Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Vergilius visar Dante helvetet.

Dante kastade påven i helvetet

Medeltidens störste författare hade lojalt stöttat påvedömet i Rom – tills påven högg honom i ryggen. Men Dante tänkte ut en evig hämnd.

incamerastock/Imageselect

Piazza Santa Trinità i Florens vimlar av festklädda människor, som dansar och dricker vin. Det är första maj år 1300 och liksom i andra italienska städer firas Calendomaggio, den årliga festen för att hylla vårens ankomst.

I folkmassan på torget finns ett gäng ynglingar som tillhör det ”vita” guelfpartiet. Firandet får ett abrupt slut när en skara unga adelsmän kommer ridande med dragna svärd. De tillhör de ”svarta” guelferna, motståndarsidan i den politiska maktkamp som pågår i staden.

Dante Alighieri-porträtt

Dante Alighieri, som avled 1321 – för exakt 700 år sedan – blev en av medeltidens viktigaste författare.

© Gipsavgjutning, Statens Museums for Kunst, www.smk.dk, public domain

Efter att ha förfestat ordentligt har de bestämt sig för att ge sina fiender ett rejält kok stryk. De vita guelferna går till motattack och snart flyter blodet på piazzan. Bland annat får en ung man ur en ledande ”vit” familj sin näsa avhuggen.

Ryktet om vad som hänt sprider sig snabbt och snart har slagsmålet mellan svarta och vita lett till en infekterad politisk konflikt.

Dante tvingades i exil

Strider mellan olika politiska falanger var vid den här tiden mer regel än undantag i Italiens många stadsstater. Att just det här bråket mellan två ungdomsgäng har gått till historien beror på att det blev upptakten till de händelser som tvingade historiens mest berömde florentinare genom tiderna, Dante Alighieri, att lämna sin hemstad.

”Jag föddes i den stora staden vid Arnos sköna flod.”
Dante Alighieri.

Och det var under hans kringflackande liv som landsförvisad som han skrev sitt mest berömda verk, Den gudomliga komedin. Verket är skrivet i jagform och skildrar den fiktive Dantes vandring genom helvetets nio kretsar, upp för Skärseldsberget och vidare in i paradiset.

I verket avspeglas Dantes syn på politik, religion och filosofi. Längs vägen refererar han också till viktiga händelser under sitt eget jordeliv.

”Jag föddes i den stora staden vid Arnos sköna flod”, skriver Dante. Han berättar också att han döptes i sitt ”älskade San Giovanni”, Florens berömda dopkyrka, vars tak pryds av mosaiker föreställande den yttersta domen.

Kanske var det redan där som barnet Dante fick inspiration till sina detaljerade skildringar av helvetets alla plågor.

Dopkyrkan i Florens

Dante var oerhört betagen av den berömda dopkyrkan i Florens med dess mosaiker med scener från bland annat domedagen.

© Ricardo André Frantz/CC BY-SA 3.0

Förälskade sig i Beatrice

Durante Alighieri föddes 1265 i en familj som var av gammal härkomst men inte längre särskilt rik eller betydelsefull. Hans pappa arbetade som banktjänsteman och mamman dog när pojken, som fick smeknamnet Dante, var liten.

”Han levde och umgicks med andra ynglingar, och visade sig så hövisk och förfaren och dristig i alla idrotter som anstå en yngling.”
Historikern Leonardo Bruno på 1400-talet.

Dante gick i skola hos munkarna på flera av stadens kloster och studerade eventuellt också vid universitetet i Bologna. I utbildningen ingick studier i latin, teologi, matematik och juridik. De två senare ämnena ansågs nödvändiga för en ung man som förväntades göra karriär inom Florens handels- och finansvärld.

Det framgår av Dantes verk att han besatt stor bildning men trots flitiga studier var han ingen isolerad bokmal.

”Han levde och umgicks med andra ynglingar, och visade sig så hövisk och förfaren och dristig i alla idrotter som anstå en yngling”, skriver historikern Lionardo Bruno på 1400-talet.

Dante i helvetet med Vergilius

I den åttonde kretsen ser Dante och Vergilius korrupta påvar straffas genom att deras fotsulor bränns.

© Bettmann/Getty Images

Dante blev helvetets arkitekt

Under medeltiden kände alla till historierna om helvetets plågor, men det var Dante som i sitt verk för första gången kartlade helvetets topografi i detalj.

I Den gudomliga komedin beskriver Dante sin resa genom helvetet, skärselden och slutligen paradiset. Längs vägen träffar diktaren inte färre än tusen avlidna historiska och samtida personer.

Första delen av Dantes resa utspelar sig i helvetet, som enligt författaren är format som en gigantisk tratt under norra halvklotet. Vid ingången står det: ”I som här inträden, låten hoppet fara”. Tratten smalnar av mot jordens mitt, där Lucifer residerar fastfrusen i en kärna av is.

Enligt Dante består helvetet av nio kretsar, som är avsedda för olika synder. Under resan genom helvetet guidas Dante av den romerske poeten Vergilius, som 1 300 år före Dante skrev storverket Aeneiden.

  • Första kretsen

    I helvetets första krets ligger Limbo – gränsen till det verkliga helvetet. Där möter Dante rättskaffens, odöpta hedningar, som inte kan komma in i himlen, men inte heller har syndat tillräckligt för att hamna i helvetet, till exempel Aristoteles, Caesar och Saladin.

  • Andra kretsen

    Här hamnar de vällustiga och sexuellt utsvävande, som blåses runt av en konstant storm – en bild av deras drifter. Bland syndarna möter Dante bland annat Kleopatra och Helena av Troja.

  • Tredje kretsen

    De glupska med en enorm aptit lider i tredje kretsen, där de ligger med ansiktet ner i smutsen, medan maskar och avföring regnar över dem.

  • Fjärde kretsen

    Giriga och slösaktiga syndare straffas i fjärde kretsen, där de är tvungna att knuffa omkring enorma stenar i stället för sina älskade rikedomar. Här finns flera påvar och biskopar.

  • Femte kretsen

    I femte kretsen straffas de hatiska i floden Styx. De passivt arga ligger under vattenytan, medan de aktivt arga i all evighet slåss mot varandra vid ytan.

  • Sjätte kretsen

    Här straffas kättare och gudsförnekare, som hålls fångna i glödheta sarkofager.

  • Sjunde kretsen

    Våldsbrottslingar straffas i sjunde kretsen. De som varit våldsamma mot andra plågas i en sjö av kokande blod. Bland dem finns Alexander den store. Självmördare, som har begått våld mot sig själva, förvandlas till träd, vars grenar ständigt knäcks.

  • Åttonde kretsen

    I denna krets straffas bedragare. Dante möter bland annat påve Nicolaus III, som straffas för att ha sålt kyrkliga ämbeten. Påven är begravd med huvudet nedåt, medan lågor slickar hans fotsulor. Dante får reda på att hans ärkefiende, påve Bonifacius VIII, också kommer att hamna här efter sin död.

  • Nionde kretsen

    Här straffas förrädare genom att frysas fast i en jättelik sjö av is. Bland dem finns Judas. I denna krets residerar Lucifer själv.

Redan vid nio års ålder ska Dante ha förälskat sig i den åttaåriga Bice Portinari. Han kallade henne Beatrice och för honom blev hon en sinnebild för kärleken. I debutverket Vita Nuova (I livets vår) som gavs ut 1293, prisar Dante i en rad sonetter Beatrices ljuvlighet och skildrar ett svärmeri som är alltigenom höviskt och sedesamt.

Om diktens kärlekshistoria hade någon motsvarighet i verkligheten vet man inte. I vilket fall gifte sig Bice Portinari med en annan och dog i unga år.

Dante hade redan som tolvåring trolovats med en flicka som hette Gemma Donati och gifte sig med henne när han var i tjugoårsåldern.

Paret fick fyra barn. En pojke, Giovanni, dog tidigt medan sönerna Pietro och Jacopo senare kom att skriva kommentarer till sin berömda pappas verk. Dottern Antonia blev så småningom nunna i Ravenna.

Dante med Beatrice

Dantes barndomsförälskelse Beatrice är i Den gudomliga komedin Dantes guide i paradiset.

© Poul S. Christiansen/Dante og Beatrice i Paradis, 1895, Statens Museums for Kunst, www.smk.dk, public domain

Köpmännen tog över

Republiken Florens var på Dantes tid ett centrum för handel och finans. Tack vare en blomstrande textilindustri och lönsamma banker hade den gamla adeln funnit sig frånsprungen av en växande rik borgarklass som fått allt större politiskt inflytande.

År 1250 inrättades ett politiskt system som brukar kallas ”folkväldet”, där representanter för borgarklassen valdes till stadens råd och styrande poster.

Det var dock inte frågan om någon demokrati i vår moderna bemärkelse. Kvinnor och lönearbetare hade ingen rösträtt och var heller inte valbara.

För att delta i det politiska livet krävdes medlemskap i något av stadens yrkes­skrån.

Sedan Dante skrivit in sig i skrået som representerade bland annat läkare och apotekare gav han sig in i politiken. Han ingick i flera av Florens styrande råd och valdes under en period år 1300 till priorämbetet.

Politiken på den italienska halvön hade länge präglats av striderna mellan guelfer, som stödde påvemakten, och ghibbelliner, som höll på den tysk-romerske kejsaren.

Dante som diktare

Dante ansåg att Italien borde förenas geografiskt, politiskt och språkligt.

© DEA/G. NIMATALLAH/Getty Images

Drömmen var ett enat Italien med ett gemensamt språk

Redan i sitt debutverk Vita Nuova valde Dante att skriva på sin egen toskanska dialekt, istället för på latin som var det gängse skriftspråket.

Under sin exil vistades han på många platser i Italien där han studerade olika dialekter. Han blev mer och mer övertygad om att man borde betrakta den politiskt splittrade halvön som ett gemensamt ”fosterland” och utveckla ett gemensamt folkspråk, ett lingua comune. Han beskrev dessa idéer i det vetenskapliga verket De vulgari eloquentia (Om vältalighet på folkspråket).

Dante fick aldrig se sin dröm förverkligad men fick snart efterföljare som skrev på folkspråket och därmed gjorde litteraturen tillgänglig för en bredare läsekrets. Två av dem var författarna Giovanni Boccaccio och Francesco Petrarca, båda med rötterna i Florens. Först med enandet av Italien 1870 slog drömmen in.

Dantes toscanska dialekt fick stort inflytande på det som skulle bli den enade nationens ”riksitalienska”.

Strid om kejsartronen

Beteckningarna hade sitt ursprung i 1100-talets Tyskland, där de två adels­ätterna Welf (som förvanskades till ”guelf”) och Hohenstaufen (vars borg Waiblingen gav namn åt ”ghibellinerna”) var rivaler om kejsartiteln.

Dantes familj tillhörde guelferna och 1289 deltog han som ryttare i slaget vid Campaldino där de florentinska guelferna krossade ghibbellinerna i Arezzo.

Påve Bonifacius VIII

Påve Bonifacius VIII blev Dantes mest avskydde fiende. Påven allierade sig med bland annat den franska kungamakten, som invaderade Florens och krossade de vita guelferna, som Dante tillhörde.

© www.europeana.eu/Joachim of Fiore/The British Library/CC1.0

I Florens gick guelferna segrande ur maktkampen men under 1290-talet splittrades partiet i två fraktioner, ”de svarta” och ”de vita”.

Dante räknade sig till de vita, som representerade de välbärgade borgarna. Till de svarta anslöt sig de gamla adelsfamiljerna som inte ville släppa ifrån sig makten till köpmän och bankirer.

År 1301 bildade påvedömet, som stödde ”de svarta”, en allians med Frankrike och planerade att invadera Florens.

Dante ingick i en delegation som skickades till Rom för att genom diplomati försöka förmå påven att stoppa invasionsplanerna. Men till ingen nytta.

De svarta guelferna segrade

Innan Dante hunnit tillbaka till Florens hade den franske kungen Karl av Valois trupper tågat in i Florens och hjälpt de svarta guelferna att ta makten. Som representant för det gamla styret blev Dante, som då befann sig i Siena, dömd till böter och två års landsförvisning.

I mars 1302 ändrades domen till livstids landsförvisning, och han hotades med dödsstraff på bålet om han återvände till Florens.

Dante var rasande. I åratal hade han och de vita guelferna stöttat påvemakten, men nu hade påve Bonifacius VIII förrått dem. Och inte nog med det: Bonifacius hade även stärkt påvedömets makt, så att kejsaren framöver skulle lyda under påven – något som Dante var starkt emot.

Han ansåg att påven och kejsaren skulle ha lika mycket makt. Som hämnd placerade Dante i sin komedi påve Bonifacius i helvetets åttonde krets, där de korrupta fick sitt straff.

”Allt det du i ditt liv hållit kärast måste du överge.”
Dante om sitt liv i exil.

Under den första tiden av sin exil slog sig Dante samman med andra landsflyktiga florentinare för att försöka återta makten i hemstaden, men tröttnade snart på intriger och rivalitet i vad han kallade ”detta onda och enfaldiga sällskap”.

Istället gick han nu helhjärtat in för sitt författarskap, medan han vistades som gäst hos åsiktsfränder och furstar i flera av norra Italiens stadsstater.

Troligen stannade frun och barnen först kvar i Florens, men senare tvingades även de vuxna barnen i exil. Alla Dantes tillgångar hade beslagtagits och han var hänvisad till sina välgörares frikostighet.

Dante vägrade att foga sig

Hur Dante upplevde sitt hemlösa och kringflackande liv framgår av en vers i Den gudomliga komedin:

”Allt det du i ditt liv hållit kärast måste du överge; det blir den första pilen din landsflykt skjuter från sin båge. Du kommer att erfara hur andras bröd smakar bittert och de steg är tunga som leder upp och ned för andras trappor.”

Dante och Vergilius i helvetets nionde krets

I helvetets nionde krets såg Dante och Vergilius hur förrädare straffades. De var fastfrusna i en sjö av is, där de slet varandra i bitar.

© incamerastock/Imageselect

Men hur mycket Dante än längtade hem till Florens ville han inte återvända till vilket pris som helst. 1315 erbjöd makthavarna i Florens honom amnesti, på villkor att han gjorde offentlig avbön under förnedrande former. I ett brev som Dante i samband med detta skrev till en präst i Florens framgår vad han ansåg om förslaget.

”Nej, min fader, detta är inte vägen att återvända till fäderneslandet. Men om ni eller andra kan finna en annan väg som inte strider mot Dantes rykte och heder, så skall jag beträda den med snabba steg. Men om ingen sådan väg för till Florens skall jag aldrig återvända.”

Malaria tog hans liv

Dante återsåg aldrig sin hemstad. Sin sista tid tillbringade han i Ravenna, som gäst hos stadens härskare, Guido Novello da Polenta. 1321 ingick Dante i en delegation som Polenta skickade till Venedig för att avvärja ett krigsutbrott. Uppdraget lyckades men på tillbaka­vägen genom sumpmarkerna drabbades Dante av feber.

Han dog strax efter ankomsten till Ravenna natten till den 14 september, troligen av malaria. Den då redan välkände författaren begravdes i en marmorsarkofag i franciskanmunkarnas kyrka.

Dante avled 56 år gammal i september 1321 omgiven av sina sista vänner. Dödsorsaken var sannolikt malaria.

© akg-images/De Agostini Picture Lib./D. Dagli Orti

Några år efter Dantes död kom ett påvligt sändebud till Ravenna och lät offentligt bränna hans mest politiska verk, De Monarchia. Han ville också bränna Dantes kvarlevor på bål, men vänner till författaren lyckades gömma undan kroppen. Florens har upprepade gånger gjort anspråk på kvarlevorna av stadens berömde son, men utan framgång.

Numera vilar diktaren i en praktfull sarkofag i Ravenna medan ett minnesmonument över honom finns i kyrkan Santa Croce i Florens.

Läs också:

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj