Skämtare vände upp och ned på London

En tidig novembermorgon år 1810 bultar någon på dörren hos änkefru Tottenham på den lilla Londongatan Berners Street.

Utanför står en man som insisterar på att leverera det lass kol som ”frun har beställt”. Fru Tottenham gnuggar sömnen ur ögonen och bedyrar att det måste röra sig om ett misstag så kolleverantören får rulla iväg med sitt lass.

En halvtimme senare bankar det på dörren ännu en gång. I köksdörren står den första av femtio bagarmästare med en bröllopstårta i famnen.

Under timmarna som följer levereras ytterligare 49 bröllopstårtor.

Samtidigt anländer mängder med bagarbud med de första av 2500 pajer till den alltmer häpna fru Tottenham.

Snart myllrar gatan av sotare, fiskhandlare med färsk fisk – och en hel drös med åkare som ska leverera tolv pianon.

I takt med att leverantörerna tränger sig nedför Berners Street korkar gatan igen. Ölkuskar försöker ta sig fram med sina varor sida vid sida med blomsterbud med famnen full av blommor.

Potatishandlare kastar upp säckvis med potatis framför huset och ställer sig sedan i kön av leverantörer framför fru Tottenhams dörr.

Just när den alltjämt växande skaran av förundrade åskådare tror att hela spektaklet måste vara över, dyker ytterligare ett besynnerligt ekipage upp, varpå sex bredaxlade flyttkarlar baxar sig fram med en väldig flygel.

I ­hälarna på dem kommer en begravningsentreprenör som anmäler sig för att leverera sin kista.

Fru Tottenham är ett enda stort frågetecken och slutar snart att reagera på ljudet från portklappen.

Men det hindrar inte en hord pigor, perukmakare, stövelmakare, slaktare, skräddare, advokater, apotekare och kuskar att flockas kring den äldre damens köksdörr.

Borgmästare besöker gatan

På bara några timmar har kaoset spritt sig till huvudgatan i närheten, Oxford Street, som även den korkar igen av både varor och folk.

Alla med ett ärende till Mrs. Tottenham. Trafiken är kaotisk, vagnar välter och gräl bryter ut. Polisen har inte en chans att kontrollera den aldrig sinande karavan som strömmar mot Berners Street.

Under förmiddagens gång byter besökarna karaktär. Londons borgmästare, Joshua Smith, infinner sig efter att ha fått ett meddelande om att han ska ”avlägga visit hos en dödssjuk ämbetsman som vill förmedla ett rafflande erkännande”.

Även den högste befälhavaren för den brittiska armén, hertigen av York, har vägarna förbi Berners Street. Av allt att döma för att besöka ”en officer av hög rang som ligger på sin dödsbädd”.

Borgmästaren och hertigen har upp­en­barligen en avsikt med sina besök, men ingen vet vad ärkebiskopen av Canterbury har för ärende.

Det är inte heller någon som kan förklara varför chefen för Bank of England eller styrelseordföranden i Brittiska ostindiska kompaniet har tagit sig ända till Berners Street denna novemberdag.

Den ende som med säkerhet känner till bakgrunden till allt ståhej befinner sig bakom gardinerna i en våning intill.

Tillsammans med en vän betraktar han det maka­lösa spektaklet. Mannen bakom gardinen, och hjärnan bakom ett av 1800-talets allra grövsta practical jokes, är den 22-årige dramatikern Theodore Edward Hook.

Trots vissa framgångar som författare är Hook mest känd som en riktig skojare – vars specialitet är att lura folk.

Vadslagning ställde till det

Fru Tottenhams mardröm hade börjat som en galen idé sex veckor tidigare när Hook tillsammans med sin vän Sam ­Beazeley av en ren tillfällighet promenerade förbi hennes hus.

Fulla av skämtlynne slog de två vännerna vad om en guinea att Hook kunde förvandla det lilla oansenliga huset på Berners Street till Londons mest välbesökta plats.

Under de följande veckorna författade Hook 4000 brev till alla näringsidkare som gick att uppbringa i London.

I fru Tottenhams namn begärde han att tusentals olika varor skulle levereras på förmiddagen den 10 november till Berners Street 54.

Samma dag som skämtet skulle äga rum hyrde Theodore Hook ett rum med utsikt över fru Tottenhams hus. Sedan satte han sig tillsammans med Sam Beazeley för att titta på resultatet av sitt omfattande brevskrivande.

Hook åkte i fängelse i två år

Först när dagen lider mot sitt slut ger sig de sista affärsidkarna av från Berners Street och Theodore Hook kan inkassera sin vadslagningsvinst.

Under de följande månaderna håller han sig undan på landsbygden tills det värsta ståhejet har lagt sig. Först många år senare erkänner han – men Hook straffas aldrig för att ha lurat tusentals personer.

Författaren fortsätter att driva med ­sina landsmän. År 1813 övertalar han till exempel den brittiske kronprinsen Georg att utnämna honom till bokhållare på ön Mauritius i Indiska oceanen.

Här lever Hook i sus och dus ända tills han år 1817 anses skyldig till ett underskott på 12000 pund.

När han inte ens försöker betala tillbaka beloppet döms han till två år i gäldstugan, fängelset för dem som inte kan betala sina skulder.

Fängelsevistelsen tär hårt på Theodore Hook och han dras med dålig hälsa ända fram till sin död 1841.