Visste ni att Charles de Gaulle redan som liten planerade hur Tyskland skulle besegras, att han såg det som en hedersbetygelse att bli kallad samarbetsovillig och att Förenta staternas president drömde om att skicka honom i exil till Madagaskar?
Möt Charles de Gaulle, som till och med Winston Churchill tyckte var för grov.
Innehållsöversikt
- Var föddes Charles de Gaulle?
- Hur såg de Gaulles militära karriär ut?
- Hur blev de Gaulle en fransk folkhjälte?
- Vilka hörde till Det fria Frankrike?
- Vilket förhållande hade de Gaulles till Churchill?
- Vad var den femte republiken?
- Varför drog Charles de Gaulle tillbaka Frankrike från Nato?
- Hur såg de Gaulles sista år ut?
Den unge Charles de Gaulle var inte särskilt duktig i skolan, men arbetade hårt för att bli antagen till officersskolan.
Var föddes Charles de Gaulle?
Den 22 november 1890 föddes Charles de Gaulle i Lille i norra Frankrike. Han var det tredje av fem barn i en välutbildad, starkt nationalistisk och djupt katolsk familj.
Hans far, Henri de Gaulle, tjänstgjorde i 15 år som tjänsteman i inrikesministeriet.
Senare arbetade fadern som lektor vid ett jesuitgymnasium i Paris, där han undervisade i franska, latin och antik grekiska.
Hemma fick barnen ofta delta i diskussioner om filosofiska, historiska och vetenskapliga ämnen. De uppmuntrades också att läsa - bland annat de många historiska verk som skrevs av Charles farbröder, som var några av Frankrikes viktigaste tänkare under 1800-talet.
Den unge Charles de Gaulle slukade därför redan som barn verk om hårda strider och ädelt hjältemod, och bara 15 år gammal skrev han en avhandling där den franska armén besegrade Tyskland i ett framtida krig 1930.
Det var därför ingen överraskning när han 1909 sökte till den franska militärakademin för att bli officer.
Hur såg de Gaulles militära karriär ut?
"Jag betvivlade inte att Frankrike skulle komma att genomgå stora prövningar. Inte heller tvivlade jag på att syftet med mitt liv var att tjäna landet på ett anmärkningsvärt sätt och att jag skulle få chansen att göra det", skrev Charles de Gaulle senare i sina memoarer.
För den krigsälskande Charles de Gaulle innebar att tjäna sitt land en militär karriär. Han ansökte därför om en plats vid Saint-Cyrs militärakademi, där han antogs vid 19 års ålder 1909.
Här såg hans kamrater bokstavligen upp till den 1,96 meter långa de Gaulle, vars gängliga figur gav honom smeknamnet "Den långa sparrisen".
Men hans soldatbegåvning var inget att skratta åt.
De Gaulle hade inget emot att bli jämförd med en sparris. Han sade: "Det viktigaste med en sparris är ju huvudet".
På Saint-Cyr blev de Gaulle känd som ambitiös och skicklig, men också högdragen och självsäker.
En tecknad bild i akademins skoltidning visade den fräcka rekryten vid examensbordet.
"De Gaulle vid den muntliga tentamen. Examinatorn är hårt pressad", löd den medföljande texten.
Vid sin examen förutspåddes de Gaulle en fantastisk karriär som officer, och chansen att utmärka sig kom några år senare när första världskriget bröt ut.
Här lyckades Charles de Gaulle gång på gång smyga genom ingenmansland för att spionera på fienden - en bedrift som gav honom Croix de Guerre, krigskorset för tapperhet.
Efter kriget vidareutbildade han sig vid École Supérieure de Guerre, där han snabbt steg i graderna. Och omedelbart efter Hitlers invasion i maj 1940 befordrades de Gaulle till general - en grad han skulle behålla resten av sitt liv.
Hur blev de Gaulle en fransk folkhjälte?
Kort efter att de tyska styrkorna invaderat Frankrike den 10 maj 1940 utsågs de Gaulle till vice minister i premiärminister Paul Reynauds regering.
Några dagar senare, den 16 maj, avgick dock Reynaud och överlämnade posten till marskalk Philippe Pétain, de Gaulles överordnade.
När Pétain dagen därpå begärde vapenstillestånd med de nazistiska ockupationsstyrkorna hade de Gaulle redan lämnat landet och flytt till England.
Härifrån ledde han som regeringschef i exil motståndet mot den tyska ockupationsmakten och den tyskvänliga franska regeringen, Vichy-regeringen - uppkallad efter staden Vichy i centrala Frankrike.
De Gaulle samordnade de olika grenarna av motståndsrörelsen och dundrade från exilen i England mot förrädarna i Vichy-regeringen. Samtidigt ledde han den franska armén i exil, Det fria Frankrike.
“Monsieur, var vänlig backa lite". Charles de Gaulle till motståndsmannen Georges Bidault, som vågade marschera vid de Gaulles sida under triumftåget i Paris.
Vilka hörde till Det fria Frankrike?
De fria franska styrkorna - Forces Françaises Libres - var den militära grenen av de Gaulles exilregering.
De Gaulle började samla ihop styrkorna omedelbart efter flykten till England. Målet var att fortsätta kampen för ett fritt Frankrike tillsammans med de allierade. Uppgiften visade sig vara svår. Armén bestod till en början av endast 7 000 man.
Styrkan växte dock snabbt och efter de allierades landstigning i Normandie 1944 hade antalet stigit till omkring 300 000.
I augusti samma år deltog de fria fransmännen i de allierades invasion av södra Frankrike. Samma månad gick en stridsvagnsdivision under ledning av Philippe Leclerc, general i de fria franska styrkorna, i spetsen för befrielsen av Paris.
General Eisenhower hade faktiskt beslutat att inte befria Paris, utan istället belägra staden, som skulle falla när Tyskland kapitulerade.
Amerikanska styrkor hjälpte till att befria Paris, men Charles de Gaulle fick hela äran och marscherade längs Champs-Élysées efter segern.
De Gaulle förklarade dock att han då själv skulle inta staden. Rädslan för splittring bland de allierade i krigets avgörande fas fick Eisenhower att ändra sig.
Under segertåget längs Champs-Élysées var det absolut nödvändigt för de Gaulle att hela tiden vara längst fram och i centrum för uppmärksamheten - även på bekostnad av de motståndsmän som hade riskerat sina liv för Frankrike.
När den ledande motståndsmannen och senare premiärministern Georges Bidault kom för långt fram i ledet vände sig de Gaulle om med orden:
"Monsieur, var vänlig backa lite".
Med sig hem tog de Gaulle sin fru Yvonne och deras tre barn. Generalen hade ett särskilt nära förhållande till sin dotter Anne, som hade Downs syndrom. Till de Gaulles stora sorg dog hon vid 20 års ålder 1948.
Vilket förhållande hade de Gaulles till Churchill?
Kriget igenom var Charles de Gaulle och Winston Churchill allierade i kampen mot Hitler. Men på det personliga planet knakade det i fogarna - ingen av de två självsäkra och envisa männen litade på den andre.
De Gaulle var övertygad om att britterna tänkte använda kriget som en ursäkt för att lägga beslag på några av Frankrikes territorier i Medelhavsområdet.
Han missade därför inget tillfälle att hävda sin och Frankrikes självständighet.
Churchill, å sin sida, var säker på att de Gaulle var ute efter att skada England:
"Det finns inget ont som den mannen inte skulle begå mot England om han fick fria tyglar", anmärkte han.
“Vi kallar honom Jeanne d’Arc Nu söker vi en biskop som kan bränna honom på bål", sade han vid ett annat tillfälle.
Storbritanniens nära allierade, USA:s president Franklin D Roosevelt , delade Churchills frustration och föreslog att den besvärlige fransmannen skulle skickas i exil som guvernör på Madagaskar.
“Det finns inget ont som den mannen inte skulle begå mot England”. Winston Churchill om Charles de Gaulle.
De attityderna bet inte på de Gaulle. När en företrädare för den brittiska regeringen anklagade honom för att ge britterna mer problem än alla andra allierade tillsammans, svarade han med oförställd förtjusning:
"Det tvivlar jag inte på. Frankrike är en mäktig nation."
Men fiendskapen blev så allvarlig att Churchill övervägde att avsätta de Gaulle som ledare för Det fria Frankrike.
"Jag uppmanar mina kollegor att överväga om vi inte borde eliminera de Gaulle som en politisk figur", skrev han till vice utrikesminister Clement Attlee och utrikesminister Anthony Eden den 21 maj 1943.
Churchills rådgivare fick honom dock att ta sitt förnuft till fånga och efter kriget tilldelade de Gaulle Churchill den prestigefyllda "Croix de la Libération".
Den gamla fiendskapen var dock inte glömd.
De Gaulle var så misstänksam mot britterna att han upprepade gånger blockerade landets inträde i EG, föregångaren till EU.
Det var inte förrän i januari 1973, mer än två år efter de Gaulles död, som Storbritannien gick med i EG.
Vad var den femte republiken?
På befrielsen efter andra världskriget) följde en rad instabila regeringar i Frankrike.
Samtidigt var landet indraget i ett blodigt självständighetskrig i den nordafrikanska kolonin Algeriet. Av rädsla för inbördeskrig kallade Frankrikes ledare in Charles de Gaulle, som hade dragit sig tillbaka från politiken.
De Gaulle gick med på att ta över som regeringschef på villkor att han tilläts utarbeta en konstitution som koncentrerade mer makt i presidentens händer än någonsin tidigare.
Resultatet blev den femte republiken, en konstitution som bland annat gav presidenten en sjuårig mandatperiod och makten att inte bara utse regeringen, utan också att upplösa parlamentet och utlysa val.
I slutet av 1958 valdes de Gaulle till president i det första valet enligt den nya konstitutionen.
Till stor förskräckelse för väljarna, som hade förväntat sig en stark president som kunde kuva de upproriska algerierna, använde de Gaulle sin makt för att låta kolonins invånare bestämma själva.
Den 5 juli 1962 röstade en överväldigande majoritet av algerierna för självständighet.
Varför drog Charles de Gaulle tillbaka Frankrike från Nato?
Efter lösningen av konflikten i Algeriet koncentrerade sig de Gaulle på det som han såg som sitt viktigaste uppdrag - att återupprätta Frankrikes forna storhet.
Som medlem i den västliga försvarsalliansen NATO fick Frankrike finna sig i en underordnad ställning i förhållande till USA. Denna ställning befästes när USA 1956 tvingade Frankrike att dra tillbaka sina styrkor från området vid Suezkanalen så att Egypten - mot Frankrikes intressen - kunde nationalisera kanalen.
Under de kommande 10 åren trappades konflikten mellan de Gaulle och NATO upp ytterligare. 1963 vägrade Frankrike till exempel att ansluta sig till en NATO-ledd nordatlantisk kärnvapenflotta. Frankrike hade redan planerat sin egen - ledd av Charles de Gaulle.
Tre år senare, 1966, gick det så långt att Frankrike drog sig ur NATO:s militära samarbete helt och hållet.
"Frankrike är fast beslutet att återfå full suveränitet över sitt territorium", förklarade de Gaulle den 7 mars 1966 i ett brev till USA:s president Lyndon B. Johnson.
Som en följd av detta måste alla NATO-styrkor lämna Frankrike och organisationens högkvarter flyttas från Frankrike till Belgien.
Frankrike försäkrade senare diskret USA om att landet skulle stödja Nato i händelse av ett kärnvapenkrig. Men beslutet att inte delta i det militära samarbetet stod fast.
Först 43 år senare, 2009, blev Frankrike åter medlem i Natos militära gemenskap.
USA:s president Lyndon B. Johnson (till höger) försökte övertala de Gaulle att fortsätta samarbetet inom NATO.
Hur såg de Gaulles sista år ut?
Charles de Gaulle tillbringade sina sista år på sin privata egendom, La Boisserie, i byn Colombey-les-Deux-Églises i nordöstra Frankrike.
Han pensionerade sig där efter att ha lämnat presidentposten den 28 april 1969.
De Gaulle tillbringade sin tid på La Boisserie med att skriva den första delen av sina memoarer. Men pensioneringen skulle bli kortlivad. Den 9 november 1970 kände de Gaulle en plötslig smärta i huvudet.
"Det gör ont precis här", sa han till sin fru innan han kollapsade. Kort därefter avled han.
Begravningen den 12 november 1970 var den största i sitt slag i Frankrikes historia. Gästlistan var så omfattande att ceremonin i hans hemstad måste kompletteras med en minnesstund i Notre Dame-katedralen i Paris.
Charles de Gaulle hade önskat att få begravas endast omgiven av mottagare av "Ordre de la Libération" - en hedersbetygelse som de Gaulle tilldelade framstående medlemmar av motståndsrörelsen.
Trots konflikterna anlände statschefer och kungligheter från hela världen, däribland USA:s president Richard Nixon, Sovjetunionens premiärminister Alexej Kosygin, Storbritanniens premiärminister Edward Heath, Västtysklands förbundskansler Willy Brandt, Etiopiens kejsare Haile Selassie, drottning Juliana av Nederländerna och prins Charles av England.
Den här gången kunde de Gaulle inte genomdriva sin vilja.