Många förknippar romantik med ljus, rosor och att gå hand i hand.
Den historiska period som vi i dag känner som ”romantiken” (ca 1770–1850) handlar förvisso också om översvallande kärlek och skälvande sentimentalitet. Men det är bara halva historien.
Romantiken handlade också om mystik, filosofi och dödlig kärlek. Dessutom kan mycket av dagens tankegods som rör känslor, kärlek, skönhet och natur härledas till romantiska konstnärer och tänkare.
Öppna ditt hjärta och ditt sinne när vi utvecklar romantiken för dig.
Vad är romantiken?
Till skillnad från många andra historiska perioder kännetecknas romantiken inte av nya uppfinningar eller stora krig, som industrialiseringen och upplysningen.
Romantiken är – lämpligt nog – en mjukare och mer abstrakt era. Perioden, som börjar omkring 1770 och slutar i mitten av 1800-talet, definieras främst av ett nytt sätt att tänka. Om människan, naturen, sanningen och i synnerhet om konsten.
Den har sitt ursprung i Tyskland, där poeter, författare och filosofer utmanade det kalla förnuft som hade upphöjts till det enda sanna värdet under upplysningstiden.
Där försökte författare, politiker och tänkare använda den nyktra vetenskapliga synen på verkligheten för att frigöra individen, införa medborgerliga och mänskliga rättigheter och avveckla de gamla institutionerna, som inte längre var meningsfulla enligt en rationell analys av samhället.
Detta gick ut över framför allt kyrkan och kungarna i Europa och utlöste den franska revolutionen och det amerikanska frihetskriget.
Liksom upplysningstänkarna har romantikerna individen, människan, som utgångspunkt. Men de tror inte att förnuftet är det bästa sättet att förstå och strukturera världen. De förlitar sig mer på känslorna.
Under romantikens knappa århundrade produceras det inom bildkonsten, litteraturen och musiken en uppsjö av konstnärliga verk som skildrar och väcker starka känslor.
Varför heter det ”romantiken”?

Vid ingen annan tidpunkt i historien har diktare och författare haft så hög status som under romantiken. Litteratur och läsande var en integrerad del av den romantiska rörelsen, vars passionerade läslust kan avläsas i periodens namn. Porträtt från mellan 1821 och 1823 av den engelske diktaren John Keats av Joseph Severn.
Perioden har också fått sitt namn från litteraturen. Under upplysningstiden användes ordet ”roman” på tyska, ryska och franska för att beskriva litteratur som var i romansk – som i romarriket – tradition och inte på klassiskt latin.
Den romantiska litteraturen handlade vanligtvis om riddare, kärlek och äventyr.
Just dessa teman passade för att beskriva de tankar som enligt de tyska bröderna Friedrich och August Wilhelm Schlegel kännetecknade det nydanande inom poesin och litteraturen i slutet av 1700-talet.
Sedan dess har ordet ”romantisk” ändrat betydelse och syftar i första hand på den uppfattning av kärlek som populariserades av de romantiska poeterna.
För dem var sann kärlek nämligen en känsla som kunde förändra hela världen – åtminstone för individen – och inte som tidigare en fråga om social status, familjeallianser och plikter.
Diktare tolkar Platon och känner sannningen

Caspar David Friedrichs målning ”Vandraren över dimhavet” (1818) framhålls ofta som ett av romantikens mästerverk inom bildkonsten. Målningen innehåller många av romantikens klassiska teman, bland annat den lilla människan mot den stora, vackra naturen. Naturen framställs även som något mystiskt, som det är svårt att genomblicka, men omöjligt att inte känna sig förbunden till.
Mycket av romantikens tankegods kan härledas till Platon. Centralt för den grekiske tänkaren var tanken att den fysiska, sensoriska världen bara var en representation eller kopia av den verkliga världen, som han kallade för idévärlden.
I idévärlden existerar allting i sin mest perfekta form, nämligen som en idé. Däremot är alla de stolar vi kan sitta på och känna på i den fysiska världen bara olika försök att kopiera den perfekta idealstolen.
Platon trodde också att människans själ ursprungligen tillhörde idévärlden – det var därifrån den kom före födseln och dit den försvann efter döden.
Jag litar inte på annat än det heliga i hjärtats känslor och fantasins sanning – vad fantasin uppfattar som skönhet måste vara sant – oavsett om det ännu har existerat eller ej. John Keats, 1817
Om man verkligen vill veta något om hur världen fungerar innebär det därför att man måste få en inblick i idévärlden. Och det är bara själen som kan göra det, eftersom den tillhör idéernas speciella värld.
Under romantiken tog poeter och filosofer upp dessa något abstrakta idéer på nytt. De anser att själen kan känna när den uppfattar något från idévärlden, något verkligt sant, och detta uttrycks som djupa, starka känslor hos den person som upplever det.
Plötsligt vänds upplysningstiden på huvudet. Det är inte längre rationella resonemang och analyser utan i stället djupt upplevda och subjektiva känslor som är garanten för kunskap och sanning.
Människans känsloliv får också ett betydligt större värde än det har haft tidigare i historien. Medan känslor ofta bara var hinder som måste övervinnas innan ett krig kunde utkämpas eller ett äktenskap accepteras, blir de nu en del av livet som är värd att kämpa för och sträva efter.
Konsten och naturen upphöjs till gudomlig status

I Thomas Coles målning ”Niagara Falls” från 1830 är naturen huvudpersonen. Människan är reducerad till två ursprungsamerikaner, som romantikerna ansåg stod närmare naturen. De hotell och förindustriella byggnader som fanns kring vattenfallen redan på Thomas Coles tid har han talande nog avstått från att avbilda.
För romantiska konstnärer och tänkare finns det särskilt två sammanhang där själen kan komma i kontakt med de djupare sanningarna: naturen och konsten.
De flesta människor har någon gång känt en koppling till naturen. Vare sig det är storheten när man tittar ut från en bergstopp, det djupa lugnet i en uråldrig skog eller havets rasande när vågorna piskar mot stranden, så kan naturens kraft och skönhet få vilken människa som helst att känna sig liten, men också som en del av något större.
Känslan av samhörighet med naturen är mycket viktig för romantikerna. De förstår den som det själsliga igenkännande som Platon betraktar som den högsta formen av sanning och insikt. Deras beundran för naturen påminner ibland om panteism, föreställningen att Gud finns i allting.
Samtidigt rymmer romantikens upphöjelse av naturen ännu ett förkastande av upplysningen och den tidiga moderniteten, vilket är särskilt tydligt i tidens begynnande industrialisering. Romantikerna ser med förakt på hur fabrikernas efterfrågan på arbetskraft driver fler människor från landsbygden till städerna, där de arbetar i farliga, smutsiga fabrikshallar och bor i storstädernas trånga, illaluktande lägenheter.
Romantikerna anser att människan har förlorat sin anknytning till naturen, och därmed har hon förlorat sig själv. De försöker därför odla och efterlikna naturens skönhet och romantiserar idén om ett enkelt liv i harmoni med naturen.
Tre av romantikens största konstnärer

Jean-Jacques Rousseau (född 28 juni 1712, död 2 juli 1778)
Paradoxalt nog är den schweiziske filosofen en viktig tänkare för både upplysningen och romantiken. År 1762 publicerar han sin bok Emile, eller om uppfostran, i vilken han beskriver barns omedelbara godhet och naiva nyfikenhet. Till skillnad från andra upplysningstänkare förkastar han förhärligandet av den disciplinerade och nyktra kunskapsinhämtningen genom utbildning. Rousseaus idéer är i samklang med romantiken, som inspireras av det barnsliga, känsliga och naiva.

Caspar David Friedrich (född 5 september 1774, död 7 maj 1840)
Den tyske landskapsmålaren utbildade sig i Köpenhamn i slutet av 1700-talet. Hans sammansatta landskap med figurer med ryggen vänd mot betraktaren var mycket populära under en period under Friedrichs tid. Under romantiken väckte också hans ofta dödsmärkta bilder av Jesus på korset i en granskog eller ett sjunkande skepp som hålls fast i ett iskallt hav stor uppmärksamhet. Med tiden blev han omodern och han dog bortglömd.

Ludwig van Beethoven (född 17 december 1770, död 26 mars 1827)
Beethoven utgör tillsammans med Haydn och Mozart själva sinnebilden av wienklassicismen. Från omkring 1804 och framåt börjar hans kompositioner få mer romantiska nyanser: verken distanserar sig från klassicismens mer rigorösa formalism, de sväller över sina bräddar när det gäller orkestrering och längd, och känslornas intensitet och rikedom ökar.
En av de största romantikerna var den engelske poeten William Wordsworth, som skrev om naturen och kritiserade storstädernas stress och jäkt. Tillsammans med sin vän Samuel Taylor Coleridge, en annan poet vid namn Robert Southy och sin syster Dorothy bosatte sig Wordsworth 1799 i Grasmere i Englands Lake District, där några av hans mest kända dikter skildrar områdets idylliska natur.
Precis som naturen kunde väcka stora känslor hos människor ansåg romantikerna att konsten kunde göra detsamma. De såg konsten både som ett försök att avbilda och efterlikna naturens skönhet och som ett sätt att förmedla de djupare känslor och sanningar som mötet med naturen kunde väcka hos människor, i synnerhet hos stora konstnärer.
Inom romantiken blir konsten ett uttryck för konstnärens speciella personlighet. Dikten eller bilden är konstnärens sätt att förstå och förmedla de känslor som sätter honom i kontakt med den djupare sanningen, Platons idévärld.
Alla de stora konstnärerna betraktas som konstnärliga genier – personer som var särskilt känsliga, utomordentligt begåvade och hade en djupare, mer intuitiv förståelse för den mänskliga naturen än de flesta.
Föreställningen om det konstnärliga geniet är ett ideal från romantiken. Romantikerna ansåg att människor som hade en djup kontakt med sina känslor hade lättare att skåda in i idévärlden och förstå djupa sanningar som de sedan genom sin konst kunde förmedla till resten av världen.

I Sir Thomas Lawrences målning Red Boy från 1825 förekommer två av romantikens centrala ämnen: Det romantiska geniet och dyrkandet av barnasinnet.
Det romantiska geniet
I och med att romantikerna upphöjer känslorna till det högsta och viktigaste hos människan behöver de också nya ideal att sträva efter. Den rationella vetenskapsmannen, upplysningens förebild, är inte längre tillräcklig.
Känslorna är viktigare än förnuftet, och romantikerna odlar därför det omedelbara, det icke genomtänkta och tanklösa. Romantikens poeter och tänkare dyrkar i stället barnet, det barnsliga och naiva. De ser i barnet en omedelbar existens som följer sina känslor och inte tänker för mycket.

Johann Wolfgang von Goethe avbildad under en resa till Italien 1787, då Goethe var 38 år, och hans ”Sturm und Drang”-period sedan länge var över. Här är det den klassiska bildningen i Goethes väsen som målaren Johann Heinrich Wilhelm Tischbein hyllar.
Den tyske författaren, filosofen och vetenskapsmannen Johann Wolfgang von Goethe publicerar 1774 ett av de viktigaste romantiska verken, Den unge Werthers lidanden. Romanen anses vanligtvis tillhöra den tyska Sturm und Drang-perioden, men dess teman inspirerar i hög grad romantikerna, som spinner vidare på de tyska tragedierna om missförstådda genier och obesvarad kärlek.
I Den unge Werthers lidanden följer man den unge borgarsonen Werther som flyr från stadens hektiska liv till landsbygden för att komma i kontakt med naturen och sig själv.
Där möter han Lotte, och trots att hon är förlovad blir han djupt och våldsamt förälskad i henne. Lotte gifter sig så småningom med sin fästman. Werther inser att hans kärlek är utsiktslös, och det slutar med att han tar sitt liv.
Den tragiske Werther blir arketypen för den romantiska hjälten. Han är en självvald outsider som gör uppror mot förnuftet och samhällets förväntningar om att stanna i staden, skaffa sig en utbildning och gifta sig med en lämplig kvinna. I stället väljer han att utveckla sin individualitet, att hitta sig själv och att offra sitt liv för de stora känslorna.
Självmordet var ett stort tema inom romantiken, både i litteraturen och i praktiken. Fyra år innan Goethe publicerade Werthers tragedi begick den unge engelske poeten Thomas Chatterton självmord i London.
Hans omständigheter påminner om Werthers: en ung, intelligent man av god familj, som hellre vill bli poet än att studera juridik och bli en god samhällsmedborgare. Efter sitt självmord blir Chatterton symbolen för den självvalt fattiga, missförstådda och lidande konstnären som hellre dör än gör avkall på sin konst.
Den arketypiska bilden av det unga, känsliga geniet som inte kan passa in i samhället utan att skada sig själv, sina känslor och sin kreativitet är fortfarande aktuell i dag. I huvudsak följer historierna om Amy Winehouse, Kurt Cobain, Jimi Hendrix och Jim Morrison samma dramaturgiska kurva.
Romantiken - tidslinje

Maj 1762
Jean-Jacques Rousseau ger ut ”Emile, eller om uppfostran" i Paris.
- Boken är en hyllning av barnets omedelbara kreativitet, godhet och nyfikenhet.
- En kritik mot förhärligandet av disciplin och okritiskt tillägnande av kunskap.
- Första längre försvaret för amning i västerländsk litteratur.

Augusti 1770
Den unge poeten Thomas Chatterton (1752–1770) tar sitt liv i London.
• Självmordet berodde framför allt på att ingen ville ge ut hans poesi, och att föräldrarna pressade honom att studera juridik.
• Blir symbol för den fattiga, missförstådda och lidande konstnären.

1774
Johan Wolfgang von Goethe (1749–1832) ger ut ”Den unge Werthers lidande" i Leipzig.
- Inbegreppet av den romantiska kärlekshistorien: Werther plågas av en omöjlig kärlek till en gift kvinna och tar till slut sitt liv.
- Trycks i tre miljoner (!) exemplar. Av Napoleon utsedd till det bästa litterära verket i Europa.
- Förändrar eftervärldens föreställning om kärlek – nu ska den vara dramatisk och innerlig.

1798
Francisco Goya (1746–1828) målar i Madrid ”När förnuftet sover kommer monstren".
- Goya skildrar i denna målning och många andra av sina arbeten hur det irrationella, känslorna, har en stor inverkan på människors liv.
- Goyas bildvärld befolkas ofta av demoner och mardrömslika figurer.

1798
Vännerna William Wordsworth och Samuel Taylor Coleridge ger tillsammans ut diktsamlingen ”Lyrical Ballads".
- Publiceringen av balladerna betraktas som startskottet för romantiken i England.
- I dikterna distanserar de sig från den stela och formella stil som utmärkte samtidens lyrik. I stället hämtar de inspiration från ett vardagligare språk, och de prisar en återgång till ett enklare och mer oförställt sätt att leva på.

December 1799
William Wordsworth (1770–1850) och systern Dorothy bosätter sig i ett idylliskt hus på landet, Dove Cottage.
- Wordworth skriver några av den engelska poesins bästa dikter om naturen i huset i nordvästra England.
- Hans poesi präglas av romantisering av det enkla och naturliga i motsats till det moderna och fabricerade.

1816
Samuel Taylor Coleridge (1772–1834) publicerar dikten ”Kubla Khan", som skildrar fantasins möjligheter att leda till insikt och upplevelse.
- Coleridge är i likhet med flera andra i den romantiska eran periodvis beroende av opium.
- Han arbetar målmedvetet, men i slutänden förgäves, på att etablera ett utopiskt samhälle.

1816
Lord Byron (1788–1824) skriver ”The Dream", som speglar romantikens fascination av drömmens irrationella natur.
- Lord Byron ställer 1816 till med skandal i Storbritannien genom att skilja sig från sin hustru. Efter det har han – i romantikens anda – flera passionerade romantiska relationer med andra kvinnor.
- Påverkad av romantikens nationalism utrustar han 1823 ett örlogsfartyg för att engagera sig i den grekiska kampen för självständighet. Han avlider i en febersjukdom, innan han och hans fartyg hinner se strid.

September 1829
Thomas Cole (1801–1848) avbildar Niagarafallen.
- Människorna i Thomas Coles bilder är nästan alltid små i förhållande till den dramatiska naturen.
- Romantiker som Thomas Cole tar avstånd från religiös dogmatik. De letar i stället efter holistiska, andliga känslor i naturen och konsten.

April 1847
Augustus Pugins inredning av den nya parlamentsbyggnaden invigs i London.
• Blickar tillbaka mot tiden före Storbritanniens industrialisering, då inte allting handlade om pengar och teknik.
• Generell tendens inom romantiken: Framhävande av det ridderliga och medeltidens ädelhet.

Maj 1863
Charles Baudelaire (1821–1867) skriver i Paris en prosadikt om ”flanören", en figur som dittills varit illa sedd.
• Hyllar den kringvandrandes brist på mål och upphöjer det omedelbara och närvarande.
• Tar parti för ”outsidern” i stället för löneslaven, som växer fram i den tidiga kapitalismens fabriker.
• Romantiserar storstaden.

April 1891
Paul Gauguin (1848–1903) reser till Tahiti.
- Paul Gauguin letar efter inspiration till sina romantiska idéer om den okonstlade infödda, den ”ädla vilden” – för att använda ett begrepp hämtat från romantikens föregångare, Jean-Jacques Rousseau.
- Fram till sin död 1903 bor Paul Gauguin, med undantag för ett par år, i Polynesien.