Beethoven – det döva geniet

Skulle bli ett underbarn

Med sju barn att försörja, varav tre nådde vuxen ålder, hade han också svårt att få ekonomin att gå ihop.

Han satsade därför på att drilla den musikaliske sonen Ludwig till att bli ett underbarn, i stil med den berömde Mozart.

Redan när sonen var fyra år gammal tvingades han därför att öva på klaveret flera timmar om dagen.

Ibland hände det att pappan kom hem berusad från krogen och krävde att den lille Ludwig skulle stiga upp mitt i natten för att visa upp sina färdigheter på klaveret för Johanns dryckesbröder.

Om den yrvakne pojken slant på tangenterna vankades det stryk.

Trots den hårda behandlingen utvecklades Ludwig till en duktig musiker. Han höll sin första offentliga konsert redan som sjuåring.

Pappan ljög emellertid om hans ålder och påstod att han var två år yngre, för att sonens begåvning skulle framstå som ännu mer märkvärdig.

Spelade för Mozart

Ludwig fick undervisning i orgelspel och var vid tio års ålder skickligare än sina dubbelt så gamla studiekamrater.

Han komponerade också egna orgel­stycken.

Vissa av dem kunde han själv inte spela, eftersom hans händer var alltför små. En av hans lärare frågade varför han skrev musik som han inte själv kunde framföra.

”Det kommer jag att kunna när jag blir äldre”, svarade han.

Genom faderns kontakter kunde Beethoven resa till Wien där han som sex­­tonåring fick spela för ingen mindre än Mozart.

När mästaren hörde Beethovens improvisationer blev han imponerad.

”Lägg honom på minnet, en dag kommer han att låta tala om sig”, sa han.

Beethovens mor dog tidigt

Beethovens vistelse i Wien avbröts efter bara två veckor.

Då nåddes den unge kompositören av budskapet att hans mamma låg för döden hemma i Bonn.

Efter hennes död förvärrades pappans alkoholism ytterligare och Beethoven fick vid sjutton års ålder axla ansvaret som familjeförsörjare.

Tack vare en tjänst som kammarmusiker vid kurfurstens hov klarade han den krävande uppgiften.

Med hjälp av kurfursten och andra välbärgade kontakter reste Beethoven åter till Wien, som vid den tiden var den klassiska musikens huvudstad.

Syftet med resan var att studera komposition för Joseph Haydn, en annan av tidens musikaliska superstjärnor.

Den här gången kom Beethoven att stanna i Wien för gott och han blev snart en uppskattad musiker och kompositör.

Beethovens tidiga alster följde den ­rådande wienklassicismen, men så småningom utvecklade han en mer känslo­sam och självständig stil och kom att bli en av romantikens pionjärer.

Han var också politiskt radikal och en hängiven beundrare av den franske härskaren Napoleon, som vid denna tid drog fram på sitt erövringståg genom Europa.

När Beethoven skrev sin tredje symfoni, den så kallade Eroican, som uruppfördes 1805, hade han tänkt tillägna den sin revolutionära idol.

Men när han fick veta att Napoleon hade svikit sina repub­likanska ideal och utropat sig själv till ­kejsare tog han bort dedikationen.

Strykningen i originalnoterna är gjord med så våldsamma streck att pennan har gått genom papperet.

Redan 1801 hade Beethoven anförtrott en nära vän att han sedan en tid haft svåra problem med sin hörsel.

I ett gripande brev som påträffades först efter hans död framgår också att han hade övervägt självmord.

Höll sin dövhet hemlig

I början hemlighöll han sin tilltagande hörselnedsättning.

Följden blev social isolering och att människor ofta tolkade hans brist på uppmärksamhet som arrogans.

Kring 1818 hade han blivit helt döv och fick kommunicera med omvärlden med hjälp av papper och penna. Trots att han inte längre själv kunde spela fortsatte han att komponera.

”Jag hör tonerna inom mig”, sa han.

Trots framgångarna som kompositör var Beethoven en ensam man.

Han förälskade sig i flera kvinnor men inget av dessa förhållanden ledde till äktenskap.

Man vet att han vid fyrtio års ålder friade till en tjugotvåårig elev, men hon sa nej.

I samtida källor beskrivs han ofta som klumpig, orenlig och slarvigt klädd.

Lägger man därtill hans omvittnat dåliga humör är det kanske inte så konstigt att han förblev ensam och därmed kunde slösa all sin kärlek på musiken.

Tonsättaren blir förmyndare

När Beethovens bror Kaspar Karl dog 1815 inledde Beethoven en rättslig tvist för att bli förmyndare för sin brorson Karl.

Han hävdade att barnets mor var olämplig och fick till slut vårdnaden om pojken. Kanske hoppades han att han nu skulle få uppleva lite lyckligt familjeliv.

Han placerade Karl på en internatskola och var hård och krävande mot pojken. Det gick så långt att Karl 1826 försökte ta livet av sig.

Han överlevde men uppgav efteråt att anledningen till att han försökt skjuta sig var att hans farbror ”plågade honom för mycket”.

Efter Karls självmordsförsök tillbringade Beethoven en period med sin brorson på landet.

Under resan tillbaka till Wien drabbades den redan sjuklige tonsättaren av lunginflammation och återhämtade sig aldrig. När slutet närmade sig fick han besök av några vänner som satt med honom vid sjukbädden.

När de bröt upp ska den döende maestron ha sagt: ”Applådera, vänner! Komedin är slut.”

Tjugotusen följde honom till graven

Den 26 mars 1827 dog Ludwig van Beethoven, femtiosex år gammal.

Vid begravningen några dagar senare bar den österrikiske tonsättaren Franz Schubert en fackla i begravningståget. Tjugotusen människor följde mästaren till graven.

Beethoven hade testamenterat sin kvarlåtenskap till brorsonen Karl medan hans musikaliska arv tillföll hela mänskligheten.

Många av hans verk tillhör fortfarande de mest kända och spelade av alla klassiska musikstycken, till exempel den kända pianosonaten Appassionata eller den dramatiska femte symfonin, som kallas Ödessymfonin.

Och få pianoelever har kommit undan det lilla lättspelade men förtjusande stycket Für Elise, vars egentliga namn är ”Bagatell i a-moll”.