John Lennon sköts av bittert fan

Limousinen svänger in framför The Dakota. Först stiger en kvinna med rakt, svart hår ut – Yoko Ono, Lennons hustru. Chapman ler och nickar mot henne.

Sekunden senare kliver även hennes man ur bilen med en trave kassettband i händerna. En röst inne i Chapmans huvud befaller: ”Gör det, gör det, gör det!” När Lennon går förbi sliter Chapman upp sin pistol ur fickan, håller den framför kroppen med raka armar och tar sikte.

Bok om John Lennon förargade Chapman

I hela sitt liv har Chapman avgudat John Lennon och The Beatles. Bandets låtar har ständigt strömmat ut ur radion och spelats på skivspelaren i hans barndomshem. Idolerna sjöng om frihet, fred och harmoni – lockande budskap för en osäker ton­åring under 1960-talets ungdomsrevolt.

I Chapmans barndomshem fick både han och modern ta emot stryk när ­fadern fick sina raseriutbrott, och i skolan kände han sig utanför. Han började ta droger.

Sexton år gammal sökte han tröst i kyrkan och började dela ut pamfletter för presbyterianerna.

Djupt inombords plågades han av dåligt självförtroende och bara 22 år gammal försökte Chapman ta sitt liv.

Han lades in på en psykiatrisk klinik men blev snart utskriven igen.

Året därpå gav han sig iväg på en jordenruntresa arrangerad av rese­agenten Gloria Abe, som han strax därpå gifte sig med. Chapman avslöjade för Gloria att hans beundran för John Lennon hade förbytts i avsky.

Efter att ha läst en bok om ex-Beatlen började han avundas Lennons berömmelse men betraktade även britten som en motbjudande hycklare:

”Lennon sjunger Imagine no possessions (ung. tänk dig en värld utan ägodelar, red.) men samtidigt står han där med sina miljoner och en lustjakt, den falske dekadente lorten som ljuger för barn”, förklarade Chapman för hustrun.

VIDEO: Se musikvideon till John Lennons hit ”Imagine“

Via en annan bok fick den bittre och besvikne Chapman idén att söka upp Lennon: J.D. Salingers mästerverk Räddaren i nöden handlar om tonåringen Holden Caulfield som flyr till New York för att finna sig själv. Chapman såg inte bara upp till Holden Caulfield – i sina tankar var han Holden Caulfield.

Holden var en outsider – som Chapman. Huvudpersonen i Salingers bok gjorde uppror i gränslandet mellan barn och vuxen.

Även Chapman kände att han varken var barn eller vuxen.

Karaktären Holden fördömde vuxna som hycklade – och Chapman menade att han just hade avslöjat Lennon som hycklare.

Inne i huvudet började en plan att ta form: Han skulle åka till New York, träda ut ur anonymitetens grå skuggor och bli berömd genom att döda världsstjärnan.

Jakten på berömmelse börjar

Den 6 december 1980 landade Chapman på LaGuardia-flygplatsen. Han hade kommit till New York för att påbörja jakten på Lennon.

I likhet med Holden Caulfield i Salingers bok hittade Chapman ett billigt ställe att övernatta på.

YMCA:s vandrarhem låg tio minuters gångväg från Dakota Building, där Lennon, Yoko Ono och deras femårige son Sean bodde.

En portvakt i uniform med gyllene dekorationer vaktade entrén till stjärnornas hem.

Chapman var klädd i lång dunjacka med pälsbrämad huva. Han sneddade över gatan mot två unga kvinnor, som också tycktes vänta på att få en skymt av en kändis på väg in eller ut ur The Dakota.

Han förstod snart att de båda kvinnorna var Lennon-fans som kände både portvakten och flera av Dakota Buildings välkända hyresgäster.

Chapman berättade för dem att han hade rest hela vägen från sitt hem på Hawaii för att få en skymt av sin idol.

De föreslog att han först skulle gå och köpa Lennons nya skiva, Double Fantasy, och få stjärnans autograf på den.

Det gjorde han men Lennon dök inte upp under dagen. På kvällen lämnade Chapman sitt billiga vandrarhem och checkade i stället in på Hotel Sheraton.

Övernattningen på det exklusiva hotellet, samt en läcker måltid på en dyr restaurang, hjälpte något mot Chapmans mindervärdeskänsla. Han kände sig väl till mods.

Chapman saknade sin bok

Nästa morgon stod en förväntansfull Chapman återigen utanför The Dakota. Nu hade han lärt sig portvaktens förnamn och sade:

”Hej Steve, hur är det? Är Lennon i stan?”

Portvakten svarade, som alltid, att han inte visste det.

”Skulle du ha något emot att jag väntar här och kollar?” frågade autografjägaren artigt.

”Det är en offentlig trottoar. Så länge du inte blockerar entrén kan du stå var du vill”, svarade vakten.

Vid lunchtid lämnade Chapman The Dakota en stund för att köpa något att äta. Samtidigt insåg han att han saknade sin bok Räddaren i nöden.

Han letade därför upp en bokhandel och köpte ett nytt exemplar.

Inne i bokhandeln fick Chapman syn på en bild av sin idol och hjärtat bultade allt snabbare.

Han stannade upp en stund och stirrade på omslaget till herrtidningen Playboy som pryddes av John Lennon med anledning av musik­geniets första nya skiva på fem år.

Chapman betalade för boken och köpte dessutom en mindre affisch med en scen ur sin älsklingsfilm, ”Trollkarlen från Oz” – på vilken huvudpersonen Dorothy torkar lejonets tårar – samt Playboy med Lennon-artikeln.

Kvällen tillbringade han på Sheraton i sällskap med en eskortflicka, precis som Holden Caulfield. Chapman brydde sig inte så mycket om sex utan ville helst bara vara nära en kvinna.

Han förklarade att hon var ledig, och gav henne massage i stället.

Nästa morgon städade Chapman upp på rummet och placerade ut en rad föremål i en prydligt ordnad halvcirkel: passet, ett band med Todd Rundgren, ett rekommendationsbrev från en tidigare chef, en bild av sig själv omgiven av ­vietnamesiska flyktingbarn samt sin ­Bibel, öppnad vid Johannesevangeliet (Gospel of John på engelska), där han med bläck hade skrivit in ”Lennon” efter John.

I mitten lade han affischen med scenen ur ”Trollkarlen från Oz”.

Föremålen på golvet var allt som betydde något för Chapman, och när polisen efter mordet skulle gå in i rummet ”kommer de genast förstå vem jag är”, tänkte han. Chapman lade sin pistol i dunjackans ficka och täckte vapnet med en bit papper som han lade längst fram i fickan.

Ute i badrummet snurrade han runt framför spegeln, tog pistolen, siktade på sin spegelbild och tryckte snabbt fem gånger på avtryckaren. Fem klick hördes från det oladdade vapnet. Sedan laddade han pistolen med fem kulor med ihålig spets.

När Chapman lämnade rummet höll han två saker tätt intill sig: boken Räddaren i nöden, i vilken han hade skrivit ”detta är mitt budskap” med bläck, samt John Lennons nya album.

I huvudet försökte två röster över­rösta varandra. Den ena ropade: ”Jag ska döda honom” och den andra bad ”Gud, rädda mig från detta”.

Precis som romanhjälten Holden Caulfield vandrade Chapman runt på New Yorks gator innan han nådde ­Dakota Building och tog fram sin bok.

Han stod djupt försjunken i ännu en genomläsning av Räddaren i nöden när en taxi plötsligt svängde in till kanten, och en man i hatt med breda brätten klev ur och gick in i byggnaden.

Portvakten frågade: ”Såg du honom?” Men Chapman hade inte sett Lennon.

”Tillfället var inte det rätta, men jag känner på mig att han kommer tillbaka, och att det inte dröjer länge”, tröstade Chapman sig själv.

John Lennon gav sin mördare en autograf

Under kvällen avbröts Chapmans dimmiga tankar plötsligt av skratt och en välkänd stämma med utpräglad brittisk accent.

Lennon och Yoko Ono kom ut från The Dakota och gick bort mot en väntande limousine. Chapman stelnade till när han fick syn på Lennon.

”Hör du, jag trodde du var här för att få hans autograf på skivan. Vad fan väntar du på? Där är han!” ropade en fotograf, som också hade väntat på kändisen hela dagen.

Utan att få fram ett ord snubblade Chapman fram mot sin idol och stack fram skivan framför honom. Den före detta Beatles-­gitarristen log och tog emot plattan, men visade med handen att han saknade något att skriva med.

Chapman räckte honom en bläckpenna och stjärnan skrev ”John Lennon, december 1980”.

”Var det något annat du ville?” frågade Lennon artigt när han lämnade tillbaka skivan i beundrarens händer.

”Tack John”, var allt Chapman lyckades få fram, men i hans inre vrålade en röst åt honom att skrida till handling. ”Neeej! Du kan knäppa honom nu. Stick ned handen i fickan. Han är din, han är min. Ditt monster, ditt hycklande monster. Du lovade!” Strax därpå var både limousinen och Lennon borta.

Fem skott dödade John Lennon

När limousinen klockan 22:45 ännu en gång svängde in utanför The Dakota var Chapman redo. Den tidigare besvikelsen hade klingat av och rösten i huvudet var tillbaka: ”Gör det, gör det, gör det, gör det!”

Lennon gick förbi alldeles intill Chapman, in mot porten och bort mot trappan då Chapman klev in bakom honom.

”Jag siktade på ryggen och tryckte av fem gånger. Då brakade helvetet loss i huvudet”, berättade mördaren senare.

Skotten gjorde Chapman döv för en stund och lukten av krut stack i näs­borrarna.

Den man han hade avgudat i hela sitt liv vacklade nu blödande in genom entrén, medan Yoko Ono skrikande sprang för att ta skydd.

VIDEO: Nyhetsinslag om John Lennons död från 1980

Ljudet av desperata rop på hjälp ekade. Portvakten slog vapnet ur Chapmans hand och sparkade det ur vägen.

Mör­daren slängde av sig sin tjocka jacka och mössa för att polisen skulle kunna se att han inte hade några fler vapen.

Det var så polisen hittade honom, beväpnad med enbart Räddaren i nöden. Lennon levde fortfarande och en polisman böjde sig ned och frågade: Vet du vem du är? Hur mår du?”

Lennon andades flämtande och svarade sammanbitet: ”John Lennon. Det gör fruktansvärt ont.” Fyra kulor hade gått genom kroppen och slitit sönder bröstkorgens stora blodkärl.

Lennon förblödde i ambulansen på väg mot sjukhuset, alla upplivningsförsök var förgäves.

Sex dagar senare utlyses tio minuters tystnad till Lennons minne i städer över hela världen. I Liverpool samlades 30 000 personer för att sörja tillsammans – i New York 225 000.

Alla stadens radiokanaler var tysta under tiden.

Mark Chapman dömdes till fängelsestraff i ”mellan 20 år och livstid” samt psykia­trisk tvångsvård.

I dag, 40 år efter brottet, sitter han fortfarande bakom galler.

Hans nio ansökningar om villkorlig frigivning har kategoriskt avslagits.