Houdini: Utbrytarkung, charmör och ostoppbar

Där han hänger mellan himmel och jord ser Houdini ut att vara dömd att dö. Från toppen av en skyskrapa i Pittsburgh dinglar han med huvudet nedåt i ett rep som är bundet kring vristerna. Kroppen är stramt insnörd i en tvångströja och när vinden tar i gungar han farligt nära byggnaden.

Det hörs ett sorl från de förfärade åskådarna.

Folk har gått man ur huse för att se ”den store Houdini” som kommit till staden, och all trafik har avstannat.

Gatorna är fullproppade med människor och det står folk i vartenda fönster. Även hustaken är fulla med människor.

Alla stirrar spänt på den ensamma figuren som med dödsförakt utkämpar sin kamp högt uppe i luften. Lugnt och med ett nästan omärkligt vickande på överkroppen försöker utbrytarkungen göra sig fri från tvångströjan. Oändligt långsamt blir sekunderna till minuter.

Vinden är bitande kall denna novemberdag år 1916, men svetten forsar av Houdini där han dinglar i repet.

Åskådarna är nästan svimfärdiga av nervositet. En minut blir två, sedan tre – och så plötsligt, med ett triumftjut, vrider Houdini armarna över huvudet, först den ena och sedan den andra.

Med händerna kvar i de hopfästade ärmarna letar han sig fram till spännena på ryggen.

Han vrider sig ännu en gång, och tvångströjan glider ned över bröstet och vidare ned över huvudet. Medan den långsamt dalar mot marken brister publiken ut i ett öronbedövande jubel.

De lättade åskådarna omfamnar varandra på gatan, hattar och paraplyer virvlar genom luften. Glädjeyran tycks aldrig ta slut.

Houdini är fri, Houdini har gjort det igen. Houdini har brutit sig loss, inte bara ur tvångströjan utan även från det öde som från födseln dömde honom till ett liv på samhällets botten.

Tidigare var han en okänd och underbetald trollkonstnär som flackade omkring från den ena skabbiga cirkusen till den andra – nu är han en världsstjärna.

AVSLÖJANDE: Så utförde Houdini sina trick

Houdini trollband publiken

Houdini var son till en misslyckad och oduglig rabbin som år 1878 utvandrade med hela sin familj till USA från den ungerska huvudstaden Budapest.

Familjen var mycket fattig. Efter en kringflackande barndom och en ungdomstid med många olika småjobb beslöt Houdini, som egentligen hette Erik Weisz, att försöka förverkliga sin barndomsdröm: att bli trollkonstnär.

Som nioåring hade han uppträtt som trapetsartist på cirkus under namnet ”Erik, luftens herre”, och här väcktes hans brinnande intresse för magi.

Han fascinerades av föreställningens trollkonstnär som plockade upp kaniner ur en sammetshatt, fångade mynt i tomma luften och trollade fram ägg ur munnen.

Erik läste alla böcker om magi som han kom över och år 1892 lämnade han som 18-åring New York för att ge sig ut på vägarna och söka lyckan som kringresande trollkonstnär.

Han hade med sig en vän, och de kallade sig ”The Brothers Houdini” inspirerade av 1800-talets store magiker, fransmannen Jean-Eugène Robert-Houdin.

I skolan hade Houdini varit en kvick och läraktig elev, och när det gällde sport var han en naturbegåvning.

Han var en fantastisk simmare, han sprang ifrån alla andra och i tonåren var han nära att få en plats i den amerikanska OS-truppen. Hans enastående fysik var en utmärkt tillgång i livet som cirkusartist.

Houdini och hans kamrat gav omkring 20 föreställningar varje dag, från tidig morgon till sen kväll i ölhallar och på marknadsplatser, sida vid sida med starka män, dvärgar och skäggiga damer.

Duon gjorde korttrick, fick saker att försvinna och trollade fram marsvin ur tomma intet. Och efter varje föreställning skickade de runt hatten i hopp om att få pengar till ett mål mat.

År 1893 presenterade paret ett nummer där Houdini som utbrytarkung tog sig loss ur ett par handbojor, men tricket väckte ingen större uppmärksamhet. I publiken satt emellertid en 18-årig kvinna, Wilhelmine Beatrice Rahner – eller Bess, som hon kallades.

Hon var som förtrollad – inte av tricket, men av Houdini. Ett par veckor senare gifte de sig, och med Bess som sin assistent reste Houdini från det ena uselt betalda och slitsamma jobbet till det andra.

Houdini var "Handbojornas kung"

Till sist hade han nått en punkt då han tröttnat helt på livet som cirkusartist. Han grundade ”Harry Houdinis magiska skola” och försökte sälja rekvisita och trick till trollkonstnärer på postorder.

Tanken var att makarna skulle kunna leva på företaget, men just när Houdini tänkte lämna livet på scenen mötte han i början av 1899 en man som skulle komma att förändra hans liv totalt.

Efter en föreställning i en ölhall i Saint Paul i Minnesota, kontaktades Houdini av Martin Beck som var agent för ett av USA:s största teatersällskap.

Beck var inte särskilt imponerad av Houdinis trolleri, men han älskade numret med handbojorna. Varför inte satsa på en karriär som utbrytarkung, föreslog Beck.

Han lade diverse handbojor på bordet och bad Houdini försöka ta sig ur dem.

Några dagar senare fick Houdini ett telegram från Martin Beck, som erbjöd honom och hustrun Bess ett jobb i Omaha i Nebraska.

Lönen var 60 dollar i veckan – en enorm summa för en man som hade vant sig vid att räkna inkomsten i cent. Och Houdini uppfyllde verkligen Becks alla förväntningar:

”Inga kedjor kan binda honom”, jublade tidningen Omaha World-Herald efter premiären i mars 1899. Houdinis turné fortsatte runt i USA, och vart han än kom såg han till att få extra publicitet genom att låta sig låsas in i fängelseceller, spritt språngande naken och med handbojor.

Till journalisternas stora häpnad lyckades han alltid bryta sig ut inom några minuter.

När han framförde sitt mest berömda nummer, det som hade gett honom namnet ”Handbojornas kung”, tog Houdini god tid på sig.

Han kallade upp en handfull åskådare på scenen och lät dem kontrollera att handbojorna var låsta och att han inte gömt dyrkar eller nycklar bakom det förhänge där han skulle bryta sig ut från bojorna.

Inom loppet av bara några minuter hade han lyckats göra sig fri från de mest motsträviga handbojor, men han var väldigt noga med att hålla publiken på sträckbänken, ända upp till en halvtimme.

Medan orkestern spelade – och åskådarna flyttade sig allt längre fram på stolarna – tog sig Houdini till och med tid till att läsa en tidning eller lägga patiens bakom ridån.

Inte förrän spänningen hade nått bristningsgränsen och alla satt som på nålar kom han fram – efter att ha sprutat vatten över sig så att det såg ut som om han hade svettats floder.

Houdini var ett PR-geni

Innan 1899 var slut hade Houdini gått från att vara en oansenlig gycklare till en av USA:s största stjärnor.

Folk stod i kö till hans föreställningar, pengarna strömmade in, och nu var det dags att erövra Europa.

I maj år 1900 satte makarna kurs mot London, där Houdini tog sig ur Scotland Yards senaste och säkraste handbojor.

Dessutom kom skeptiker med allsköns handfängsel till föreställningarna för att sätta Houdini på prov.

Precis som i USA blev publiken fullständigt överrumplad. Houdini bröt sig ut ur vad som helst, fortsatte sitt triumftåg genom Europa och kunde sända hem stora mängder rubler, kronor, mark och francs till USA.

Vart Houdini än kom tog han publiken med storm. I Moskva bröt han sig ut ur en fångtransport vars enda nyckel fanns i Sibirien, och i Tyskland var han omåttligt populär.

Publiken älskade när han utmanade polisens alla låsanordningar och snirklade sig ur kraftiga handbojor och rymningssäkra fängelser. Men de kejserliga myndigheterna var inte alls lika förtjusta i den lille mannen som gjorde narr av lagens långa arm.

Tyskland var en av världens mest auktoritära stater och i stort sett alla aspekter av livet styrdes av stränga regler och förordningar.

Bedrägeri var ett brott som kunde leda till flera års fängelse, och när polisen i Köln år 1901 anklagade ”Der König der Handschellen” för bedrägeri såg framtiden plötsligt mörk ut för Houdini.

Rättegång följde på rättegång och på sommaren 1902 stod han inför högsta domstolen, åtalad för att ha ljugit om att han kunde öppna kassaskåp.

Domaren beslöt att saken bara kunde avgöras genom att Houdini öppnade ett kassaskåp i domstolsbyggnaden.

Eftersom utbrytarkungen aldrig tidigare försökt dyrka upp ett tyskt kassaskåp var Houdini mycket bekymrad när han fördes in på domarens kontor och lämnades ensam.

Han började med att rycka i dörren – som till hans stora förvåning öppnade sig. Skåpet hade inte alls varit låst.

Houdini låtsades som ingenting, och det hela slutade med att han blev frikänd.

För poliskåren blev domen en fullständig förödmjukelse: polismyndigheterna tvingades inte bara betala samtliga rättegångskostnader – de blev dessutom till allmänt åtlöje.

Episoden gav Houdini massor av gratis PR över hela världen, och även om han var berömd redan innan tvekade han inte att utnyttja sin seger.

På affischer och i broschyrer berättade han stolt om rättsprocessen. Och han var lika skicklig som reklamman som han var på att skapa dramatik på scenen.

Han formligen sprutade ur sig affischer och löpsedlar, och lockade stora åskådarskaror med skräckrubriker som ”Fiasko betyder döden”. Och när ”den store Houdini, handbojornas konung och fångvaktarnas skräck” kom till Paris, anställde han inför sitt framträdande sju män som satt på rad på en uteservering och i tur och ordning lyfte på hatten.

På hjässan hade var och en av de flintskalliga männen skrivit en bokstav som tillsammans bildade namnet Houdini.

År 1905 återvände Houdini hem till USA. Andra artister med fylld kassakista och kometkarriär skulle kanske ha tagit det lugnt ett tag, men Houdini fortsatte att utveckla sina utbrytarnummer i det oändliga:

Nya och alltmer krävande nummer såg dagens ljus. Att helt naken ta sig ut ur fängelseceller hörde numera till standardrepertoaren, och nu började han också att hoppa med i vatten med hoplänkade fötter, trolla bort elefanter och vrida sig ur tvångströjor.

”Handbojornas överman utför en otrolig bedrift med livet i behåll”, löd en återkommande rubrik i tidningarna som mer än gärna skrev om utbrytarkungen. Houdini var finfint nyhetsstoff, en av sin tids i särklass största stjärnor, och när han på ett spektakulärt sätt utmanat döden genom att låta sig låsas in i vattenfyllda behållare trodde omvärlden att till och med Houdini måste han nått gränsen för vad som var möjligt.

De hade helt fel. Iförd handfängsel och fotbojor lät han sig sänkas ned i East River i New York år 1912, i en låda med fastspikat lock.

En enorm folkmassa följde hans våghalsiga nummer från kajen, och medan folk höll andan av spänning tog journalisterna tiden på hur länge Houdini var under vatten.

Visaren rörde sig fasansfullt långsamt, och först efter 57 sekunder kom han upp till ytan – fri från bojorna och med ett brett leende på läpparna.

Med tiden förfinade han konststycket och år 1926 lät han tillverka en två meter lång kista av metall.

Den 5 augusti samma år lät han sig låsas in i kistan. Innan locket slogs igen och kistan sänktes ned under vattenytan höll Houdini ett litet tal:

”Om jag dör beror det på Guds vilja eller min egen dumhet. Vi får ständigt höra att människan inte kan överleva mer än tre minuter utan luft, men jag ska försöka visa att det inte stämmer.”

Kistan sänktes ned i vattnet och för första gången greps Houdini av klaustrofobi.

Men trots att han var rädd för att allt kunde gå snett, höll han ut. Efter en timme började han kippa efter andan, och när kistan äntligen hissades upp igen – efter en timme och en kvart – hade han en metallisk smak i munnen och han var så svag i knäna att han knappt kunde resa sig upp.

Hög feber blev slutet för Houdini

Även om Houdini fyllde 52 år 1926 var han fortfarande vältränad som en elitidrottsman.

Han rörde aldrig sprit eller tobak, och enligt författaren, vännen och läkaren Conan Doyle ”var han, ur försäkringsbolagens synvinkel, den sundaste i sin åldersgrupp i Amerika”.

Utbrytarkungen var stolt över sin kropp och berättade gärna för sina beundrare att han hade extraordinära muskler i underarmar, axlar och rygg – och lät till och med folk känna på dem. När hans turné kom till Montreal i Kanada fick Houdini på förmiddagen den 22 oktober 1926 besök av en student.

Mannen ville veta om ryktet var sant

– kände Houdini verkligen ingenting om man slog honom i magen?

Houdini sade att det stämde, och i nästa sekund gav studenten honom flera hårda knytnävsslag under bältet.

Houdini var inte alls beredd och vid varje slag förvreds hans ansikte av smärta.

Houdini tycktes klara sig utan men efter angreppet, men på kvällen fick han plötsligt fruktansvärt ont i magen.

Som den artist han var vägrade Houdini låta sig stoppas av smärtan, och stannade kvar på scenen.

På natten förvärrades smärtan men Houdini ignorerade den och åkte 90 mil med tåg till Detroit där han skulle uppträda under två veckor. En läkare kallades till teatern före föreställningen den 24 oktober och ställde snabbt en diagnos: blindtarmsinflammation. Houdini måste genast till sjukhus.

Utanför teatern stod folk i kö. Föreställningen var utsåld, men trots att Houdini hade 40 graders feber vägrade han ställa in:

”Jag tänker genomföra föreställningen, om det så blir min sista”, lovade han teaterdirektören.

Sagt och gjort – men föreställningen blev bara en blek kopia av hans tidigare framträdanden.

Flera gånger var han nära att falla ihop, han glömde sina repliker och precis före den tredje akten blev det för mycket:

”Ned med ridån, jag orkar helt enkelt inte mer”, stönade han och kröp ihop av smärtorna.

Houdini åkte till sjukhuset där han opererades. Men blindtarmen hade brustit och infektionen hade spridit sig i bukhålan.

Houdini ställde in sig på en ofrivillig paus i turnén och den 30 oktober 1926 skrev han till en vän att framtiden såg ljus ut: ”Biljettkontoret rapporterar helt utsålt, så jag är vid gott mod, bortsett från att jag inte mår särskilt bra just nu – men jag räknar med att snart vara på rätt köl igen.”

Den här gången hade Houdini fel. Dagen därpå avled han i sin sjuksäng på Grace Hospital i Detroit.

Den dittills odödlige utbrytarkungen fick sin sista vila i en kista av brons, som han skulle ha använt i ett scennummer där han lät sig begravas levande.

I flera decennier hade han utmanat döden. Nu hade den hunnit ikapp honom, men när han en höstdag lades i graven på Machpelah-kyrkogården i New York, förväntade sig omvärlden in i det sista att Houdini ännu en gång skulle spela dem ett spratt. När hans kista sänktes ned i jorden viskade en av de sörjande: ”Gud vet om han nu verkligen ligger i den?”

AVSLÖJANDE: Så utförde Houdini sina trick