F lera timmar före konserten den 25:e oktober 1944 sträckte sig kön redan från Carnegie Halls ingång och hela vägen ner längs New Yorks sjunde aveny. Överklassfruar klädda i päls stod sida vid sida med värnpliktiga som kvällens huvudperson hade försett med gratisbiljetter. Längsmed kön sprang desperata fans runt och viftade med 20-dollarsedlar. De var beredda att betala sex gånger ursprungspriset för att övertala någon att sälja sin biljett.
Den stora salen i ett av världens mest prestigefulla konserthus fylldes till bristningsgränsen då 3 000 lyckliga åskådare tog sina platser. Många av dem höll hårt i de näsdukar de skulle behöva när Florence Foster Jenkins började sjunga.
Klockan 20.30 slog pianisten an de första tonerna på flygeln. In kom den 76-åriga Jenkins iförd kvällens första kreation, en blekt persikofärgad, kroppskramande klänning med släp och en mängd glittrande smycken. Hon kikade kokett fram bakom en överdimensionerad solfjäder med orangea och vita fjädrar.
LYSSNA HÄR: Hör den tondöva divan misshandla Mozart
Publiken fick bita sig i handen
I den välfyllda salen hördes fniss men de överröstades snart av öronbedövande applåder då Jenkins avslutade sitt första nummer precis lika falskt som hon inlett.
Efter ett par nummer och en kort paus för klädbyte nådde publikens jubel stormstyrka då Jenkins gick in på scen utklädd till Inspirationens ängel i en utstyrsel bestående av vit klänning med vingar och gloria. Hon började direkt misshandla Adeles aria från Johann Strauss operett Läderlappen.
"Shhhh! Flabba inte så högt!" lät det från några åhörare.
"Stoppa något i munnen" hördes från andra. Men Jenkins fortsatte oberört.
De i publiken som tidigare hade hört henne sjunga stoppade in sina näsdukar i munnen för att inte skratta högt. Andra bet sig i handen medan tårarna trillade ner för kinderna.
Kvällen i Carnegie Hall blev oförglömlig. Jenkins slog alla publikrekord trots att hon enligt en åskådare lät som "en misshandlad kalkon".
Det var inte Florences sångröst utan hennes entusiasm som imponerade på publiken.
Florence Foster Jenkins var pianovirtuos
Jenkins föddes år 1868 i en liten stad i Pennsylvania i USA. Hennes välbeställda far betalade gladeligen för pianolektioner och Florence visade sig besitta en överraskande talang. På tolv månader blev hon så duktig att president Hayes bjöd henne att spela hos sig. Då var hon bara tio år gammal. Senare satte en skada i armen stopp för den lovande karriären.
Istället började hon sjunga opera. Då hennes far – som måste hört hennes säregna stämma – vägrade betala för en studieresa till Europa gifte sig den 16-åriga flickan med en dubbelt så gammal läkare för att kunna flytta hemifrån. Äktenskapet var olyckligt och de skilde sig några år senare.
Då hennes far dog år 1909 ärvde hon en förmögenhet och flyttade till New York där hon snart blev ett bekant ansikte i storstadens sällskapsliv. Vid samma tidpunkt öppnades en rad klubbar för rika kvinnor som ville få ut mer av livet än man och barn.
Jenkins grundade sin egen klubb, The Verdi Club, som bjöd på konserter, damluncher och baler. Allt till förmån för Röda korset och andra välgörande ändamål.
I The Verdi Club började hon uppträda och sjunga på allvar. Genom att personligen stå för biljettförsäljningen såg Florence till att nära vänner och beundrare satt främst och att pressens seriösa kritiker aldrig fick tillträde. Ingen klarade av att berätta sanningen, Jenkins glädje var alldeles för stor. Istället var kommentarerna något tvetydiga:
"Ni var oefterliknelig, madame."
"Jag har aldrig hört något liknande!"
År 1941 såg Florence själv till att hon förevigades på en grammofonskiva. Med en enorm hatt med flor spelade hon in Nattens drottnings aria från Mozarts Trollflöjten. I fyra långa minuter gnydde hon fram sången medan en pianist förgäves försökte ackompanjera.
Efteråt dristade sig en ljudtekniker till att föreslå att madame kanske skulle försöka en gång till. Hon spände ögonen i honom och svarade:
"Varför i allsin dar skulle jag göra det? Det lät perfekt i mina öron!"
Jenkins tog en taxi tillbaka till hotellet där hon bodde permanent och hon började ändå tvivla. Det var något med en av tonerna i slutet av arian.
Dagen därpå ringde hon studions direktör men hon lugnades direkt:
"Min kära mrs. Jenkins – Ni behöver verkligen inte bekymra Er om en liten ton!"
Under årens lopp uppträdde Jenkins på en stor mängd sammankomster och samlade in enorma summor till välgörande ändamål. De som kända divan berättade att hon inte nekade någon som behövde hjälp.
Dessutom trodde hon enligt sina vänner helt och hållet på sin förmåga. I sitt huvud var hon den främsta sopran världen hade skådat.
Hård kritik tog livet av Florence Foster Jenkins
Glädjen fick ett abrupt slut då kritiker från de stora tidningarna sågade Jenkins konsert i Carnegie Hall jämns med fotknölarna. Dagen därpå kunde Jenkins för första gången läsa sanningen om sin sångröst i hårda ordalag. Exempelvis beskrev tidningen New York Post hennes framträdande som:
"Ett av de underligaste upptåg New York någonsin skådat."
En annan New York-tidning skrev:
"Hon besitter endast en ynklig rest av vad som en gång var en röst."
Några dagar efter konserten fick Florence Foster Jenkins en hjärtattack som hon aldrig hämtade sig från. En månad senare dog hon i sin sjuksäng.