Mozart ville till varje pris bli känd
Den store kompositören är känd som en av finkulturens främsta, men på sin tid föraktade kännarna Mozart som en plump gycklare. Fina konstnärer tog avstånd från hans publikfriande krumsprång
Lille Mozart uppträdde vid hoven, från Wien till London, ihop med sin syster. Fadern Leopold var sällan nöjd med gaget.
Sex säljer – det hade begåvningen och kompositören Mozart redan förstått när han år 1782 fick chansen att inta Wien.
Den 25-årige Wolfgang Amadeus hade också noterat att wienarna svärmade för allt orientaliskt, så temat för hans nya opera var självskrivet: turkiska harem.
Enleveringen ur Seraljen kittlade nyfikenheten och Burgtheater var fullsatt till sista raden när ridån gick upp vid uruppförandet den 16 juli.
Till och med den österrikiske kejsaren var på plats – även Josef II ville se den vågade operan om en kristen jungfru som riskerade att förlora sin dygd till en lysten pasha.
De pikanta scenerna ackompanjerades av medryckande musik med Mozart själv vid pianot. Alla kunde följa med i texterna eftersom operan framfördes på tyska.
Italienska ansågs emellertid vara det enda möjliga operaspråket bland Wiens kultursnobbar och reaktionerna på Mozarts fräckhet uteblev inte:
”Under hela första akten klagades det men man kunde inte undgå att höra högljudda bravorop efter arierna”, skrev kompositören till sin far.
Mozart behövde aldrig bekymra sig över de kritiska rösterna, för snart strömmade publiken till för att stilla sin nyfikenhet och låta sig uppröras.
Mozart var en stjärna och även om han bara skulle komma att leva i nio år till, fanns det gott om tid för honom att säkra sin odödlighet som en av historiens största operamästare.
Själv skänkte han knappast sitt eftermäle en tanke under de intensiva åren i Wien.
Hans mål var bara att leverera bättre underhållning än rivalerna, vinna de rikas gunst och få sitt gage. Det var den viktigaste konsten han hade lärt sig hemifrån.
##
Barnstjärnan var en musikalisk clown
Lille Wolfgang kom till världen som andra generationens musiker år 1756. Hans far Leopold hade egentligen siktat på att bli katolsk präst, men blev i stället violinist i Salzburg.
Pappa Mozart hade vunnit respekt genom att skriva en erkänd lärobok för violin men det var genom sina barn han fick uppleva den stora framgången.
Leopold tog dottern Maria Anna, som alla kallade Nannerl, i lära och när hennes lillebror Wolfgang fyllde tre fick även han vara med.
Det visade sig tidigt att pojken var musikalisk – som liten grät han otröstligt när faderns elever spelade falskt.
Att lära upp sina två barn var en investering för Leopolds egen framtid och år 1762 var det dags att ta hem avkastningen.
Familjen reste till Wien där Nannerl, som nu fyllt elva, och Wolfgang, som var sex, skulle arbeta för brödfödan.
I kejsarstaden lät Leopold sina små virtuoser visa sin skicklighet vid pianot under privatkonserter, och bokningar från adeln strömmade in.
Höjdpunkten var när själva hovet sände bud efter de två musicerande underbarnen.
Redan då visste Mozart hur han skulle erövra sin publik. Vid ankomsten till de kejserliga salongerna kröp han upp i kejsarinnan Maria Theresias knä och gav henne en kyss.
Strax därpå friade den oblyge gossen till prinsessan Marie-Antoinette. Frankrikes blivande drottning var då bara åtta år.
”Vi blev så oerhört nådigt mottagna av majestäterna att man skulle kunna tro att det hade varit en saga om jag berättade det”, skrev Leopold till en bekant hemma i Salzburg.
Barnens konserter fortsatte ända tills Wolfgang insjuknade och så när dog i scharlakansfeber.
Dessförinnan hade den franske ambassadören bjudit in syskonen Mozart till Paris och det blev början på en tre år lång turné då de spelade för halva Europa.
Under åren på vägarna hade Wolfgang sällan kontakt med andra barn än sin syster och instrumenten var hans enda leksaker.
I stället för att leka med andra fick han mycket kunskap om den musikaliska världens bistra verklighet.
I bland annat Paris, Amsterdam och London var man som trollbundna efter att ha fått höra syskonens mirakulösa framföranden.
De stora pengar som Leopold hade fantiserat om uteblev dock – Europas aristokrater var mer generösa med beröm än med reda pengar. Efter att barnen spelat för den preussiske kungens syster i Aachen skrev Leopold förbittrat:
”Om de kyssar hon gav mina barn varit louis d'or, hade vi varit mycket lyckosamma, men hon har inga pengar och varken hyresvärd eller postmästare låter sig betalas med kyssar.”
Vad turnélivet inte gav i pengar, tjänade Wolfgang i träning som bara förhöjde hans medfödda begåvning.
Han var rejält skolad som både musiker och kompositör när han 25 år gammal flyttade till Wien år 1781.
Wolfgang Amadeus Mozart hade inga hämningar i sin kamp för ett musikaliskt genombrott. Alla knep var tillåtna när han försökte förföra publiken och hitta rika mecenater.
##
Mozart blev sin egen herre
Hemma i Salzburg hade Wolfgang varit en kändis, men i musikens huvudstad var han bara en bland många andra hoppfulla unga talanger.
Han fick avslag på sina ansökningar om fast anställning som kapellmästare, och det var ingen som köpte de kompositioner han gav ut.
Mozart blev pianolärare för att överleva och hade fruktansvärt tråkigt när han plötsligt fick chansen att göra sitt namn känt – eller spoliera en musikalisk karriär i Wien.
Textförfattaren Gottlieb Stephanie erbjöd honom nämligen ett samarbete kring en opera på Burgtheater. Han tog en risk om han tackade ja. Varför, beskrev Mozart i ett brev till sin far i Salzburg:
”Denna person har det värsta ryktet i Wien. Han anses vara en grov och lögnaktig typ som inte tar minsta hänsyn till andra. Å andra sidan åtnjuter han stor gunst hos kejsaren.”
Kontakten med en av stadens mest kontroversiella figurer kunde skada Mozarts rykte, men det fanns en risk till:
Han kunde göra sig själv till åtlöje eftersom operan skulle framföras på tyska, vilket kännare ansåg vara ett alldeles för grovt språk för en så förfinad konstform.
Trots det åtog sig Mozart uppgiften för att imponera på Josef II. Kejsaren var en entusiastisk konstälskare som använde sin makt och rikedom för att leda Wiens kulturliv i den riktning han ansåg vara den rätta.
År 1781 ville han att hans undersåtar skulle få sång på tyska i stället för italienska, för att de skulle kunna förstå orden.
”Vad gäller operan kan jag inte se varför jag skulle lägga band på mig”, skrev Mozart till sin far i Salzburg. Om majestätet ville ha musik till en tyskspråkig opera, tänkte den ambitiöse kompositören leverera.
Enleveringen ur Seraljen var färdig året därpå och operan kittlade, provocerade och överväldigade:
Operabesökarna, som ansåg sig veta allt om äkta konst, var dock inte imponerade. Även kejsaren fann det nödvändigt att säga några skeptiska ord efter föreställningen:
”För vackert för våra öron, min käre Mozart, och kolossalt mycket noter”, menade han.
Vanliga Wienbor älskade Enleveringen ur Seraljen eftersom operans haremstema ångade av sex, musiken var full av energi och de komiska karaktärerna lockade till skratt.
Endast ett fåtal noterade de protester som en köpman och amatörförfattare vid namn Christoph Friedrich Bretzner kom med.
Han ansåg att intrigen i den nya operan var misstänkt lik något som han själv hade skrivit.
”En viss person vid namn Mozart har i Wien varit oförskämd nog att missbruka mitt drama ’Belmonte och Constanze’ till en operatext”, dundrade han i ett öppet brev.
Upphovsrätten var dock oklar på 1700-talet och Mozart och hans medarbetare Stephanie kom undan med att ”ha lånat” av Bretzner.
##
Figaros bröllop bröt mot alla regler
Efter Enleveringen ur Seraljen njöt Mozart av framgången. Han gifte sig, tjänade bra på många små musikaliska projekt och skaffade sig en extravagant livsstil.
År 1785 bestämde han sig för att ännu en gång ge sig på en opera och även om man denna gång skulle sjunga på italienska, hittade han på andra sätt att provocera Wiens bildade elit.
Mozart gick till den framgångsrike textförfattaren Lorenzo Da Ponte med ett förslag om att de tillsammans skulle göra om en fransk pjäs med titeln Figaros bröllop till opera.
Förslaget var vågat, för just detta stycke var faktiskt förbjudet i Österrike och flera andra länder. Det var nämligen en grov satir av adeln, där otrohet var rikt förekommande:
”Omoraliskt”, löd kejsarens dom.
Det krävdes en personlig audiens hos Josef II och ett löfte om att det mest stötande innehållet skulle uteslutas, innan Da Ponte och Mozart fick tillåtelse att genomföra sitt operaprojekt.
Kompanjonerna svarade dock med att bryta mot ännu en regel: De skrev för balett i partituret, trots att det var väl känt att kejsaren inte alls uppskattade denna konstform. Han ansåg att Wiens dansuppsättningar hade fallit till en mycket låg nivå.
När direktören för kejserliga operan fick veta att Figaros bröllop skulle innehålla balett, slet han personligen ut de ifrågavarande sidorna ur manuskriptet.
Men Mozart gav sig inte och när kejsaren kom till generalrepetitionen var balettscenerna fortfarande med, fast utan vare sig musik, sång eller dansare.
”Vad ska detta betyda?” frågade Josef förvirrat när han såg sångarna som gestikulerade för fullt, medan de mimade ord.
När ingen kunde ge honom någon vettig förklaring krävde kejsaren att man skulle kalla in dansare, för att den märkliga scenen skulle få mening.
Figaros bröllop blev en fantastisk succé, och vid premiären på Burgtheater den 1 maj 1786 krävde publiken så många extranummer att kejsaren Josef II såg sig nödgad att ingripa.
Under de föreställningar som följde var det enligt kejserliga plakat hädanefter förbjudet med extranummer som involverade hela ensemblen.
##
Kompositören slutade på topp
Mozart fortsatte sitt samarbete med Da Ponte, och duon skapade flera operor med storslagna kompositioner och vågade intriger.
Don Giovanni från år 1787 handlar om en skrupelfri kvinnotjusare som inte accepterar ett nej. I Così fan tutte från år 1790 var rollerna ombytta och kvinnorna de otrogna. Intrigen är den mest banala av alla Mozarts Wienoperor.
Det kan bero på att den skrevs i all hast eftersom kejsarens hälsa vacklade – och om han dog skulle all scenkonst ställas in under sorgetiden.
Operan hade premiär men spelades bara två gånger innan Josef II dog. Operan fick läggas ned.
Kompositörens stora välgörare var nu borta, och mindre än två år senare skulle Mozart följa honom.
Dessförinnan hann han dock komponera Trollflöjten, som hade andra lockande hemligheter än dem under täcket.
Kompositören hade blivit frimurare och svurit att hålla tyst om broderskapets urgamla ritualer, men det hindrade honom inte från att fylla sin nya opera med en mängd antydningar.
Lockbetet fungerade och publiken strömmade till för att få reda på allt om den mystiska ordens hemligheter.
Trollflöjten blev Mozarts sista opera – och hans sista kraftansträngning. Under år 1791 skrev han ett par konserter, men led av allt svårare magsmärtor. Han började kasta upp och måste ligga till sängs.
Husläkaren kunde inte göra något och Mozart blev aldrig klar med sin dödsmässa Requiem innan han dog den 5 december.
Mästaren gick bort i en ålder av 35 år men hans minne levde vidare – vilket skulle ha förvånat Mozart själv, för under hans livstid var det ingen som ville lyssna på ”gammal” musik. Publiken krävde ständigt något nytt.