Att se Baz Luhrmanns nya film om rockikonen Elvis Presley känns som att trycka i sig en enorm bröllopstårta, medan popmusik dånar ur högtalarna, och himlen exploderar i ett spektakulärt fyrverkeri. Det är på tok för mycket av det goda, men samtidigt förföriskt och underhållande.
I sina tidigare filmer Moulin Rouge, Australia och The Great Gatsby gav den australiske regissören inte så mycket liv åt historierna som han formade dem till melodramer – och det tillvägagångssättet har han tagit ett steg längre.
Se trailern till ”Elvis” från 2022
Manipulerar fram myten om Elvis
Filmen, som just nu kan streamas på HBO Nordic, skildrar i ett halsbrytande tempo Elvis Aaron Presleys resa från fattig kille i staden Tupelo i den amerikanska södern till kungen av rock’n’roll.
Vi ser hans musikaliska uppvaknande i en svart gospelkyrka som ung pojke. Vi upplever suset som går genom skivstudion Sun Records, när han 1954 spelar in genombrottssingeln That’s All Right, Mama, som leder till att han får ett skivkontrakt.
Vi förförs av sångarens vilda höftvickande i tv, som får miljoner av kvinnor att skrika. Vi fängslas av hans kometkarriär och förfasas av hans manipulative manager Tom Parker (spelad av en överviktig Tom Hanks med en bisarr brytning), som utnyttjar sin guldgås för att täcka sina spelskulder. Vi fascineras av Elvis historiska comeback-konsert 1968 och begråter hans sista tid som plufsig föredetting i Las Vegas, kort innan han 1977 dör av en överdos av tabletter.
Allt detta är historiskt korrekt, men granskar man Elvis genom ett historiskt förstoringsglas hittar man en del tveksamheter. Till exempel framställs det i filmen som att den unge Elvis och den svarte bluesmusikern B.B. King var nära vänner och gick på konserter tillsammans, innan Elvis slog igenom.
De båda musikerna kände visserligen varandra, men enligt flera Elvis-historiker överdrivs vänskapen kraftigt i filmen.
Elvis gick inte heller med på att anlita Tom Parker som sin manager medan de satt och diskuterade kontraktet i ett roterande pariserhjul. Inte heller avskedade Elvis sin manager inför publiken under ett av sina sista uppträdanden i Las Vegas.
I en av filmens centrala scener chockar Elvis sin manager genom att i sista ögonblicket byta ut en planerad julsång i en tv-sändning mot protestsången If I Can Dream. Sången är en hyllning till Robert Kennedy och Martin Luther King jr., som båda hade mördats kort dessförinnan. I själva verket hade Elvis tre veckor innan tv-programmet skulle sändas meddelat att han tänkte sjunga protestsången – och fått det godkänt av både tv-producenterna och Parker.
Cadillac har fått fel nyans
Filmen: Elvis kör omkring i en rosa Cadillac
Elvis mest kända bil är utan tvekan hans rosa Cadillac Fleetwood Series 60 från 1955. Bilen uppträder flera gånger i filmen och befäster Elvis status som en extrovert superstjärna.
Fakta: Bilen har fel färg
Elvis ägde en rosa Cadillac, men färgen var en annan än i filmen. Faktum är att bilen var blå, när Elvis köpte den, men hans granne lackade om den i en rosa kulör, som han kallade ”Elvis Rose”.
”Elvis” är som en feberdröm
Filmens historiska trovärdighet blir inte bättre av att den är stajlad in i minsta detalj. Filmen hoppar i både tid och rum i ett inferno av starka färger, snabba klipp och till ett soundtrack som blandar Elvis-klassiker med modern pop och hiphop.
Inget känns förankrat i verkligheten, allt känns konstruerat, utstuderat och i slutändan falskt. Som den amerikanske Elvis-historikern Alanna Nash sa till tidskriften Variety efter att ha sett filmen:
”Elvis är Baz Luhrmanns feberdröm. Det förflutna, nutid och framtid mixas som i en milkshake från 1950-talet, serverad med tusen sugrör.”
Priscilla visste att hon inte kunde styra sin ex-make
Filmen: Priscilla försöker få in Elvis på avvänjning
Efter skilsmässan från Priscilla Presley eskalerar Elvis tablettmissbruk. Vid ett tillfälle försöker Priscilla övertala sin ex-make att tas in på avvänjning, men Elvis vill inte ta emot någon hjälp.
Fakta: Ex-frun lade sig inte i missbruket
Priscilla Presley försökte aldrig få in Elvis på avvänjning. I en intervju efter hans död sa hon att Elvis skulle ha skrattat åt alla försök att få in honom på behandling.
Luhrmann manipulerar konstant historien för att få den att passa sin bild av den legendariske musikern.
Filmen ger Parker rollen som den store skurken, och han utnyttjade Elvis i en sådan grad att stjärnan aldrig fick den karriär han drömde om, utan slutade som ett överviktigt misslyckande i Las Vegas – innan han 1977 dog av en överdos.
Det är även Parker som agerar berättare, och det leder till att huvudpersonen blir medpassagerare på sin egen resa. Rockikonen förblir ett mysterium och känns aldrig som en riktig människa – och det kan inte ens en strålande prestation av Austin Butler i titelrollen göra något åt.
