Romantiken: De känsliga geniernas frihetskamp

Perioden har också fått sitt namn från litteraturen. Under upplysningstiden användes ordet ”roman” på tyska, ryska och franska för att beskriva litteratur som var i romansk – som i romarriket – tradition och inte på klassiskt latin.

Den romantiska litteraturen handlade vanligtvis om riddare, kärlek och äventyr.

Just dessa teman passade för att beskriva de tankar som enligt de tyska bröderna Friedrich och August Wilhelm Schlegel kännetecknade det nydanande inom poesin och litteraturen i slutet av 1700-talet.

Sedan dess har ordet ”romantisk” ändrat betydelse och syftar i första hand på den uppfattning av kärlek som populariserades av de romantiska poeterna.

För dem var sann kärlek nämligen en känsla som kunde förändra hela världen – åtminstone för individen – och inte som tidigare en fråga om social status, familjeallianser och plikter.

Mycket av romantikens tankegods kan härledas till Platon. Centralt för den grekiske tänkaren var tanken att den fysiska, sensoriska världen bara var en representation eller kopia av den verkliga världen, som han kallade för idévärlden.

I idévärlden existerar allting i sin mest perfekta form, nämligen som en idé. Däremot är alla de stolar vi kan sitta på och känna på i den fysiska världen bara olika försök att kopiera den perfekta idealstolen.

Platon trodde också att människans själ ursprungligen tillhörde idévärlden – det var därifrån den kom före födseln och dit den försvann efter döden.

Om man verkligen vill veta något om hur världen fungerar innebär det därför att man måste få en inblick i idévärlden. Och det är bara själen som kan göra det, eftersom den tillhör idéernas speciella värld.

Under romantiken tog poeter och filosofer upp dessa något abstrakta idéer på nytt. De anser att själen kan känna när den uppfattar något från idévärlden, något verkligt sant, och detta uttrycks som djupa, starka känslor hos den person som upplever det.

Plötsligt vänds upplysningstiden på huvudet. Det är inte längre rationella resonemang och analyser utan i stället djupt upplevda och subjektiva känslor som är garanten för kunskap och sanning.

Människans känsloliv får också ett betydligt större värde än det har haft tidigare i historien. Medan känslor ofta bara var hinder som måste övervinnas innan ett krig kunde utkämpas eller ett äktenskap accepteras, blir de nu en del av livet som är värd att kämpa för och sträva efter.

För romantiska konstnärer och tänkare finns det särskilt två sammanhang där själen kan komma i kontakt med de djupare sanningarna: naturen och konsten.

De flesta människor har någon gång känt en koppling till naturen. Vare sig det är storheten när man tittar ut från en bergstopp, det djupa lugnet i en uråldrig skog eller havets rasande när vågorna piskar mot stranden, så kan naturens kraft och skönhet få vilken människa som helst att känna sig liten, men också som en del av något större.

Känslan av samhörighet med naturen är mycket viktig för romantikerna. De förstår den som det själsliga igenkännande som Platon betraktar som den högsta formen av sanning och insikt. Deras beundran för naturen påminner ibland om panteism, föreställningen att Gud finns i allting.

Samtidigt rymmer romantikens upphöjelse av naturen ännu ett förkastande av upplysningen och den tidiga moderniteten, vilket är särskilt tydligt i tidens begynnande industrialisering. Romantikerna ser med förakt på hur fabrikernas efterfrågan på arbetskraft driver fler människor från landsbygden till städerna, där de arbetar i farliga, smutsiga fabrikshallar och bor i storstädernas trånga, illaluktande lägenheter.

Romantikerna anser att människan har förlorat sin anknytning till naturen, och därmed har hon förlorat sig själv. De försöker därför odla och efterlikna naturens skönhet och romantiserar idén om ett enkelt liv i harmoni med naturen.

En av de största romantikerna var den engelske poeten William Wordsworth, som skrev om naturen och kritiserade storstädernas stress och jäkt. Tillsammans med sin vän Samuel Taylor Coleridge, en annan poet vid namn Robert Southy och sin syster Dorothy bosatte sig Wordsworth 1799 i Grasmere i Englands Lake District, där några av hans mest kända dikter skildrar områdets idylliska natur.

Precis som naturen kunde väcka stora känslor hos människor ansåg romantikerna att konsten kunde göra detsamma. De såg konsten både som ett försök att avbilda och efterlikna naturens skönhet och som ett sätt att förmedla de djupare känslor och sanningar som mötet med naturen kunde väcka hos människor, i synnerhet hos stora konstnärer.

Inom romantiken blir konsten ett uttryck för konstnärens speciella personlighet. Dikten eller bilden är konstnärens sätt att förstå och förmedla de känslor som sätter honom i kontakt med den djupare sanningen, Platons idévärld.

Alla de stora konstnärerna betraktas som konstnärliga genier – personer som var särskilt känsliga, utomordentligt begåvade och hade en djupare, mer intuitiv förståelse för den mänskliga naturen än de flesta.

Föreställningen om det konstnärliga geniet är ett ideal från romantiken. Romantikerna ansåg att människor som hade en djup kontakt med sina känslor hade lättare att skåda in i idévärlden och förstå djupa sanningar som de sedan genom sin konst kunde förmedla till resten av världen.

Den tyske författaren, filosofen och vetenskapsmannen Johann Wolfgang von Goethe publicerar 1774 ett av de viktigaste romantiska verken, Den unge Werthers lidanden. Romanen anses vanligtvis tillhöra den tyska Sturm und Drang-perioden, men dess teman inspirerar i hög grad romantikerna, som spinner vidare på de tyska tragedierna om missförstådda genier och obesvarad kärlek.

I Den unge Werthers lidanden följer man den unge borgarsonen Werther som flyr från stadens hektiska liv till landsbygden för att komma i kontakt med naturen och sig själv.

Där möter han Lotte, och trots att hon är förlovad blir han djupt och våldsamt förälskad i henne. Lotte gifter sig så småningom med sin fästman. Werther inser att hans kärlek är utsiktslös, och det slutar med att han tar sitt liv.

Den tragiske Werther blir arketypen för den romantiska hjälten. Han är en självvald outsider som gör uppror mot förnuftet och samhällets förväntningar om att stanna i staden, skaffa sig en utbildning och gifta sig med en lämplig kvinna. I stället väljer han att utveckla sin individualitet, att hitta sig själv och att offra sitt liv för de stora känslorna.

Självmordet var ett stort tema inom romantiken, både i litteraturen och i praktiken. Fyra år innan Goethe publicerade Werthers tragedi begick den unge engelske poeten Thomas Chatterton självmord i London.

Hans omständigheter påminner om Werthers: en ung, intelligent man av god familj, som hellre vill bli poet än att studera juridik och bli en god samhällsmedborgare. Efter sitt självmord blir Chatterton symbolen för den självvalt fattiga, missförstådda och lidande konstnären som hellre dör än gör avkall på sin konst.

Den arketypiska bilden av det unga, känsliga geniet som inte kan passa in i samhället utan att skada sig själv, sina känslor och sin kreativitet är fortfarande aktuell i dag. I huvudsak följer historierna om Amy Winehouse, Kurt Cobain, Jimi Hendrix och Jim Morrison samma dramaturgiska kurva.