Det är en mörk höstnatt i Venedig 1756. På taket till Dogepalatsets fängelse syns konturerna av två män som kravlar upp ur ett hål från Blykammaren, en cell i Venedigs fruktade högsäkerhetsfängelse. Det fönsterlösa vindsrummet är tillverkat av metall och anses omöjligt att rymma från.
Den trettioettårige äventyraren Giacomo Casanova är emellertid fast besluten att lyckas. I månader har han förberett rymningen genom att slå hål i taket med ett insmugglat järnföremål. Under den farofyllda flykten har han sällskap av en fängslad präst från cellen intill.
Flyktförsöket håller dock på att sluta illa. På väg ner från taket försöker Casanova nå ett fönster genom att hänga i en takränna.
Det är nära att han tappar greppet och störtar mot en säker död, men han klarar sig och flyr sin hemstad.
Senare skrev Casanova en bok om flykten och återberättade händelsen i sina omfångsrika memoarer. Om rymningen verkligen var så dramatisk som den italienske förföraren och äventyraren påstod har emellertid ifrågasatts av flera historiker.
De menar att han i stället mutade en vakt och på så vis fick en lätt resa ur fångenskapen.
Under alla omständigheter gjorde flykten från Blykammaren i Venedig Casanova berömd även utanför staden. Äventyraren blev en omtyckt gäst i fina salonger och kungliga palats runtom i Europa.
Skrev om sitt liv
Drygt trettio år senare satte sig Casanova ner för att skriva sin självbiografi. Då var han en gammal man, plågad av gikt och krämpor.
Hans vänner och väninnor var alla döda och hans många äventyr bortglömda. För att muntra upp sig påbörjade han ett enormt projekt. Han skrev tretton timmar varje dag och texterna fyllde till slut tolv band.
Enligt sina egna anteckningar hade Casanova hundrasexton sexpartner under loppet av fyrtio år.
Med ett leende på läpparna återupplevde Casanova sitt händelserika liv. Han överdrev säkert vissa saker och hittade på annat, men de omfångsrika memoarerna blev ändå ett unikt vittnesmål om den beryktade äventyrarens liv.
Ett av få samtida porträtt av Casanova. Konstnären hette Raphael Anton Mengs.
Casanova föddes den 2 april 1725 i Venedig och växte upp i ett hus på Calle della Commedia (”Komedins gata”), en passande adress med tanke på att föräldrarna var skådespelare. Eftersom de arbetade för turnerande teatersällskap uppfostrades Giacomo av sin mormor.
Venedig var 1700-talets stora nöjesstad. Den har beskrivits som en flytande teater och en ständigt pågående maskeradbal.
Unga adelsmän från hela Europa kom dit för att roa sig. Vinet flödade och stadens spelhålor omsatte enorma summor pengar.
I Venedig skulle Casanova tillbringa stora delar av sitt lust- och lastfyllda liv. Först skickades han emellertid till den närbelägna staden Padua för att studera juridik och teologi.
På 1700-talet var Casanovas hemstad Venedig, Europas största nöjesmetropol. I mitten av bilden syns Dogepalatset.
Studerade alkemi
Casanova var en charmerande ung man med en utmärkt förmåga att konversera. Den begåvade ynglingen, som var nyfiken på all sorts kunskap, läste allt från teologi till alkemi, konsten att försöka framställa guld ur andra ämnen.
Hans försök att studera till präst misslyckades, så han inledde i stället en kort karriär inom det militära, men inte heller det passade honom.
Vid tjugoett års ålder försökte han livnära sig som professionell kortspelare. Efter att ha förlorat sina besparingar blev han violinist.
Tillsammans med sina vänner drev han omkring i Venedig på nätterna. Bland annat roade de sig med att lossa förtöjda gondoler för att se dem driva iväg med strömmen.
Casanova var hundraåttio centimeter lång, hade stora, livfulla ögon och olivfärgad hy.
Trots sin frigjorda inställning till kärlek och sex var han ingen cyniker, utan en känslosam man. Han rördes ofta till tårar, vilket gynnade honom i kontakten med det motsatta könet.
Redan som ung började han resa runt i Europa, från Konstantinopel till Berlin. När han stötte på motgångar reste han snabbt vidare till en ny stad.
Trots att han emellanåt förföljdes av lönnmördare, utsattes för två förgiftningsförsök och vid fyra tillfällen smittades med syfilis behöll Casanova sin enorma aptit på kvinnor.
Snart började dock ryktet om Casanovas njutningsfulla äventyr färdas snabbare än han själv.
Han lade grunden till sitt rykte redan som sextonåring, då han förälskade sig i den jämnåriga flickan Angela, som bodde hos en rik greve i Venedig.
I huset bodde även två systrar, sextonåriga Nanetta och hennes ett år yngre syster Martina. Den unge Giacomo bad systrarna överlämna ett kärleksbrev till hans älskade Angela.
När Angela nobbade uppvaktningen erbjöd sig systrarna att trösta den unge mannen i hans olyckliga kärlek.
När de tillsammans hade tömt två flaskor vin blev stämningen hetare och Casanova hamnade i säng med de båda systrarna. Mörkret föll och snart visste han inte vilken av systrarna han älskade med.
Mozart skrev en opera om förföraren Don Juan.
Don Juan var en fiktiv Casanova
Verklighetens Casanova hade inte tyckt om att förväxlas med litteraturens Don Juan – även om han kan ha haft med operan att göra.
Orden ”donjuan” och ”casanova” används båda två för att beteckna en förförare. Det händer att figurerna blandas ihop, men det hade inte Casanova tyckt om.
Den ärelystne Don Juan är en påhittad karaktär, en känslokall kvinnojägare som betraktar det motsatta könet som villebråd. Casanova skrev däremot att ”fyra femtedelar av min njutning bestod för mig alltid i att göra kvinnorna lyckliga”.
Don Juan har sitt ursprung i en spansk teaterpjäs från 1630. Därefter återkom han i flera olika litterära skildringar.
Den mest berömda är Mozarts opera Don Giovanni från 1787. Librettot skrevs av Lorenzo da Ponte, som kände Casanova personligen.
Bevarade anteckningar tyder också på att Casanova kan ha kommit med förslag till textens utformning.
Hade sex med en nunna
Så gick Giacomo Casanovas sexdebut till, åtminstone om vi får tro den detaljerade skildringen i hans memoarer, nedtecknad många år och många eskapader senare.
En annan märklig episod utspelade sig när Casanova var tjugoåtta år gammal. Han hade tidigare lovat att gifta sig med en fjortonårig flicka, som skulle vistas i ett kloster tills hon fyllde arton.
Kontakten mellan Casanova och den unga flickan gick via en av klostrets nunnor. Till slut blev nunnan Casanovas älskarinna.
Det var dock inte första gången nunnan bröt sina kyskhetslöften. Hon tog med Casanova till sin andra älskares sommarresidens.
Efter att de haft sex berättade hon att husets ägare hade tittat på dem genom en hemlig glugg i sovrumsväggen.
I sina memoarer skriver Casanova stolt att älskaren som iakttog dem var ett förnämt franskt sändebud, en monsieur Bernis, som senare blev kardinal.
Totalt hade Casanova enligt sina egna minnesanteckningar hundrasexton olika sexpartner under fyrtio år. Bland erövringarna fanns kvinnor i alla åldrar och samhällsklasser.
Han hade emellertid aldrig intresserat sig för män innan han träffade den unge kastratsångaren Bellino. Casanova vägrade att tro att sångaren var en kastrerad ung man.
När han lyckats förföra sin nya kärlek visade det sig att han haft rätt. Då Bellino tog av sig kostymen uppdagades att ”han” var en kvinna. De blev förälskade och började planera att gifta sig.
Ville återfödas som man
Vid närmare eftertanke kunde Casanova emellertid inte tänka sig att gifta sig med en kvinna som arbetade vid teatern. Vid den här tiden hade skådespelare inte mycket högre status än prostituerade, så Casanova valde att dra vidare.
Från 1757 hade Casanova en sju år lång affär med en medelålders och omåttligt rik dam ur den franska högadeln.
Madame d’Urfe försörjde den unge äventyraren, som i sin tur inbillade den excentriska adelsdamen att han kunde uppfylla hennes önskan att återfödas som man.
Efter år av mystiska ceremonier genomförde han någonting som han kallade en ”regeneration” på madame d’Urfe. Målet var att hon skulle bli gravid. När hon sedan födde en son skulle hennes egen själ överföras till pojkens kropp.
På så vis skulle hon leva vidare. Till sin stora besvikelse blev madame d’Urfe aldrig gravid. När hon insåg detta bistra faktum blev hon så rasande på Casanova att han hastigt tvingades fly till England.
Casanova förlovade sig med den femton år yngre Manon Balletti. I sina memoarer har han dåligt samvete för att han förkortade hennes liv med sin ständiga otrohet.
Eftersökt av inkvisitionen
Även inkvisitionen, den påvliga domstolen som bekämpat kätteri sedan 1231, efterlyste Casanova. Det var dock inte i första hand hans vidlyftiga sexliv som väckte kyrkans vrede.
Värre var att han spred förbjudna böcker och utmanade människor att tänka själva i stället för att följa påvens regler.
Trots att Casanova tidvis jagades av lejda mördare, utsattes för två förgiftningsförsök och vid fyra tillfällen smittades av syfilis behöll han sin enorma aptit på kvinnor under hela sitt liv.
Han sökte också ständigt uppmärksamhet från sin omgivning och ville helst bli beundrad av rika adelsmän.
Som lycksökare och rastlös äventyrare turnerade han runt mellan de europeiska hoven. Det var en relativt fredlig tid och Europas furstar hade gott om tid att låta sig underhållas. Med sin charm och världsvana attityd lyste Casanova upp tillvaron i salongerna.
Under ett av sina besök i Frankrike blev Casanova invigd i ett frimurarsällskap. Därmed fick han tillgång till ett internationellt nätverk av framstående personer, vilket han fick stor nytta av under sitt kringflackande liv.
Vissa historiker har hävdat att Casanova även fungerade som hemlig kurir åt det slutna sällskapet.
Det skulle förklara hans flitiga resande och det faktum att han aldrig tycktes sakna pengar.
Under sina resor träffade han ett brokigt galleri av dåtidens största personligheter. Han besökte påven Benedictus XIV på dennes sommarresidens, liksom filosoferna Voltaire och Rousseau.
Träffade kungligheter
Efter en visit hos Madame de Pompadour i Paris, den franske kungens älskarinna, som vid den här tiden i praktiken styrde Frankrike, tilldelades han titeln ”byrådirektör vid kungliga militärakademiens lotteri”.
Uppdraget passade den spelintresserade italienaren utmärkt och han försökte sälja idén om ett statligt lotteri i både England och Ryssland. Han mötte Katarina den stora av Ryssland, den tysk-romerske kejsaren Josef II i Wien, Storbritanniens kung Georg III och Fredrik den store av Preussen.
Som fritänkare, frimurare och storspelare kom Casanova ofta på kant med myndigheterna. Han satt fängslad i flera städer, bland annat Stuttgart, Paris och Barcelona.
Mest berömd blev han dock för att han blev den förste i världen som lyckades fly från Dogepalatsets ökända Blykammare i Venedig.
Utmanades på duell
Elva år senare ställdes Casanova inför en annan svår situation. En polsk greve upptäckte att kvinnan som han försökte uppvakta hade inlett ett förhållande med Casanova. I vredesmod utmanade greven den venetianske förföraren på duell.
Casanova såg det som en ära att en adelsman ville duellera mot honom. En dimmig morgon i mars 1766 möttes de på en avskild plats utanför Warszawa.
De stegade iväg från varandra och blottade sina bröst för att visa att ingen av dem bar något skydd.
Skotten avlossades samtidigt. Casanova sårades i handen, medan hans skott träffade greven i bröstet. Båda männen överlevde, men Casanova tvingades lämna landet. Det var nämligen olagligt att duellera i Polen.
Med tiden kom Casanova att utkämpa ytterligare två dueller. Han berättade gärna om sina dramatiska upplevelser och gjorde sig känd som en skicklig och underhållande berättare.
Han talade sex språk flytande och var även en god ryttare, fäktare och dansör, så det var inga problem för honom att föra sig i olika palats. Casanova betraktade sig själv som ”en fri man, en världsmedborgare”.
Spionerade åt inkvisitionen
Samtidigt var han en lycksökare som gjorde vad som krävdes för att han skulle kunna fortsätta leva ett bekvämt liv i välstånd.
Trots att han tidigare blivit förföljd av inkvisitionen bytte han senare sida och fungerade som den katolska domstolens spion och angivare.
Att Casanova, som själv bröt mot kyrkans moraliska bud, skulle ange andra som gjorde samma sak kan framstå som ett stort hyckleri, men det tycks inte ha bekymrat vare sig honom eller hans uppdragsgivare.
Till slut hann åldern ikapp honom. Casanova orkade inte fortsätta i det höga tempo han hållit i flera årtionden. Sina sista år tillbringade han på slottet Dux i Böhmen (i dagens Tjeckien).
Formellt var han anställd som bibliotekarie hos en greve, men i praktiken fungerade han som en sorts hovnarr.
Justine, ett av Marquis de Sades mest kända verk, publicerades år 1791.
Markis de Sade bröt mot tabun
En annan berömdhet från Casanovas tid var fransmannen Marquis de Sade, som var nära att bli av med huvudet i giljotinen.
Ungefär samtidigt som Giacomo Casanova upplevde sina kärleksäventyr i Europa blev Markis de Sade (1740–1814) omtalad för sitt utsvävande liv.
Den franske författaren tillhörde en förnäm adelsfamilj med starka band till kungahuset. Markis de Sades privatliv blev emellertid minst sagt skandalomsusat.
Precis som Casanova sattes han i fängelse vid flera tillfällen. Markis de Sade dömdes bland annat för stöld, mordförsök och sexuella utsvävningar.
Casanova och de Sade rörde sig delvis i samma miljöer, med det finns inga uppgifter om att de någonsin träffades.
Markis de Sade har gett namn åt sadismen, det vill säga den sexuella böjelse som innebär att man finner njutning i att plåga och förödmjuka sin partner.
De i dag mest kända av hans skrifter är De 120 dagarna i Sodom och Justine. Böckerna, som ofta utspelar sig på avlägsna slott, är fyllda av grotesk tortyr och sadism.
Under franska revolutionen gav han ut politiska skrifter, men fängslades under skräckväldet och undgick med blotta förskräckelsen att hamna i giljotinen. De sista tretton åren av sitt liv tillbringade han på ett mentalsjukhus utanför Paris.
Skrev science fiction-roman
Han ägnade också mycket tid åt skrivande. Sammanlagt gav han ut över tjugofem böcker, bland annat en tidig science fiction-roman. Sina omfångsrika memoarer skrev han på franska.
Han kallade dem Histoire de ma vie (”Mitt livs historia”), men han hade aldrig några planer på att ge ut dem. Tvärtom hade han bett att de skulle brännas efter hans död.
En sommardag 1798 dog han, sjuttiotre år gammal. Han var ensam, deprimerad och bortglömd. Drygt tjugo år senare gavs hans memoarer ut i en kraftigt censurerad version. I sin helhet trycktes de först på 1960-talet.
Det går inte att lita på allt som den gamle Casanova skrev. Forskare har genom åren hittat flera uppenbara fel i hans texter. Bland annat hävdar han att han gick till sängs med dottern till en känd bankir i Amsterdam, men enligt arkiven hade bankiren bara en son. Däremot tror forskarna att många av Casanovas detaljerade iakttagelser faktiskt bygger på verkliga upplevelser.
Mer än tvåhundra år efter Casanovas död lever hans minne vidare. Hans namn har blivit synonymt med äventyrliga kärleksaffärer och han har porträtterats i åtskilliga böcker och filmer. Ett hedrande slut för en man som älskade uppmärksamhet.