Heihachiro Togo
Amiralen Heihachiro Togo vann sin ryktbarhet genom att i stort sett utradera den ryska Östersjöflottan i slaget vid Tsushima 1905. Han var en tystlåten och principfast ledare och hyllades som Japans svar på Nelson.

Som femtonåring deltog Heihachiro Togo i sin första sjöstrid. Fyrtio år senare ledde han den japanska flottan till en förkrossande seger i det rysk-japanska kriget 1905.
I mitten av 1800-talet var Japan ännu ett feodalt, inåtvänt och med europeiska mått ålderdomligt land. Då började de påtvingade kontakterna med västerlandet och inte minst demonstrationerna av moderna flottors betydelse för maritima nationer att göra intryck. Processen var långvarig och fundamental.
Styrelseskicket ändrades så att Japan blev en sammanhållen stat i modern mening, en industriell revolution inleddes och hela den nationella självbilden med Japan och japanerna som gudarnas utvalda land och folk rubbades. Under många år dröjde det gamla kvar och samexisterade med nymodigheterna på gott och ont.
Första gången samurajättlingen Heihachiro Togo fick lukta krutrök var som femtonåring 1863. Han ingick då i försvaret av havsbukten och staden Kagoshima, som hotades av en brittisk flottstyrka sedan en brittisk medborgare blivit dödad av en feodalherres livvakter. I en beskrivning från den tiden är den unge Togo skrudad i en halvlång rustning av bambu och metall, vid midjan bär han samurajens kort- och långsvärd och på ryggen har han ett luntlåsgevär med teknik från början av 1600-talet.
Hjälplöshet och förödmjukelse
Sedan förhandlingar om skadestånd inte lett någon vart tillämpade britterna sin kanonbåtsdiplomati och besköt staden, som brann ner. Det japanska försvaret med fort och kanonslupar var bestyckat med framladdningskanoner och mörsare – somliga av dem sköt rundkulor av sten – och kunde inte avvärja anfallet. Den egna hjälplösheten och förödmjukelsen inför moderna västerländska fartyg och vapen gjorde ett djupt intryck på den unge Togo.
Västerländska flottstyrkor kunde under denna tid obehindrat röra sig i de japanska farvattnen, utöva påtryckningar eller demonstrera sin makt genom ett bombardemang. Behovet av en japansk flotta för att hejda förödmjukelser som den vid Kagoshima var stort. Togos feodalherre var mottaglig för nya intryck och tog initiativ till en lokal flotta.
Äldre örlogsfartyg kunde köpas från utlandet, men den marina uppbyggnaden bromsades av att det nautiska kunnandet var begränsat till vad fiskarbefolkningen i sina små fartyg lärt sig om havet omkring Japan.
Togo såg detta nya fält som en stor och fascinerande utmaning och lyckades 1868 vinna inträde i sin feodalherres lilla flotta. Som artillerist på en bestyckad hjulångare deltog han sedan i flera skärmytslingar till sjöss och landstigningsoperationer under det pågående japanska inbördeskriget.
Moderniserade rekryteringen av sjöofficerare
När detta var över enrollerade Togo sig i den nationella japanska flotta som höll på att byggas upp. Klokt nog insåg japanerna att det inte bara handlade om att lämna hjulångarna och framladdningskanonerna bakom sig utan också om att modernisera utbildningen och rekryteringen av sjöofficerare. En del av denna process var att ta till sig kompetensen i utländska flottor.
Förutom att bygga upp skolor med europeiska lärare sändes unga kadetter och officerare till bland annat Storbritannien för att där genomgå sjömilitär utbildning. Togo blev 1871 – efter ett års språkstudier – uttagen till en tvåårig utbildning i den brittiska flottans regi, förlagd till skolskeppet Worcester där han gick ut som kurstvåa.
Därefter fortsatte han med ytterligare studier i språk och matematik, innan han kommenderades att följa byggandet av ett krigsfartyg som Japan beställt från ett brittiskt varv. Totalt var Togo borta sju år från sitt hemland, som under den tiden inlett en intensiv moderniserings- och industrialiseringsprocess.
Heihachiro Togo bemöttes med skepsis
Utlandsutbildningen innebar ingen automatisk gräddfil till befordran. Togo och hans kamrater bemöttes med skepsis och viss avundsjuka. Hans fortsatta karriär var ordinär och i tjänsteomdömen beskrivs han som ”intelligent men inte briljant, pålitlig och kompetent”. Vad som efterhand började vinna respekt var Togos målmedvetenhet. Alla uppgifter som ålades honom, stora som små, utfördes snabbt och till punkt och pricka.
Dessa egenskaper kom väl till pass när han utnämndes till sekond på några mindre fartyg – befattningar som passade hans behärskning, outtröttlighet och detaljkunnande perfekt. Ett karaktärsdrag som vi i dag skulle kalla ”full i fan” kom emellertid till uttryck när Togo – i fartygschefens frånvaro – saluterade ett besökande brittiskt örlogsfartyg med för få skott.
När dess chef klagade lät han skjuta ytterligare salutskott, vilket resulterade i en ny irriterad signal från besökaren. ”Vänligen addera antalet skott så kommer Ni att finna att summan är korrekt”, blev Togos svar, och han vägrade efterkomma en order om en ny, fullständig salut.