Kafka ville ta sina verk med i döden

”Den som blivit överkörd av Kafka har för evigt mist all fördragsamhet med världen.”

Så skrev den tyske filosofen Theodor W Adorno efter att ha läst författaren Franz Kafkas kanske mest kända roman, Processen (1925).

Det är onekligen omöjligt att inte känna sig desillusionerad å mänsklighetens och det moderna samhällets vägnar efter att ha läst Processen.

Tänk bara på första raden i romanen, som hör till de mest berömda inledningarna i den moderna litteraturen:

”Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.”

På de följande knappa 200 sidorna tar den tjeckiske författaren med läsaren genom en byråkratisk mardröm, i vilken huvudpersonen Josef K. förgäves försöker ta reda på vilket brott han anklagas för – och av vem.

Under rättegången bryts Josef K:s självrespekt och motståndsvilja ner, och på sin 31-årsdag avrättas huvudpersonen – fortfarande utan att veta vad han anklagats för.

Processen förebådar på ett obehagligt sätt de ogenomträngliga byråkratiska system och de förföljelser och skådeprocesser – i till exempel kommunistiska stater – som blev allt vanligare under 1900-talet.

Men romanen utgör även ett koncentrat av Franz Kafkas författarskap, som med en blandning av nykter prosa och surrealistiska handlingar beskriver den moderna människans rädsla, ensamhet och skuldkänsla i en värld som känns främmande.

I likhet med de flesta av Franz Kafkas verk gavs Processen ut först efter hans död.

Under sin livstid publicerade Franz Kafka endast omkring 250 sidor. Resten samlade damm i skrivbordslådan.

Ordet är känt på mer än 100 språk och används i dagligt tal om vanliga människors mardrömslika möte med ett obegripligt, ogenomträngligt och absurt byråkratiskt system.

I en litterär kontex ska ”kafkaartad” tolkas som kollisionen mellan ett rationellt och klart språk och en mardrömslik och absurd värld.

Franz Kafka föddes den 3 juli 1883 i Prag, som då var Böhmens huvudstad och en del av dubbelmonarkin Österrike-Ungern.

Fadern var en förmögen judisk affärsman vid namn Hermann Kafka, och relationen till den dominerande fadern kom att prägla sonens yrkesliv och privatliv.

Fadern tvingade Franz att lägga sina författardrömmar på hyllan och skaffa sig ett jobb inom försäkringsbranschen.

Den auktoritetstrogne sonen gjorde som han blev tillsagd och 1906 doktorerade han i juridik. Efter det fick han anställning som tjänsteman vid Arbetarolycksfallsförsäkringsanstalten i Prag.

Där formulerade han svar på tillverkares klagomål, han representerade verksamheten i rättegångar och gjorde kontrollbesök på fabriker.

Men när Franz Kafka stämplat ut från sitt arbete satte han sig på nätterna vid skrivmaskinen och skrev sina mardrömslika noveller och romaner medan resten av Prag sov.

Den spända relationen till den koleriske fadern löper som en röd tråd genom hela Franz Kafkas författarskap – symboliserat av det auktoritära och förtryckande byråkratiska system som fjättrar och i slutändan förgör den moderna människan.

I ett brev från 1919 (publicerat första gången 1952) beskrev Franz Kafka faderns förakt för allt som sonen företog sig i sitt liv – och medgav att fadern var drivkraften bakom hans författarskap.

”Allt jag skriver om handlar om dig”, skrev Franz Kafka i brevet. Det var inte menat som beröm.

Franz Kafka är på många sätt själva definitionen av ”weltschmerz”. Den melankoliske författaren kämpade hela livet med ångest och en känsla av att vara alienerad från omvärlden.

Enligt Kafka själv var hans passion för att skriva det enda som höll honom vid liv. Som han skrev i sin dagbok:

”Jag består av litteratur, jag är inget annat och kan inte bli något annat.”

I samma dagbok gav han även uttryck för sin avgrundsdjupa pessimism: ”Meningen med livet är att det upphör.”

Franz Kafka levde utåt sett ett moraliskt föredömligt liv. Han var alltid välklädd, drack inte och arbetade för samma arbetsgivare hela livet.

Han var även en oförbätterlig hypokondriker och socialt hämmad.

Kanske var det därför han hade så svårt att hitta kärleken.

Två gånger förlovade Franz Kafka sig med Felice Bauer, men båda gångerna bröt han förlovningen.

Kafka tycks ha varit rädd för att kärleken skulle kväva hans konstnärliga glöd. Som han skrev i ett av sina 500 brev till Felice Bauer:

”Du är oförmögen att värdesätta den enorma makt som mitt arbete har över mig. Du uppskattar det, men förstår det inte tillfullo.”

Under de sista åren av sitt liv lyckades författaren emellertid hitta kärleken.

Under en semester sommaren 1923 inledde Franz Kafka en kärleksaffär med den yngre Dora Diamant.

De förblev tillsammans till Franz Kafka dog av tuberkulos den 3 juni 1924, medan han var inlagd på ett sanatorium i Kierling strax utanför Wien. Han blev endast 40 år gammal.

Franz Kafka var en kroniskt självkritisk författare, och hade han fått bestämma hade det enda han lämnat efter sig varit de få texter han fick publicerade medan han levde.

Tre år före sin död skrev Franz Kafka ett testamente till sin vän Max Brod, och i det vädjade han om att alla hans outgivna texter skulle förstöras.

”Käre Max, min sista bön: Bränn allt som finns bland mina kvarlämnade papper i form av dagböcker, manuskript, andras och egna brev, teckningar och så vidare, utan undantag och utan att läsa dem”, löd instruktionerna.

Max Brod vägrade dock att följa sin väns önskan. Han ansåg att författarskapet var för viktigt för att sluta som en parentes i litteraturhistorien.

Kort efter Franz Kafkas död började Max Brod sortera bland de totalt 3 000 sidor som författaren lämnat efter sig.

De följande åren redigerade och publicerade Max Brod sammanlagt sex böcker av Franz Kafka. Bland dessa fanns Slottet och Processen, som gjorde Kafka världsberömd.

I kölvattnet på de postuma publiceringarna har flera kritiker kallat Max Brods utgivning av verken för gravplundring.

Den tjeckiske författaren Milan Kundera kallade Max Brods publiceringar för ett ”svinaktigt skurkstreck” i sin essäsamling De svikna arven.

Svinaktigt eller ej, så har den litterära gravplundringen sett till att Franz Kafka i dag betraktas som en av 1900-talets största och mest inflytelserika författare.