Josephine Baker tog Paris med storm
Den amerikanska dansösen Josephine Baker gjorde succé i 1920-talets Paris med sin utmanande dans. Hon arbetade också för franska motståndsrörelsen under andra världskriget och var en ledande förkämpe för svartas rättigheter i USA.

Med sin vilda dans gjorde Josephine Baker succé i 1920-talets Paris.
En febrig förväntan fyllde lokalen. Premiärföreställningen av La Revue Nègre i Paris, den 2 oktober 1925, var slutsåld. Extrastolar ställdes upp i trappor och skrymslen på Théâtre des Champs-Élysées.
Alla ville se den omtalade dansgruppen som precis anlänt från New York. Man väntade sig något spektakulärt, sensationellt.
Därför infann sig först en viss besvikelse. I Paris, där det exotiska Afrika var högsta mode, tyckte vissa att dansflickorna inte var tillräckligt mörkhyade.
Samtidigt väckte ändå en av kvinnorna på scen omedelbar uppmärksamhet. Hon hette Josephine Baker, hennes rykte hade föregått henne, och hon visade sig vara en ung kvinna som dansade olikt alla andra.
Komiskt och kittlande
I de första scenerna spexade hon och dansade snubblande, som ”en blandning av Jerry Lewis och Charlie Chaplin”. Men det var kvällens sista nummer som gjorde henne till en legend.
Den unga Josephine bars då till synes medvetslös in på scenen av en muskulös, mörk dansare. Själv var hon naken, förutom några fjädrar runt hennes midja och vrister.
Sakta kvicknade hon till, och började dansa. Allt vildare rörde hon sig runt mannen, gned sig mot hans kropp och tycktes ha sex med honom på scen.
Själv skulle Josephine Baker långt senare beskriva det som hände. ”Jag blev som besatt – jag såg inget, hörde knappt orkestern. Jag bara dansade!” Publiken jublade. De stående ovationerna tycktes aldrig ta slut. Dagen efter talade tidningarna om hur historia skapats på scen.
”Det var som om en ny värld visade sig. Något så erotiskt har aldrig skådats på en teater tidigare”, skrev en kritiker.
Andra talade om en skandal. Några av föreställningens egna dansare sa långt senare att de fann det hela motbjudande. Men invändningarna blåste förbi.
Josephine Bakers dans, kittlande nog kallad Danse de sauvage – ”vildens dans” – var en total framgång. Under de kommande dagarna talade alla om den nya stjärnan. Författaren Ernest Hemingway var på plats och beskrev henne som ”den mest sensationella kvinna man någonsin sett”.