Den ansedde musikkritikern Eduard Hanslick ser fram emot att återse sin gamle vän Richard Wagner. År 1861 är Tysklands mest berömde tonsättare i färd med att sätta upp operan Lohengrin i Wien, men mötet mellan de gamla vännerna tar en obehaglig vändning.
Trots många glada stunder tillsammans verkar Wagner inte komma ihåg vem Hanslick är. En snabb blick och en kall hälsning är allt han får.
En av operasångarna försöker hjälpa den glömske kompositören genom att påpeka att de båda männen känner varandra väl, men Wagner gör inte en min. Han meddelar kallt att han mycket väl vet vem gästen är. Sedan vänder han sig om. Wagner hyser nämligen agg gentemot Hanslick.
Tre år tidigare hade Hanslick gett Wagner en dålig recension – och sådant förlåter tonsättaren aldrig. Hanslick är inte ensam om att få uppleva Wagners grymma sida. Många av hans samtida har beskrivit honom som en obehaglig person som hatade judar, förförde sin mecenats hustru och inte ens brydde sig om att närvara vid sin frus begravning.
Även Wagners musik är en vattendelare på 1800-talet. Vissa kallar den nyskapande och epokgörande. Andra anser att hans operor är tortyr för trumhinnorna.
Ingen vill lyssna på unge Wagner
Richard Wagner föddes i Leipzig 1813 och att han skulle bli en berömd kompositör var det ingen som kunde ana då. Lille Richard var det nionde barnet till tjänstemannen Carl Friedrich Wagner och hans fru Johanna. Sex månader efter Richards födelse dog hans far i tyfus – en tragedi som förändrade hans liv för alltid.
Kort därefter gifte hans mor sig nämligen med Ludwig Geyer, en skådespelare vid Dresdens hovteater. Besöken i styvfaderns loge på teatern öppnade upp en helt ny värld för Wagner. Redan som skolpojke visste Wagner att han ville skriva pjäser och tonsätta dem.
Vid sidan av sina musikstudier vid universitetet i Leipzig skrev Wagner operor, men genombrottet lät vänta på sig. Operor är dyra att sätta upp och få vågade chansa på en helt okänd kompositör.
Wagners opera ”Das Liebesverbot” (Kärleksförbudet) bygger på Shakespeares pjäs ”Lika för lika”.
När Wagner till slut lyckades få en opera uppförd i Magdeburg 1834 gick teatern i konkurs efter första föreställningen av Das Liebesverbot.
Wagners arvode skulle inte betalas ut förrän efter den andra kvällens föreställning, så konkursen lämnade honom med en stor skuld. Under de följande åren var tonsättaren tvungen att resa runt i Europa med sin fru Minna medan han arbetade som dirigent.
Wagner lyckades inte betala av skulden, trots att han med vänners hjälp kunde sätta upp operorna Rienzi, Tannhäuser och Den flygande holländaren på 1840-talet. Alla tre blev floppar.
Med sina långrandiga intriger, bombastiska musik och överdådiga scenografi var Wagners operor långt ifrån vad den genomsnittlige operaälskaren ville ha.
Tidens smak slog dock an en sträng hos Wagners vän, den tysk-judiske kompositören Giacomo Meyerbeer. År 1849 hedrades han för sin magnifika uppsättning av operan Le Prophète i Paris, världens operahuvudstad.
VIDEO – lyssna på den muntra operagenre som Wagner konkurrerade med:
Vännens framgång gjorde Wagner rasande. Denna ilska kom till uttryck i artikeln Das Judenthum in der Musik – Judendomen i musiken – som år 1850 publicerades under pseudonym i en musiktidskrift. Wagner nämnde inte Meyerbeer vid namn, men for ut i antisemitiska tirader av värsta slag.
Enligt Wagner kunde judar inte tala ett europeiskt språk, utan kommunicerade genom ”outhärdligt förvrängt babblande”. Han ansåg därför att judar inte heller kunde uttrycka sig genom musik.
I ett särskilt elakt angrepp jämförde han judiska kompositörer med ”en svärmande insektskoloni” som livnärde sig på den tyska musikens döda kropp.
Älskarinnans man betalar
Mellan utbrotten mot judar lugnade Wagner sina nerver genom att jaga kvinnor. Han stödde också ett kuppförsök mot kungen av Sachsen och tvingades fly.
”De enda jag räknas hos nu är kvinnorna. Om det bara hade funnits fler av dem.” Den modfällde Wagner 1852.
Under sin tid i exil i Schweiz saknade Wagner sitt hemland mycket – vilket lämnade ett bestående intryck på hans musik, som var full av patriotism.
Till saknaden bidrog också det sorgliga faktum att Wagner vid 39 års ålder fortfarande var fattig och okänd.
”De enda jag räknas hos nu är kvinnorna. Om det bara hade funnits fler av dem”, suckade tonsättaren 1852.
Hjälpen var dock nära. Samma år träffade han 23-åriga Mathilde Wesendonck, som blev hans älskarinna. Mathilde var både vacker och en begåvad poet och kompositör, men viktigast av allt: Hon hade en rik make.
Minna Wagner gifte sig med Richard 1836, men hans sidosprång tog död på äktenskapet.
Sidenhandlaren Wesendonck var angelägen om att vara mecenat åt en konstnär, eftersom det var högsta mode bland förmögna män – och han beundrade Wagner så mycket att han inte bara finansierade tonsättarens arbete utan också lät honom bo i ett hus på familjens tomt utanför Zürich.
Tonsättare söker rik hustru
Affären mellan Wagner och fru Wesendonck avslöjades sex år senare när Minna hittade de älskandes korrespondens inrullad i ett utkast till operan Tristan och Isolde. Men avslöjandet förändrade ingenting.
Sidenhandlaren blundade för sin hustrus snedsteg och fortsatte att ge Wagner pengar.
Men det räckte inte. När Wagner 1861 förverkligade sin livslånga dröm om att sätta upp en opera i Paris, var det inte heller början på berömmelse och förmögenhet. I stället blev han utsparkad från byggnaden.
”Jag skulle kunna skriva något liknande i morgon efter att ha sett min katt gå upp och ner i partituret”, anmärkte den berömde franske författaren Prosper Mérimée om operan Tannhäuser.
Den franska tidskriften L’Éclipse publicerade 1869 denna karikatyr av Richard Wagner.
Wagners musik får öronen att blöda
Inga av de tidigare verken i operahistorien liknade Wagners kompositioner, men hans nyskapande föreställningar med långrandiga scener och pompös musik föll inte alla i smaken.
Wagners timslånga föreställningar och överväldigande musik kunde vara lite av en prövning – även för 1800-talets operaentusiaster.
”Man kan inte döma Wagners Lohengrin efter att bara ha hört den en gång. Och jag har verkligen inte för avsikt att höra den en andra gång. Herr Wagner har underbara ögonblick, men förfärliga kvartar”, sa den berömde italienske kompositören Gioacchino Rossini.
Även inbitna Wagner-beundrare som den danske sagoförfattaren Hans Christian Andersen betraktade författarens kompositioner med viss skepsis.
”Melodin saknas. Vad hade inte Carl Maria von Weber eller Mozart kunna ha gjort av den?" skrev Andersen besviket i sin dagbok efter att 1852 ha bevistat en uppsättning av Tannhäuser.
Den samtida amerikanske komikern Bill Nye sammanfattade 1989 många musikälskares åsikt om de briljanta men inte särskilt melodiösa Wagnerkompositionerna.
”Wagners musik är bättre än den låter”, sa komikern.
Till slut slog även Otto Wesendonck igen penningkistan. I desperation började Wagner leta efter en rik kvinna att gifta sig med. Han bad till och med sin syster att föra ”ett förnuftigt samtal med Minna och övertala henne att i framtiden få ett årligt bidrag utan att inkräkta på min person”.
Systerns svar var kyligt. Hon uppmanade sin bror att söka den lediga tjänsten som kapellmästare i Darmstadt. Det tänkte Wagner inte nedlåta sig till.
Galen kung blir Wagners räddning
Efter tretton år i exil vågade han sätta sin fot på tysk mark igen och flyttade in i ett hus som han dekorerade med siden och satin. Under tiden beklagade han sig över sin situation för alla som ville lyssna.
”Min situation är extremt prekär. Det är en känslig balansgång: en knuff och allt är över, och ingenting kommer jag att kunna skapa i framtiden. Ingenting. Ingenting”, klagade han till en vän.
Till slut var turen på Wagners sida. En mecenat med obegränsade medel uppenbarade sig.
Bayerns galne kung Ludvig II skuldsatte sig upp över öronen för att stötta Wagner och bygga sitt sagoslott Neuschwanstein.
Ludvig II besteg den bayerska tronen i mars 1864. Den 18-årige kungen var emellertid inte det minsta intresserad av att regera. I stället var han fascinerad av legenderna om tyska hjältar och sköna jungfrur – samma karaktärer som Wagner berättade om i sina operor.
Äntligen hade tonsättaren hittat den guldåder han så desperat sökte.
”Mitt liv, dess poesi, dess finaste musik, tillhör nu dig, min älskvärde unge kung; gör med det som om det vore ditt eget”, skrev Wagner till den unge monarken den kvällen.
Wagners första tanke gick till hans rival Meyerbeer, som hade dött tidigare under året. Det retade honom att ”denna operamästare, som har gjort så mycket ont, inte lever för att uppleva denna dag”, skrev han småaktigt i sina memoarer.
Cosima var dotter till den ungerske tonsättaren Franz Liszt. Hon gifte sig 1870 med den 24 år äldre Richard Wagner.
Att vara kungens favorit hade andra, mer påtagliga fördelar än möjligheten att triumfera över avlidna rivaler. Kungen betalade Wagners skulder, ställde två hus till hans förfogande och gav kompositören ett årligt arvode på 4 000 gulden – mer än vad en departementschef tjänade efter nästan 20 års tjänstgöring.
Wagner fick också ett stort förskott för att skriva de fyra operorna i Nibelungens ring.
Nu hade Wagner händerna fulla. Den kungliga lönen tillät honom att anställa sin älskarinna Cosima som sekreterare. Samtidigt hade operan Tristan och Isolde premiär på Münchens nationalteater – den första Wagner-premiären på 15 år. Karriären tog fart.
Tiden med obehindrad tillgång till kungen varade dock inte länge. Wagner var övertygad om att ett geni som han inte bara var expert på musik, utan även på statsangelägenheter. Han undervisade därför den unge kungen i utrikespolitik.
Hitler insåg propagandavärdet av att fotograferas arm i arm med den berömde Richard Wagners barnbarn Verena (t.v.) och Friedelind.
Nazisterna tog Wagners musik som gisslan
Under 1930-talet gjorde nazisterna Wagners verk till Tredje rikets bakgrundsmusik. Idag försöker kompositörens ättlingar få ut honom ur nazismens skugga.
Adolf Hitler var bara 16 år gammal när han hörde sin första Wagneropera. Han hade bara råd med en av de billiga biljetterna – endast ståplatser på läktaren. Men musiken förförde honom och gjorde honom till nazist, menade han:
”Det var där allt började”, skrev Hitler.
När nazisterna kom till makten 1933 hade kompositören varit död i 50 år. Ändå spelade Wagner en viktig roll i Tredje riket. Med sin nationalism, hjältedyrkan och ödesdigra offervilja var hans operor skräddarsydda för nazisternas ideal. Det faktum att Wagner också var en glödande antisemit gjorde honom bara ännu mer attraktiv.
”Den som vill förstå nationalsocialismen måste först förstå Wagner”, lär Hitler ha sagt.
Familjen Wagner välkomnade varmt Hitler och andra ledande nazister när de anlände till de traditionella festspelen i Bayreuth. Ättlingar har sedan dess försökt distansera Wagner från nazismen.
I Israel har befolkningen dock ännu inte övertygats om de goda avsikterna. Där är Wagner fortfarande mycket kontroversiell.
Så sent som våren 2022 fick protester Haifas symfoniorkester att ställa in en konsert med tonsättarens verk.
Utvecklingen orsakade bestörtning vid hovet. I december 1865 tvingade hovmännen kungen att kasta ut Wagner.
Ludvig vacklade inte, utan fortsatte envist att bekosta sitt stöd till Wagner helt och hållet med egna medel. Tonsättaren kunde fortsätta sitt bekväma liv med Cosima. När Minna dog året därpå var han äntligen en fri man.
Begravningen ägnade han inte många tankar. Han avbokade artigt med motiveringen att han led av ett inflammerat finger. Fyra år senare gifte han sig med Cosima.
Festspel gör Wagner berömd
Wagner var nu en berömdhet – en roll som han njöt av till fullo. När en läkare en dag frågade honom om han var den Richard Wagner, svarade han utan blygsamhet:
”Om du menar den som har skrivit vackra saker, så ja, jag är han.”
År 1876 kunde han kröna sitt livsverk när Ludvig II och andra anhängare betalade för uppförandet av ett operahus i den bayerska staden Bayreuth. Det 1 937 platser stora Richard Wagner Festspielhaus med plats för en 110-mannaorkester invigdes den 13 augusti 1876 med Rhenguldet – den första operan i Nibelungens ring.
Med detta inledde Wagner traditionen med årliga festspel – en tradition som snart etablerade hans namn som en kompositör av internationell kaliber.
VIDEO – Lyssna på Wagners dramatiska opera
Med framgången säkrad kunde Wagner se fram emot en fridfull ålderdom. Men någon sådan fick han inte. Hans överdådiga operor kostade stora summor att sätta upp och han var fortfarande i ständigt behov av pengar.
Samtidigt började hans hälsa svikta. Förbittrad ägnade Wagner sig åt att skriva arga pamfletter och tog sig även tid att hylla Darwin och vegetarianismen.
”Att slakta en av våra nära släktingar är på sätt och vis detsamma som att slakta en av våra egna”, skrev den åldrande tonsättaren.
Han lekte också med tanken på att resa till USA för att grunda ett samhälle med särskilt utvalda germaner.
Wagner gav aldrig upp sitt intresse för kvinnor – och det kan ha kostat honom livet. När tonsättaren dog av en hjärtattack den 13 februari 1883, 69 år gammal, var det enligt uppgift efter ett gräl med Cosima.
Hans fru var arg för att han hade bjudit in sin senaste erövring till lunch.
Varken Wagner eller hans verk glömdes bort. Idag är han erkänd som en av historiens största och mest innovativa kompositörer. Inte minst filmskapare har tagit till sig Wagners verk. Hans musik har använts ibland annat Vietnamdramat Apocalypse Now och i Lars von Triers Melancholia.
VIDEO – Wagners musik används i film om Vietnamkriget:
En av de mest kända scenerna i Francis Ford Coppolas ”Apocalypse Now” från 1979 ackompanjeras av Wagners musik.
Inte heller Eduard Hanslick, Wagners gamle vän som ådrog sig evig fiendskap med sin kritiska recension, är helt bortglömd.
Wagner förevigade honom som Sixtus Beckmesser – superskurken i operan Mästersångarna i Nürnberg.