H. C. Andersen hade divalater

Portarna skulle varit en prydnad för Köpenhamn.

Vi besökte även Trianon, där Napoleon så ofta vistades. Jag speglade mig i hans spegel och har aldrig känt mig så obetydlig som då! Men de andra som var där speglade sig också.

Victor Hugo har jag ännu inte träffat. Många är emot honom, och tid­ningarna tar ifrån honom all ära och heder.

Det sägs att han har skrivit en pjäs i tolv akter. Den varar i 300 år, och i första akten uppträder tjugo nunnor, vars små barn i an­dra akten dör av ålderdom. Men diktare, det är han.

När vi nu talar om diktare, törs jag då prata lite om herr Ego? Honom hade jag glömt bort till förmån för allt annat.

Mirabile dictu, som vi latinare säger. (Fråga er hovmästare vad det betyder).

Ännu har jag inte fått ett enda brev hemifrån – alltså med undantag för det som redan första dagen vid min ankomst levererades från Er.

Ni kan föreställa Er hur mycket jag längtar. Men i måndags, när jag kom hem, låg där äntligen ett. Jag griper det med glädje och hittar inte ett ord i det, utan endast en tryckt Kjøbenhavns Post.

I ett nummer av tidningen måste det ha stått en dikt till min ära. Någon har då blivit arg och har därefter – delvis även driven av avund över det faktum att jag är ute och reser – skrivit ett grovt svar, som drar mig i smutsen.

Eftersom denna människa var rädd att jag aldrig skulle få veta vad han skrivit, har han slagit ett kuvert om sin grova dikt, frankerat den till Hamburg och med posten låtit mig få detta att läsa.

En makalös ondska är det verkligen att förfölja mig i ett främmande land. Det gjorde ett synnerligen djupt intryck på mig, för en så stor lumpenhet hade jag inte trott om någon.

Föreställ Er att motta något sådant, när man går och väntar på ett brev från vännerna. Men låt gå. Nu är det glömt.

Hade jag inte varit spe­ciell hade ingen avundats mig. Det ska jag tvinga dem att erkänna! Vår Herre tar nog hand om det!

Florens, Italien, 8/4 1834

H.C. Andersen till Signe Læssøe

Så är jag på väg mot Danmark. Jag skulle ha skrivit från Rom, men eftersom jag var där i endast åtta dagar, och det hände så ofantligt mycket, så sköt jag upp det fortsatta skrivandet tills jag nått Florens.

Den 1 april lämnade jag Rom och resan hit tog fem dagar. Genom att skriva av min dagbok tänker jag berätta var och hur jag firade min födelsedag.

Födelsedagen inföll den andra dagen på resan från Rom. Jag övernattade i en liten stad vid namn Ronciglione och väcktes klockan fyra på morgonen.

Kaffe kunde jag få, men ingen mjölk. Grädde var det inte ens tal om. Bröd hade de inte, men jag drack det usla kaffet, och när jag satt där och reflekterade över det, kom jag på att det var den 2 april, och gratulerade därför mig själv.

Jag satt framtill i vagnen under färden. Bredvid mig satt en korkad präst, som inte ens talade tyska.

Jag var tvungen att tala ett slags italiens­ka, och när han noterade att den inte liknade den italienska han talade, och han dessutom hörde att jag var norrifrån, frågade han om jag var från Milano.

Mitt på dagen nådde vi Montefiascone. Vi klev in i en miserabel osteria, där värdinnan gav mig lite vatten med salt och ost, som hon kallade soppa.

När hon sedan begärde tio gånger mer i betalning än en god soppa varit värd, så var jag tvungen att bli grov i mun.

Vid Bolsenasjön var det härligt romantiskt med stora, oändligt mörka grottor. När jag påpekade att detta var Caserno di Brigandi, började en signora i vagnen skrika ”O Madonna mia”. Hon var nämligen mycket rädd för rövare.

Lustigt nog var jag helt lugn. Faktum är att jag under hela min resa känt mig säkrare än i Danmark.

Några landsmän som jag mötte i Rom, sa till mig att jag brukar uppleva allt möjligt märkligt i Italien, så det med rövarna hinner jag nog också med.

Ja, jag är ju inte hemma ännu. Men sticka ihjäl mig, det får de gärna göra.

Då dör jag i Italien och kommer inte hem, där mycket sorg och motgångar och fler prövningar än ett människohjärta kanske kan bära väntar mig.

Er förbundne Andersen

Epilog

H.C. Andersens berömmelse öppnade alla dörrar, och han umgicks med kungligheter och berömdheter som författaren Charles Dickens och tonsättaren Franz Liszt.

Men mindervärdeskänslan plågade ständigt Andersen, som livet igenom förblev känslig och svår att umgås med.