Wilde gjorde en sådan dygd av sin image som avdankad livsnjutare att hans studiekamrater tvivlade på att han skulle klara examen.
Men Oscar Wilde tog inte bara examen, han gjorde det med bravur och vann 1878 ett eftertraktat pris för sin dikt Ravenna.
Var skrev han ”The Importance of Being Earnest”?
Efter Oxford var det dags att ta plats på Londons kulturella och litterära scen – för att inte tala om att göra sig ett namn och bli både känd och ökänd i överklassens salonger.
Den självmedvetne Wilde bubblade av sarkasmer och kvickheter och är en av historiens mest citerade författare.
Oscar Wilde hade alltid svar på tal
Oscar Wilde var känd för sina snabba repliker och de många träffande citaten från sina verk, där han skoningslöst häcklade den engelska överklassen, hyckleriet under den viktorianska eran – och sig själv.
Den charmige och kvicke Wilde blev snabbt så hyllad och efterfrågad att till och med prinsen av Wales sökte upp honom, eftersom ”om man inte kände Wilde, så kände man inte någon”.
Parallellt med sitt extravaganta sociala liv skrev Wilde sina mest kända verk på bara fem år, inklusive sin enda roman, Dorian Grays porträtt, som publicerades 1890.
Wildes favoritgenre var dock komedier och pjäser, där han med en blandning av satir och poesi drev med dubbelmoralen i det viktorianska samhället.
En av hans vänner ska ha sagt att ”en fars ska vara som en mosaik”, på vilket Oscar Wilde svarade: ”Nej, den ska vara som ett pistolskott”. Och det skulle inte råda någon tvekan om vem pistolen var riktad mot!
Så är också fallet i komedin The Importance of Being Earnest från 1895, som av många betraktas som Oscar Wildes största mästerverk.
I den avslöjar han med frätande humor snobberiet, hyckleriet och det absurda i att insistera på namn och titlar som mått på en människas värde.
I komedin spelar Wilde på tvetydigheten i ordet ”Earnest”: Som en variant på namnet Ernest, i betydelsen uppriktighet, och framför allt som viktorianskt slang för homosexuell.
På den tiden betraktades samkönade sexuella handlingar som ”onaturliga” och ett allvarligt brott som kunde leda till fängelse eller till och med dödsstraff.
Vad handlar ”Dorian Grays porträtt” om?
Oscar Wildes roman om den vackre Dorian Gray publicerades första gången 1890 som en novell och utvidgades senare.
I romanen är den fåfänge Dorian Gray i färd med att få sitt porträtt målat av konstnären Basil Hallward när en Lord Henry Wotton kommer på besök. Han introducerar Gray för tanken att det enda som är värt att sträva efter i livet är att uppleva alla former av njutning och skönhet.
Dorian Gray vill bevara sin ungdom och skönhet för evigt och säljer sin själ för att uppnå det. Medan han hänger sig åt ett liv av utsvävningar och moraliskt fördärv åldras och vanställs porträttet som en fysisk manifestation av hans inre, medan Dorian själv förblir ungdomlig och vacker.
Boken om den vackre Dorian Gray fick hård kritik av de konservativa krafterna i England, som ansåg att den innehöll ”starkt homoerotiska undertoner”.
Wilde skrev senare om verket att det innehöll mycket av honom själv:
”Basil Hallward är den jag tror att jag är. Lord Henry är vad andra tänker om mig. Och Dorian är den jag vill vara.”
Var Oscar Wilde homosexuell?
Oscar Wilde var homosexuell vid en tidpunkt då det var förbjudet och skamligt att vara det.
Han klädde sig pråligt enligt dåtidens normer. Han hade långt hår, var fåfäng och talade på ett manierat sätt. Han tog även starkt avstånd från klassiska viktorianska ”manliga” dygder som utomhussporter. Han angav ett parti domino på en uteservering som sin mest ansträngande prestation.
Enligt Oxfordprofessorn och Wilde-kännaren Sos Eltis var Wildes stil och manér så karakteristiska att han kom att ”stå modell för” eftervärldens karikerade och grovt generaliserade arketyp av en homosexuell man.
Oscar Wilde och den unge och adlige ”Bosie” (t.h.) var öppet ett par, vilket ledde till att Wilde ställdes inför rätta.
Ända fram till 1930-talet kallade brittiska hamnarbetare en homosexuell man för en ”Oscar”.
Wilde skulle ha ogillat denna etikett, eftersom hans livsuppgift var att utmana konventioner och snäva ramar.
Enligt Wildes vänkrets var han den sista personen som insåg att han var homosexuell. Wildes barnbarn Merlin Holland, som skrev hans biografi, gick minutiöst igenom brev från Wildes ungdom och fann enbart exempel på att han flirtade med – och blev vansinnigt förälskad i – kvinnor.
År 1884 gifte sig Oscar Wilde med Constance Lloyd, dotter till en framstående irländsk advokat. De fick två barn tillsammans, Cyril och Vyvyan, födda 1885 och 1886.
I brev beskriver Oscar Wilde sitt äktenskap som lyckligt och enligt Merlin Holland fanns det inget som tydde på att han vid den tiden var medveten om den homosexualitet, som senare skulle visa sig bli så ödesdiger.
Varför greps Oscar Wilde?
I början av 1890-talet inledde Wilde en öppen romans med den unge Lord Alfred Douglas – och fick en mäktig fiende i Douglas far, markisen av Queensberry.
Markisen var rasande över sin sons förhållande med den dekadente Wilde, och i februari 1895 skickade han ett kort till Oscar Wildes klubb med följande lydelse: ”Till Oscar Wilde som utger sig för att vara en somdomit.”
”Jag reser aldrig utan min dagbok. Man ska alltid ha något sensationellt att läsa på tåget.” The Importance of Being Earnest, 1895.
I det viktorianska England var herrklubbarna det sociala navet och skvallercentrumet för överklassens män, så brevet var en öppen krigsförklaring som inte kunde stå oemotsagd – även om den nedsättande termen för homosexuell, sodomit, var felstavad.
Oscar Wilde, som stod på toppen av sin popularitet och kanske var berusad av sina framgångar, valde att stämma markisen för förtal – vilket fick katastrofala följder.
Alltför många vittnen kunde berätta om Wildes utsvävningar och relationer med män, så Wilde förlorade mot markisen och befann sig snart därefter själv på de anklagades bänk åtalad för homosexualitet och omoraliskt leverne.
I sitt långa försvarstal hävdade han att hans förhållande till de utpekade männen män var rent vänskapligt. Och som svar på anklagelsen att hans skrifter ångade av homoerotik och sedeslöshet hävdade han att konst omöjligen kan vara moralisk eller amoralisk – i så fall skulle Platon och Shakespeare också ställas inför rätta!
Markisen av Quensberry anklagade i ett öppet brev Oscar Wilde för sodomi – dåtidens beteckning för homosexualitet.
Det tjänade inget till. Oscar Wilde dömdes till två års straffarbete – ett straff som den rasande markisen ansåg var för lindrigt.
Hur var tiden i fängelset för Oscar Wilde?
Fängelsevistelsen knäckte den detroniserade livsnjutaren.
Hans färgglada och pråliga kläder ersattes av en fängelsedräkt, gåslever och hummer av bönor och välling, och hans ständiga följeslagare – hans penna och böcker – ersattes av tramphjulet, som den lättjefulle litteräre mannen var tvungen att trampa på i timmar i sträck.
Efter ett år i fängelse skrev Oscar Wilde ett desperat brev till inrikesministern i hopp om att bli frigiven i förtid:
”I mer än tretton fruktansvärda månader har jag nu inte haft någon mänsklig kontakt av något slag; utan skrivmaterial, vars användning kan hjälpa till att distrahera sinnet; utan lämpliga eller tillräckliga böcker, så väsentliga för varje litterär man, så avgörande för bevarandet av mental balans.”
Han fick tillgång till papper och penna och fick lov att läsa utvalda böcker, men han var tvungen att avtjäna båda åren av sitt straff. När han kom ut var det bara hans mest lojala vänner som dök upp. Alla andra hade vänt honom ryggen.
Hur dog Oscar Wilde?
Efter tiden i fängelse lämnade Oscar Wilde England och levde sina sista år i exil i Paris. Där försökte han under olika pseudonymer återuppbygga sitt liv och sin karriär, men hans storhetstid låg bakom honom och han var tvungen att förlita sig på goda vänners ekonomiska hjälp.
Oscar Wilde på sin dödsbädd. Bakom honom skymtar den tapet som han ska ha ansett var så hemsk att antingen den eller han var tvungen att dö.
Wilde blev modfälld: ”Jag skrev när jag inte kände till livet. Nu när jag vet meningen med livet har jag inget mer att skriva.”
Den 30 november 1900 avled Oscar Wilde på ett hotellrum i Paris efter en kort, smärtsam sjukdom. Ryktena tillskrev omedelbart dödsfallet ”de dekadentas sjukdom” – syfilis, vilket skulle ha varit i linje med Wildes uppseendeväckande liv.
Verkligheten var dock mer prosaisk. Idag tror läkarna att Oscar Wilde drabbades av en allvarlig öroninfektion och efterföljande hjärnhinneinflammation, vilket kostade honom livet.
Oscar Wildes sista ord innan han dog sägs sammanfatta hans kompromisslösa hängivenhet till estetiken. När han låg i sängen i slutet av sitt liv föll hans blick på rummets fula tapeter och han anmärkte mellan smärtkramperna: ”En av oss måste dö.”
Wilde fick en torftig begravning i en hyrd grav utanför Paris stadsmurar. Det var inte förrän nio år senare, när konkursskulden betalats av genom försäljning av hans verk, som hans vän Robert Ross hade råd att låta flytta honom till hans nuvarande begravningsplats på Père-Lachaise-kyrkogården i Paris.