Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Beethoven – det döva geniet

Ludwig van Beethoven var sin tids störste tonsättare, när han till sin fasa upptäckte att han höll på att bli döv. Efter att ha övervägt självmord fortsatte han att komponera – trots att han bara kunde höra tonerna i fantasin.

Universal Images Group/Getty Images

Glittrande ljuskronor sprider sitt sken över en fullsatt salong i Wien. Publiken sitter uppslukad av musiken. I sista satsen kompletteras symfoniorkestern med en kör.

Den kamp och förtvivlan som musiken hittills uttryckt förbyts i euforisk glädje.

Det är som om tonsättaren trots alla livets svårigheter vill hylla själva glädjen över att finnas till. Kompositören som står vänd mot orkestern hör emellertid ingenting alls.

Ludwig van Beethoven är fullständigt döv.

Det är först när musiken tonat ut och någon med en klapp på axeln får honom att vända sig mot salongen som han ser att den festklädda publiken hyllar honom med extatiska, stående ovationer.

Beethovens nionde symfoni med dess berömda avslutning ”Hymn till glädjen” uruppfördes 1824. Glädje var emellertid knappast något som kännetecknade mannen bakom det storslagna verket.

Han beskrivs tvärtom som vresig och argsint och han hade onekligen många skäl att vara djupt olycklig.

Ludwig van Beethoven föddes den 16 december 1770 i den tyska staden Bonn.

Hans far Johann van Beethoven var anställd vid den lokala kurfurstens hov som sångare och violinist.

Fadern var visserligen en duktig musiker, men hade också alkoholproblem.

I trettioårsåldern började Beethoven förlora hörseln, och de sista tio åren var han helt döv. Orsaken var troligen en tyfusinfektion.

© Beethoven-Haus Bonn

Skulle bli ett underbarn

Med sju barn att försörja, varav tre nådde vuxen ålder, hade han också svårt att få ekonomin att gå ihop.

Han satsade därför på att drilla den musikaliske sonen Ludwig till att bli ett underbarn, i stil med den berömde Mozart.

Redan när sonen var fyra år gammal tvingades han därför att öva på klaveret flera timmar om dagen.

Ibland hände det att pappan kom hem berusad från krogen och krävde att den lille Ludwig skulle stiga upp mitt i natten för att visa upp sina färdigheter på klaveret för Johanns dryckesbröder.

Om den yrvakne pojken slant på tangenterna vankades det stryk.

Trots den hårda behandlingen utvecklades Ludwig till en duktig musiker. Han höll sin första offentliga konsert redan som sjuåring.

Pappan ljög emellertid om hans ålder och påstod att han var två år yngre, för att sonens begåvning skulle framstå som ännu mer märkvärdig.

Spelade för Mozart

Ludwig fick undervisning i orgelspel och var vid tio års ålder skickligare än sina dubbelt så gamla studiekamrater.

“Lägg honom på minnet, en dag kommer han att låta tala om sig.”
Mozart om den unge Beethoven

Han komponerade också egna orgel­stycken.

Vissa av dem kunde han själv inte spela, eftersom hans händer var alltför små. En av hans lärare frågade varför han skrev musik som han inte själv kunde framföra.

”Det kommer jag att kunna när jag blir äldre”, svarade han.

Genom faderns kontakter kunde Beethoven resa till Wien där han som sex­­tonåring fick spela för ingen mindre än Mozart.

När mästaren hörde Beethovens improvisationer blev han imponerad.

”Lägg honom på minnet, en dag kommer han att låta tala om sig”, sa han.

Beethovens mor dog tidigt

Beethovens vistelse i Wien avbröts efter bara två veckor.

Då nåddes den unge kompositören av budskapet att hans mamma låg för döden hemma i Bonn.

Efter hennes död förvärrades pappans alkoholism ytterligare och Beethoven fick vid sjutton års ålder axla ansvaret som familjeförsörjare.

Tack vare en tjänst som kammarmusiker vid kurfurstens hov klarade han den krävande uppgiften.

Med hjälp av kurfursten och andra välbärgade kontakter reste Beethoven åter till Wien, som vid den tiden var den klassiska musikens huvudstad.

Syftet med resan var att studera komposition för Joseph Haydn, en annan av tidens musikaliska superstjärnor.

Den här gången kom Beethoven att stanna i Wien för gott och han blev snart en uppskattad musiker och kompositör.

“Jag hör tonerna inom mig”
Den döve Beethoven om sina kompositioner.

Beethovens tidiga alster följde den ­rådande wienklassicismen, men så småningom utvecklade han en mer känslo­sam och självständig stil och kom att bli en av romantikens pionjärer.

Han var också politiskt radikal och en hängiven beundrare av den franske härskaren Napoleon, som vid denna tid drog fram på sitt erövringståg genom Europa.

När Beethoven skrev sin tredje symfoni, den så kallade Eroican, som uruppfördes 1805, hade han tänkt tillägna den sin revolutionära idol.

Men när han fick veta att Napoleon hade svikit sina repub­likanska ideal och utropat sig själv till ­kejsare tog han bort dedikationen.

Strykningen i originalnoterna är gjord med så våldsamma streck att pennan har gått genom papperet.

Redan 1801 hade Beethoven anförtrott en nära vän att han sedan en tid haft svåra problem med sin hörsel.

I ett gripande brev som påträffades först efter hans död framgår också att han hade övervägt självmord.

Nionde symfonin tog alla med storm

Höll sin dövhet hemlig

I början hemlighöll han sin tilltagande hörselnedsättning.

Följden blev social isolering och att människor ofta tolkade hans brist på uppmärksamhet som arrogans.

Kring 1818 hade han blivit helt döv och fick kommunicera med omvärlden med hjälp av papper och penna. Trots att han inte längre själv kunde spela fortsatte han att komponera.

”Jag hör tonerna inom mig”, sa han.

Trots framgångarna som kompositör var Beethoven en ensam man.

Han förälskade sig i flera kvinnor men inget av dessa förhållanden ledde till äktenskap.

”Applådera, vänner! Kome­din är slut.”
Beethoven på sin dödsbädd

Man vet att han vid fyrtio års ålder friade till en tjugotvåårig elev, men hon sa nej.

I samtida källor beskrivs han ofta som klumpig, orenlig och slarvigt klädd.

Lägger man därtill hans omvittnat dåliga humör är det kanske inte så konstigt att han förblev ensam och därmed kunde slösa all sin kärlek på musiken.

Tonsättaren blir förmyndare

När Beethovens bror Kaspar Karl dog 1815 inledde Beethoven en rättslig tvist för att bli förmyndare för sin brorson Karl.

Han hävdade att barnets mor var olämplig och fick till slut vårdnaden om pojken. Kanske hoppades han att han nu skulle få uppleva lite lyckligt familjeliv.

Han placerade Karl på en internatskola och var hård och krävande mot pojken. Det gick så långt att Karl 1826 försökte ta livet av sig.

Han överlevde men uppgav efteråt att anledningen till att han försökt skjuta sig var att hans farbror ”plågade honom för mycket”.

Efter Karls självmordsförsök tillbringade Beethoven en period med sin brorson på landet.

Under resan tillbaka till Wien drabbades den redan sjuklige tonsättaren av lunginflammation och återhämtade sig aldrig. När slutet närmade sig fick han besök av några vänner som satt med honom vid sjukbädden.

När de bröt upp ska den döende maestron ha sagt: ”Applådera, vänner! Komedin är slut.”

Det sägs att Beethoven ska ha skrivit ”Für Elise” till en ung och blind kvinna.

© imageselect & Lebrecht Music Arts/Bridgeman Images

Beethovens största hit är ett mysterium

Alla pianoelever tampas med Für Elise – en romantisk melodi, som Beethoven skrev omkring 1810. Vem Elise var har historikerna haft flera hypotser om.

Det sägs att Beethoven en kväll var på väg hem genom ett villa­kvarter i Wiens utkant.

Från en öppen trädgårdsdörr hörde han sina verk msshandlas på ett piano. Irriterad gick han närmare för att se vem det var som spelade. Han knackade på och såg en ung kvinna, som satt vid ett piano.

Först då insåg Beethoven att kvinnan var blind. Han kände medlidande med henne och erbjöd sig att spela för henne.

Medan han spelade improviserade han lite – och när han kom hem, ska han ha skrivit ner noterna.

När notbladen hittades många år senare, var de försedda med en dedikation: ”Till Elise den 27 april till minne av L.v. Bthvn”.

Huruvida berättelsen är sann är en öppen fråga, för ännu har ingen lyckats identifiera den blinda kvinna som ska ha hetat Elise.

En förklaring kan vara att Elise var en av de många kvinnor Beethoven förlorade sitt hjärta till.

Överst på listan står tjugotvååriga Therese Malfatti, som var pianoelev hon tonsättaren. Det sägs att han friade till henne, men att hon avvisade hans frieri.

”Kom ihåg mig – ingen önskar dig ett lyckligare liv än jag”, skrev den förkrossade tonsättaren till henne våren 1810.

Ögonvittnen har bedyrat att det stod ”Till Therese” på det ursprungliga arket med noter (som har gått förlorat), men det tillbakavisas av musikhistoriker, som påpekar att Beethoven vid den tidpunkten även var förtjust i bland andra den unga operasångerskan Elisabeth Röckel.

Inte heller av det svärmeriet blev det något; Elisabeth gifte sig med Beethovens vän, tonsättaren Johann Nepomuk Hummel.

Dessutom var hennes smeknamn ”Betty”.

Än så länge har det bara dykt upp en Elise: trettonåriga Elise Barensfeld, som kom till Wien för att få sångundervisning. Men ingen tror att Beethoven hade några ­romantiska känslor för henne.

Ungkarlen Beethoven hyste en i det närmaste desperat längtan efter att stifta familj, men hans hetsiga temperament tycks ha skrämt bort alla.

Efter hans död hittades ett lönnfack i hans skrivbord, och i det låg tre kärleksbrev utan mottagarens namn eller ens ett årtal. I ett av dem skriver Beethoven:

”Godmorgon den 7 juli – medan jag ligger här i sängen går mina tankar till Dig. Jag kan endast leva helt med Dig, eller inte alls …”.

Romantisk och lekande lätt – trots det gömmer ”Für Elise” på en tra­ge­di.

© imageselect & Lebrecht Music Arts/Bridgeman Images

Tjugotusen följde honom till graven

Den 26 mars 1827 dog Ludwig van Beethoven, femtiosex år gammal.

Vid begravningen några dagar senare bar den österrikiske tonsättaren Franz Schubert en fackla i begravningståget. Tjugotusen människor följde mästaren till graven.

Beethoven hade testamenterat sin kvarlåtenskap till brorsonen Karl medan hans musikaliska arv tillföll hela mänskligheten.

Många av hans verk tillhör fortfarande de mest kända och spelade av alla klassiska musikstycken, till exempel den kända pianosonaten Appassionata eller den dramatiska femte symfonin, som kallas Ödessymfonin.

Och få pianoelever har kommit undan det lilla lättspelade men förtjusande stycket Für Elise, vars egentliga namn är ”Bagatell i a-moll”.

Läs mer om Beethoven

  • John Suchet: Beethoven – The Man Revealed, ­Elliott & Thompson Limited, 2020
  • John Clubbe: Beethoven, W. W. Norton, 2019

Läs också:

Kulturpersonligheter

Superfeminist rasar mot lättjefulla medsystrar

5 minuter
Lille Mozart uppträdde för hov från Wien till London med sin syster. Far Leopold var sjældent tilfreds med betalingen.
Kulturpersonligheter

Mozart ville till varje pris bli känd

11 minuter
Kulturpersonligheter

Historisk snabbkurs: Vem var filosofen Rousseau?

4 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj