Evert Taubes brokiga släkt
Han var fyrmästarson med adliga anor. Evert Taube drömde om att bli målare och författare – istället blev han trubadur och nationalpoet.
Evert Taube i filmen Sjösalavår 1949, som baserades på hans
vissamling Sjösalaboken.
Att ge sig i kast med Evert Taubes anor är lika lustfyllt som att botanisera bland hans sånger. Taube hade rötter inte bara i Bohuslän, Värmland och Småland – anfäderna kom ända från Skottland, Finland, Tyskland och Estland.
Och de tillhörde alla stånd – adel, präster, borgare och bönder. Några var brukspatroner, hovrättsråd och militärer. Andra var riksdagsmän, biskopar, handlare, länsmän, lotsar och timmermän.
Evert Taube berättade ibland – med fantasi och oefterhärmlig dramatik – om vissa av dessa personligheter. Historierna vävdes ihop med hans egna äventyr runt jordklotet. Sången, konsten och skönheten var det beständiga, en röd tråd genom hans konstnärskap.
Tid och rum varelastiska begrepp i Evert Taubes värld – då och nu flöt ihop, liksom sanning och dikt. Det viktiga var att fånga lyssnaren med en bra historia.
Lyfte fram skotska rötter
Evert lyfte gärna fram sina skotska rötter – en omskriven anfader är Jacob Mesterton, född i Edinburgh 1625. Men även andra förfäder figurerar i hans böcker.
Mormor Marta Helena Elg var av svårspårad Värmlandssläkt. Men i skaldens tappning blev hon av vallonsk härkomst, då en fransk genealog slagit fast att hennes efternamn var en översättning av det vallonska Lelan, från ordet ”älg” på franska.
Evert Taube med familj i sitt älskade sommarhus Sjösala i Stockholms skärgård 1961. Från vänster barnbarnet Ulrika, sonen Sven-Bertil, dottern Inger med sin son Jesper, Astri, Evert och Ellinor (mor till Ulrika).
Jäderholm hittade heliga Birgitta
Taube kunde å sin sida meddela samme genealog att hans rötter minsann var än ädlare än så:
– Ännu har jag inte betalt er kollega Jäderholm som upprättat min stamtavla, den som börjar med Karl den store och inkluderar den heliga Birgitta. I den utredningen är Ludvig den fjortonde nästan en bisak!
Historien återberättas i boken De fyra vindarnas gata, som kom ut 1956.
FÅ SLÄKTHISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!
Med ”Jäderholm” syftade Taube på den ökände släktförfalskaren Ivan Jäderlund, som framställde dyra antavlor med kungligt blod åt alla som ville betala. Kanske synade Taube hans bluff. Men det blev en bra historia!
Släkten Taube från Estland
Släkten Taube härstammar från Estland, där med namnet Tuve eller Tuwe. Själv härledde Evert släkten till dansken Jacob Due, som ska ha seglat med kung Valdemar Sejr redan i början av 1200-talet och erövrat Reval (dagens Tallinn). Men längre tillbaka än 1400-talet är det svårt att följa ätten.
Under stormaktstiden, då Estland och Finland tillhörde Sverige, begav sig en Bernt Taube från Reval till Finland där han tjänstgjorde vid Viborgska kavalleriregementet. Hans son Claes Johan utnämndes till ryttmästare vid Karelska dragonerna. Sonen Volter blev kapten och dennes son Kristofer Reinhold fänrik. Trots att ätten adlats 1668 gick det utför med den.
Pappa Carl Gunnar var fyrmästare på Vinga och mamma Julia var lotsdotter.
Smugglade salt till Finland
Kristofer Reinholds sonson Otto Reinhold – Everts farfar – gjorde bakvänd karriär, berättar Evert i den självbiografiska boken Jag kommer av ett brusand’ hav.
Otto var jaktlöjtnant, det vill säga tullinspektor, på Östersjön under Krimkriget 1853–56. Men han trotsade den engelska blockaden och smugglade själv salt till Finland. Kungen fick ingripa och stoppa honom. Ändå lyckades Otto Reinhold få både Vasaorden och ett jobb som tullförvaltare i Göteborg.
Everts far var fyrmästare på Vinga
Evert Taube föddes 1890 i Göteborg som nummer fyra i en skara på tretton barn. Pappa Carl Gunnar var fyrmästare på Vinga, där Evert kom att växa upp. Carl var en sträng patriark, men hade också moderna idéer, till exempel tog han avstånd från barnaga.
Mamma Julia beskriver Evert som intelligent, musikalisk och omtänksam. Hela familjen musicerade ofta:
– De sjöng gärna Bellman och farfar var duktig på att undervisa om honom. Men var det oanständiga verser så brukade han plocka bort dem, berättar Everts son Sven-Bertil Taube.
– Mina farbröder Carl Otto och Gunnar spelade luta. En gång när Evert skulle sjunga i en folkpark så satt han överhopad av jobb på Sjösala. Då åkte Carl Otto i stället, han var väldigt lik pappa. Han fick en fantastiskt fin recension: ”Taube har aldrig sjungit bättre, aldrig sett bättre ut”. Pappa var inte alls avundsjuk, utan mycket nöjd med det.
Evert Taube som ung sjöman.
Ville bli konstnär
Två av Everts systrar kom också att utveckla den konstnärliga ådran: Märta blev skulptör och Karin målare. Karin var enda kvinnan i gruppen Göteborgskoloristerna och Märta gifte sig med en annan av dem, Ivan Ivarsson.
Också Evert skulle bli målare, det hade han föresatt sig redan som pojke. Kusinen Mathias Taube gav en tolvårig Evert de första lektionerna i måleri. Men när han skulle påbörja en utbildning på Konstakademin i Stockholm satte fadern stopp. Sonen var slarvig med pengar och att vara konstnär var ingen respektabel syssla, menade Carl. Detta trots att Evert rekommenderats av självaste prins Eugen!
Evert Taube gick till sjöss
Så Evert gjorde som sina bröder, sin pappa och sina farbröder. Han gick till sjöss. Det skulle bli hans smala lycka och styra in honom på sångar-banan. Han lärde sig sjömanssånger och i Sydamerika och kring Medel-havet plockade han upp folkvisor.
Tillbaka i Stockholm blev Evert vän med Albert Engström som publicerade hans första visor i Söndags-Nisse 1916. Tre år senare kom vissamlingen Sju Sjömansvisor och Byssan Lull. Den innebar ett genombrott med sånger som ”Karl-Alfred och Ellinor” och ”Frithiof Andersson”.
Fick en dotter med "Skagens ros"
Sommaren 1919 vistades Evert Taube i Skagen, där hemliga dottern Kirsten blev till. Mamman var Ingeborg Andersen Östergaard, ibland kallad ”Skagens ros”. Men det var inte förrän Kirsten var tonåring som Evert kunde ta kontakt med flickan och berätta att han var hennes far.
Evert Taube och konstnären Astri Bergman träffades 1920 och fick fyra barn tillsammans.
Gifte sig med Astri Bergman
1920 träffade Evert Astri Bergman, som studerade konst i Paris tillsammans med Tora Dardel. De fick låna en villa i San Remo och förlovade sig i Florens, men Astris föräldrar tvingade henne att slå upp förlovningen.
1925 gifte de sig i alla fall, med efterföljande ståtlig fest på stamkrogen Gyldene Freden. De kom att få fyra barn: Per-Evert, Rose-Marie som bara blev bara sjutton dagar gammal, Ellinor och Sven-Bertil.
Som familjefar skapade sig Evert Taube ett nytt alter ego. I stället för Fritiof Andersson på böljan den blå skuttade nu Rönnerdahl fram i Roslagen. Evert breddade repertoaren och fördjupade sig i den europeiska trubadurtraditionen och dess historia, vilket ledde till att han så småningom blev hedersdoktor vid Göteborgs universitet.
Flitig på Gyldene Freden
Publikkontakt var A och O för Evert Taube, och den tränade han upp på Gyldene Freden. En sång var inte komplett utan sin presentation inför publik, ansåg han.
Karriären krönte Taube med att uppträda på Gröna Lund varje sommar 1961–73, totalt 159 framträdanden! Från 1970 var sonen Sven-Bertil med. 1975 återkom Evert själv en sista gång och tog emot publikens ovationer.
Drygt ett halvår senare, i januari 1976, gick han ur tiden. Efter sig lämnade han en sångskatt som få andra artister kan matcha. Bland publikfavoriterna finns ”Så skimrande var aldrig havet”, ”Fragancia”, ”Fritiof och Carmencita”, ”Så länge skutan kan gå” och ”Calle Schewens vals”.
Sonen Sven-Bertil Taube har svårt att välja ut någon egen favorit.
– Det är ofta den man just framför. Det finns så mycket att välja på – episka ballader, kärleksvisor och äventyr. Men en som jag tycker väldigt mycket om är ”Fritiof i Arkadien”.
Publicerad i Släkthistoria 6/2017