Dickens rasar mot blodtörst

Mitt syfte med detta brev är inte att diskutera dödsstraffet som sådant eller att analysera förespråkarnas respektive motståndarnas argument.

Jag önskar bara utnyttja denna förfärliga upplevelse till något som kan gynna det allmännas väl och ve.

Jag vill på ett lättillgängligt sätt göra allmänheten uppmärksam på det som sir G. Grey* antydde under det senaste parlamentsmötet, nämligen att regeringen överväger att göra verkställandet av dödsstraff till en privat angelägenhet, som genomförs innanför fängelsets väggar.

Jag bönfaller med ett ärligt hjärta Sir G. Grey att gå i bräschen i arbetet för att ändra lagen. Detta är hans plikt mot samhället och ett ansvar som han inte för evigt kan skjuta ifrån sig.

Jag tror inte att något hedniskt land på jorden skulle tolerera en sådan ondska och respektlös skadeglädje som den folkmassan gav prov på i dag.

Den rädsla som synen av galgen och tanken på mördarnas brott väckte i mig, förbleknade helt och hållet vid mötet med den ondska som avspeglades i de församlade åskådarnas uppförande, utseende och språk.

När jag anlände vid midnatt möttes jag av ett skrikande och tjutande, som fick mitt blod att frysa till is.

Skrikandet fortsatte hela natten, och det stod klart att det kom från en grupp bestående av både män och kvinnor, som gemensamt hade lagt beslag på de bästa åskådarplatserna.

Samtidigt stämde folk upp i parodier på olika negermelodier. De ändrade texten, så till exempel ”Oh! Susannah” blev ”Mrs. Manning” och liknande.

Medan dagen grydde anslöt sig tjuvar, prostituerade, banditer och lösdrivare av alla de slag. Deras närvaro gav upphov till allt möjligt oanständigt och anstötligt uppförande.

Människor slogs, dånade, tramsade runt, visslade, drog grova skämt och gjorde sitt allra yttersta för att efterlikna Punch*.

Några kvinnor som höll på att dåna fördes med sina kläder i oordning bort av polisen. Synen av kvinnorna gav ytterligare näring åt den redan uppsluppna stämningen.

När solen gick upp, lysande och klar – och det var den just denna dag – förgyllde den de tusen och åter tusen ansikten som uppmärksamt vändes uppåt.

Ansiktena såg så outsägligt obehagliga ut i all sin glädje och okänslighet att man skäms över att vara människa. Man våndas vid tanken på att vi uppenbarligen är skapade i djävulens avbild.

När de båda dömda som gett upphov till detta fruktansvärda skådespel till slut hängde i luften, med kroppar som skakade och darrade, var alla känslor och all medkänsla uttömda hos åskådarna.

Ingen tänkte längre på att två odödliga själar nu skulle få sin dom. Och inte heller fick det någon att avstå från att komma med grova uttalanden.

Ärlig talat skulle man kunna tro att Kristi lära aldrig förkunnats för världen, och att folk utgick från att de dömda i döden gick under som om de vore djur.

Jag rör mig hemtamt i fördärvets och omoralens värsta nästen och trodde inte att något som äger rum i London skulle kunna överraska mig.

Men ingen kan föreställa sig något så förråande som en offentlig avrättning. Jag är förbluffad av den fullkomligt förödande ondska som uppenbaras vid händelser av det slaget.

Jag tror inte att ett samhälle kan blomstra, när scener av sådan fasa och demoralisering som den som ägde rum vid fängelset på Horsemonger Lane kan utspela sig alldeles utanför goda medborgares hem och ändå förbises.

När vi under den stundande högtiden lovar Gud att bekämpa ondskan i vårt land, vill jag be läsarna att fundera på huruvida tiden nu inte är mogen att rikta tankarna mot det onda som jag precis har beskrivit och att låta det försvinna.

Er trogne tjänare,
Charles Dickens

Epilog

Charles Dickens brev bidrog till att mobilisera det folkliga motståndet mot offentliga avrättningar i Storbritannien.

Lagen, Capital Punishment Amendment Act, infördes emellertid först 1868 efter ett omfattande utredningsarbete.

Den sista offentliga avrättningen ägde rum samma år. Först 1965 avskaffades dödsstraffet helt i Storbritannien.