En stormig måndag i mars 1827 dog den tyske kompositören [Ludwig von Beethoven] (https://varldenshistoria.se/kultur/kulturpersonligheter/beethoven-det-dova-geniet {"target":"_ blank"}) efter en lång tids sjukdom. Han hade varit sängliggande i månader och lidit av gulsot, diarré, svullna lemmar och kraftigt försvagad andning.
När tonsättarens bekanta började sortera hans personliga tillhörigheter fann de ett dokument som Beethoven hade skrivit ett kvarts sekel tidigare. Det var ett testamente där han uppmanade sina bröder att offentliggöra detaljer om den sjukdom som han ansåg var värre än några av de andra som han led av. Den sjukdom som hade tvingat honom att ”leva i exil” – hans dövhet.
Nästan två århundraden senare började en forskargrupp från det tyska Max Planck-institutet för evolutionär antropologi att uppfylla hans önskan på ett sätt som han aldrig hade kunnat drömma om – genom att analysera dna från hans hårlockar.
”Vårt främsta mål var att belysa Beethovens hälsoproblem, som bland annat innefattar en progressiv hörselnedsättning som började i mitten eller slutet av 20-årsåldern och som ledde till att han blev funktionellt döv 1818”, säger biokemisten Johannes Krause vid Max Planck-institutet om den revolutionerande nya [studien] (https://www.cell.com/current-biology/fulltext/S0960-9822%2823%2900181-1 {"target":"_blank"}).