Edgar Allan Poe: Mörkrets mästare sprider fortfarande mystik

Edgar Allan Poe föddes i Boston 1809 som son till två resande skådespelare. Tidigt i Poes liv infann sig den mollton som hemsökte honom under hela hans liv och som återfinns i hans mörka verk.

Det hände när hans mor dog av tuberkulos 1811. Poes försupne far hade vid det laget övergett familjen och lämnat den tvåårige Edgar ensam i världen.

Moderns teaterkontakter såg dock till att han adopterades av tobakshandlaren John Allan och hans fru Frances från Richmond. Till en början såg det ut som om Poe kunde se fram emot en ljus tillvaro. John Allan var förmögen och familjen saknade ingenting.

Men när Poe blev äldre började hans relation till fosterfadern att knaka i fogarna. John Allan ville att Poe skulle driva verksamheten vidare, vilket Poe inte hade någon lust att göra – det var poesin och litteraturen som lockade honom.

Vid 17 års ålder började han studera språk och litteratur vid University of Virginia. Hans studiekamrater kom från delstatens mest välbärgade familjer, så fickpengarna hemifrån räckte inte för att hänga med i deras extravaganta livsstil.

Bara ett år in i studierna blev Poe relegerad från universitetet efter att ha dragit på sig en betungande spelskuld. John Allan var rasande och vägrade att skicka några mer pengar till Poe.

I desperation tog han 1827 värvning i armén under namnet Edgar A. Perry för att vilseleda fordringsägarna. När Poe var stationerad i Charleston, South Carolina, slog blixten ner i hans liv igen. Hans fostermor Frances dog.

Två år efter fostermoderns död skrev Poe dikterna To My Mother och The Sleepwalker, i vilka han satte ord på sin sorg och sina känslor av ensamhet. Den förkrossade Poe beskriver Frances död som bland annat ”en förlust som aldrig kan övervinnas”.

Vid den här tiden hade Poe gett upp alla ambitioner om en militär karriär – eller snarare: Militären övergav honom för att han försummat sin plikt. Fosterfadern John Allan, som hade förbarmat sig över Poe och betalat för hans utbildning vid West Point Military Academy, tog slutgiltigt sin hand från fostersonen.

År 1833 skickade Poe in novellen Manuscript Found in a Bottle till Baltimore Saturday Visitor och vann ett pris på 50 dollar. Två år senare fick han jobb som redaktör för Southern Literary Messenger, där han gjorde sig ett namn som kritiker och författare.

Han förlorade dock sitt jobb – förmodligen på grund av sin ibland problematiska alkoholkonsumtion. Edgar Allan Poe reste till New York, där hans författarskap började utvecklas till det vi känner till idag.

När Edgar Allan Poe skrev novellen Morden på Rue Morgue introducerade han figuren C. Auguste Dupin – och förändrade den litterära världen för alltid.

Dupin är en blixtrande intelligent privatdetektiv som använder logik och ett skarpt analytiskt sinne för att få fram de fällande bevisen mot gärningsmannen. År 1841 publicerades berättelsen i Graham's Magazine, som Poe redigerade, och läsarna kunde fördjupa sig i vad som i dag betraktas som världens första detektivhistoria.

Författaren Arthur Conan Doyle var så fascinerad av karaktären att han senare modellerade privatdetektiven över dem alla, Sherlock Holmes, efter Dupin. Conan Doyle skrev att ”Edgar Allan Poe har gjort mer än någon annan för att forma kriminalgenren.”

Poe själv inspirerades till sin karaktär av en av den tidens mest färgstarka personligheter: François-Eugène Vidocq.

I sin ungdom var Vidocq en småbrottsling, en våldsam ligist med smeknamnet Vildsvinet, som tillbringade lika mycket tid innanför som utanför fängelsemurarna. Men vid 35 års ålder tröttnade han på livet på fel sida av lagen, och under åren som följde använde han sitt betydande intellekt för att bli Frankrikes ledande kriminolog och utredare – och därmed förebilden för den fiktive Dupin.

Edgar Allan Poe var en produktiv skribent som under sitt alltför korta liv hann med att utforska många genrer: poesi, skönlitteratur, analytiska essäer och recensioner.

Han var särskilt känd – och ökänd – för de senare. Han sågade samtida författare som Charles Dickens och Nathaniel Hawthorne med en hänsynslöshet som gav honom öknamnet ”Tomahawk Man”, yxmannen.

Hånfulla kommentarerna var emellertid inte det enda Poe ägnade sig åt. Han var också känd som en framsynt redaktör som hade en djup förståelse för litteratur och som gärna gav nya talanger en chans i spalterna.

Hans eget genombrott kom 1845, när han publicerade den episka dikten Korpen, som publicerades den 29 januari i tidskriften New York Evening Mirror. Korpen handlar om en man som plågas av sorg över förlusten av sin älskade Lenore.

Under en lång och sömnlös natt får mannen besök av en talande korp som driver honom till förtvivlan genom att avfärda alla hans hoppfulla frågor med svaret ”nevermore” – aldrig mer. Den stämningsmättade och suggestiva dikten blev en omedelbar bästsäljare och gav Poe en plats i litteraturhistorien.

Med berömmelsen kom emellertid ingen rikedom. Poe fick bara nio dollar i royalty för Korpen, vilket motsvarar omkring 3 300 kronor i dagens penningvärde.

Än värre var att dikten nästan profetiskt varslade om en tragisk händelse i Poes liv: Hans hustrus död.

Arrangerade kusinäktenskap var inte ovanliga på Poes tid, och i vissa kretsar sågs det som ett praktiskt sätt att se till att pengar och mark stannade inom familjen.

Ändå såg det bättre borgerskapet med höjda ögonbryn på när Edgar Allan Poe gifte sig med sin kusin Virginia Clemm. Virginia var bara 13 år gammal – Poe var 27. Virginia låtsades därför vara äldre, och på vigselbeviset utgav hon sig för att vara 21 år gammal.

Vissa Poe-kännare anser att deras förhållande var en praktisk åtgärd och att de levde i en fridfull platonisk samvaro, nästan som bror och syster. Andra källor menar att Edgar Allan Poe var vansinnigt förälskad i Virginia och att hon var hans livs kärlek.

Vad som är säkert är att Edgar Allan Poe omfamnade Virginia med den största ömhet. I sina brev beskrev Poe henne som sin ”allra käraste” och sin ”enda kärlek”, och han uttryckte en växande oro för hennes hälsa när hon började hosta blod i mitten av 1840-talet. Den nedbrytande sjukdomen – tuberkulos – var för tredje gången på väg att rycka bort en av Poes nära och kära.

Poe beskrev senare Virginias plågor som ”en serie nästan dagliga attacker av blödande lungor”.

Virginia blev gradvis allt mer beroende av morfin och andra smärtstillande medel, och den 30 januari 1847 avled hon, endast 24 år gammal. I ett brev skrev han att hennes död ”har gjort mig galen, avlöst endast av långa perioder av fruktansvärt förnuft”.

Edgar Allan Poe återhämtade sig aldrig från Virginias död och under åren som följde sökte han allt oftare tillflykt i alkoholen och blev en storkonsument av smärtstillande preparat som innehöll opium.

Missbruket tärde hårt på hans redan bräckliga hälsa. Edgar Allan Poe fick aldrig någon diagnos i modern mening, men han beskrev själv sitt själsliga tillstånd som ”bräckligt”, och i sina brev och dagböcker listar han en lång rad åkommor – från hallucinationer och paranoia till hosta, andnöd och bröstsmärtor.

Flera nutida forskare har försökt ”efterdiagnosticera” Poe utifrån hans egna och samtida beskrivningar. De anser sig känna igen symptom på depression, och vissa Poe-experter misstänker att han kan ha lidit av bipolär sjukdom..

Det är mycket troligt att det ökande drogmissbruket spelade en avgörande roll för Edgar Allan Poes alltför tidiga och märkliga död.

I den medicinska rapporten angavs dödsorsaken som ” congestion of the brain”, vilket var den tidens medicinska term för ”okänd dödsorsak”, så den exakta orsaken till Edgar Allan Poes död är fortfarande ett mysterium.

Spekulationerna omfattar allt från alkoholförgiftning och hjärnblödning till kolera, överdosering och till och med rabies. Den 3 oktober 1849 hittades Poe medvetslös på Baltimores gator – klädd som en luffare och utan ett öre på sig.

På sjukhuset fick läkarna bara förvirrade och osammanhängande svar när de frågade om hans tillstånd. Han avled fyra dagar senare, den 7 oktober 1849, endast 40 år gammal.

År 1999 lade forskaren Albert Donnay fram en ny teori: att Poe hade förgiftats av kolmonoxid. På 1800-talet var det vanligt med gasdrivna kaminer och gaslampor inomhus och de kunde orsaka kolmonoxidförgiftning om de inte fungerade ordentligt.

Albert Donnay menar att Poes symptom när han hittades i Baltimore – förvirring, hallucinationer och medvetslöshet – stämmer överens med symptomen på kolmonoxidförgiftning. Inte heller denna teori har dock kunnat bevisas.

Edgar Allan Poe är begravd på Westminster Hall and Burying Ground – en kyrkogård och före detta kyrka som ligger på 519 West Fayette Street i Baltimore, Maryland. Hans unga hustru Virginia Clemm är också begravd där.

Edgar Allan Poe var inte bara mannen bakom litteraturens första privatdetektiv, han uppfann också flera av de grepp som sedan dess har blivit klassiska inslag i kriminalromaner, sagor och thrillers. I novellen Den gyllene skalbaggen från 1843 måste huvudpersonen till exempel lösa krypterade meddelanden och koder för att hitta en gömd skatt som tillhör den ökände piraten kapten Kidd. Idén att använda olika gåtor och pussel för att driva berättelsen var nydanande på Poes tid och blev därefter ett populärt inslag i detektiv- och äventyrsgenren.

I Mysteriet Marie Rogêt inspireras Poe av en verklig händelse: det olösta fallet med Mary Rogers, en ung kvinna som hittades död i New York 1841. Poe skriver om berättelsen och flyttar handlingen till Paris, där hans mästerdetektiv Auguste Dupin löser fallet.

Tekniken att basera fiktion på verkliga händelser kom sedan att användas i stor utsträckning i deckarhistorier.

Många författare har öppet erkänt att de står i skuld till Edgar Allan Poe – till dessa hör bland annat Jules Verne och Fjodor Dostojevski. Mindre känt är kanske att Poe även satte sin prägel på den klassiska musiken. Den ryske pianisten och kompositören Sergej Rachmaninov färdigställde 1913 en symfoni baserad på Edgar Allan Poes dikt The Bells från 1849.