Kompositören Gioacchino Rossini hoppades att publiken skulle uppskatta föreställningen när ridån gick upp för hans komiska opera Barberaren i Sevilla den 20 februari 1816.
Giovanni Paisiello, hans värsta rival i musikens värld, gjorde emellertid allt för att förstöra premiärkvällen på Teatro Argentina i Rom. Paisiello hade sett till att få in sina vänner i publiken och de buade redan under ouvertyren.
Under den första aktens storslagna avslutning kastade Paisiellos vänner till och med upp en katt på scenen. Till publikens skratt struttade djuret stolt omkring som en primadonna och fångades in först efter en utdragen jakt.
Värre var att en av de manliga huvudrollsinnehavarna snubblade på scenen och därefter tvingades framföra sin aria med blod droppande från näsan, vilket återigen fick publiken att brista ut i skratt. När ridån gick upp hördes både visslingar och smäderop. Rossini var förkrossad.
Trots den hårda konkurrensen kompositörerna emellan, skrytsamma furstars monopol på föreställningarna och en musikalisk vapenkapplöpning på scenen, uppstod ljuv musik som har fascinerat publiken i århundraden, alltihop på grund av ett misstag.
Efter den fruktansvärda premiären tog Barberaren i Sevilla revansch. Kvällen därpå njöt publiken av musiken och tjöt av skratt på rätt ställen.
Grekisk filosof misstolkas
Operan uppstod i renässansens Italien. Medeltidens pestepidemier och kyrkovälde var äntligen över och en ny tid kunde börja. I stället för Gud och döden stod livet, konsten och människan i centrum. Det gällde även inom musikens värld.
I Florens i Norditalien samlades en grupp intellektuella för att skapa en typ av musik som passade den nya tiden. Gruppen, som kallade sig Camerata, inkluderade den stenrike mecenaten och greven Giovanni Bardi och musikälskare som Vincenzo Galilei, astronomen Galileo Galileis far.
Eftersom ingen enligt den tidens gängse åsikt visste mer om människan och konsten än de gamla grekerna utgick männen från de antika skådespelen.
I den grekiska teatern bar skådespelarna masker. De uppträdde i antingen tragiska eller komiska pjäser.
Gruppen sökte ihärdigt i de gamla grekiska källorna efter information om hur antikens teaterstycken uppfördes. Musikforskare har senare kommit fram till att replikerna i de antika skådespelen reciterades med helt vanlig röst, men männen i Camerata var inte särskilt väl skolade i antik grekiska.
Musikälskarna fäste sig vid filosofen Aristoxenos, som på 300-talet före Kristus skrev att ”talet skulle utgöra grunden för sånger”. Camerata tolkade det som att dramernas texter sjöngs på ett sätt som männen kallade monodi, ett mellanting mellan sång och tal.
VIDEO: Lyssna på den tidigaste formen av opera, monodi.
Efter Camaratas mångåriga arbete såg världens första opera dagens ljus år 1597. Den komponerades av Jacopo Peri, den förmögna familjen Medicis hovkompositör, och blev senare en del av festligheterna som följde efter äktenskapet mellan Frankrikes kung och Maria av Medici.
Peris opera hette Dafne, men noterna har tyvärr gått förlorade, så i dag ingen vet hur den lät. Hans nästa verk, Eurydice från år 1600, finns dock bevarat.
Enligt källorna blev hertigen av Mantua så förtjust över att höra operan att han genast beställde ett liknande verk av sin egen hovkompositör Claudio Monteverdi.
Därmed var operan på god väg att bli furstarnas favoritsätt att visa upp sitt välstånd och sin bildning.
VIDEO: Se världens äldsta bevarade opera, Eurydice.
Lyckligt slut garanterar succé
Handlingen i många tidiga operor hämtades från den grekiska mytologin, och många av berättelserna om antikens grekiska hjältar och skurkar återanvändes i ett stort antal operor. Att kopiera en succé var inget att skämmas över.
Monteverdis opera om Eurydike hette Orfeo och handlade liksom Jacopo Peris om att Orfeus tvingas bege sig till dödsriket för att få tillbaka sin älskade Eurydike.
Operagenren var fortfarande så ny att många av de inbjudna gästerna aldrig hade hört något liknande. En av dem skrev förväntansfullt till sin bror före premiären: ”I morgon kväll ska Hans höghet hertigen av Mantua stå värd för ett skådespel. Det påstås vara något alldeles speciellt. Alla skådespelarna kommer nämligen att sjunga sina roller.”
Hovkompositören Monteverdi, som var fast besluten att hans verk skulle bli en succé, hade skrivit om tragedin om Orfeus till en kärlekens triumf. I hans version var Eurydike inte längre dömd att stanna kvar i dödsriket för evigt, utan räddades av guden Apollon så att Orfeus och hans älskade kunde leva lyckliga i alla sina dagar.
Operor skrevs till en teater och krävde därför en hel del kompromisser, vilket Beethoven ogillade. Därför komponerade han bara en enda opera.
Operor kunde ta år att skriva
För att skriva en opera krävs inte bara talang och inspiration, utan även hårt arbete. För de flesta kompositörer tog det många år att färdigställa en opera.
Premiären är slutet på en lång skapelseprocess som inbegripit ett stort antal händer. Arbetet börjar vanligen med utformningen av librettot, operans text. Vissa kompositörer föredrar emellertid att börja med musiken och därefter skriva librettot, antingen genom att utarbeta texten på egen hand eller göra det med hjälp av en librettist, en författare specialiserad på operatexter.
Handlingen utgår i regel från existerande berättelser, till exempel skådespel och folkäventyr som anpassas till operaformen. När librettot är klart börjar provsjungningarna. Först ackompanjeras solisterna bara av ett piano, senare av både kör och orkester.
Om allt går planenligt är operan klar efter ett eller två år. Det kan dock ta betydligt längre tid än så. Ludwig van Beethoven ägnade exempelvis hela tio år åt att skapa sin enda opera Fidelio. Under tiden fick han allt sämre hörsel, och han skrev hela tre versioner innan han till slut kände sig nöjd.
Gioacchino Rossini komponerade däremot i en rasande takt. Operan Barberaren i Sevilla var klar på mindre än tre veckor.
För att ytterligare öka underhållningsvärdet lät Monteverdi guden Apollon göra entré på ett moln. Med hjälp av taljor firades molnet ner på scenen till publikens stora jubel. Operavärldens första scenmaskineri hade skapats.
Snart gick operor av Monteverdi – och av andra kompositörer, som snart började ta efter hans stil – segertåg genom Italien. Monarker och furstar anlitade dem för storslagna evenemang vid bröllop och andra festligheter, eller bara för att visa prov på sin stora rikedom.
Vapenkapplöpning på scenen
Den nya musiken lockade ett stort antal kompositörer till Italien, där de tävlade om att överträffa varandra, både musikaliskt och med fantasifulla scenmaskinerier. Rör målade med blå spiraler lades ut på scenen och vreds sakta runt för att se ut som vågor. Gigantiska träkonstruktioner byggdes för att likna sjöodjur och med hjälp av taljor flög sångare klädda som gudar över himlen eller steg upp ur marken.
Teaterdekoratören Giacomo Torellis uppfinning av den roterande teaterscenen möjliggjorde snabba scenbyten, vilket tillät ytterligare fantasifulla infall och bidrog till operamanin runtom i Italien.
I den franska operan Thésée från 1675 svävade en av huvudrollsinnehavarna in på scenen på ett moln.
Under de fyra första årtiondena var operan förbehållen furstarna och deras inbjudna publik. Styckena sattes vanligen upp i en sal eller i furstens egen teater.
Först år 1637 invigdes världens första operahus, där publiken kunde se den nya konstformen utan att vara en furstes gäst. Vem som helst kunde nu köpa biljetter till föreställningen.
I Venedigs nyskapande Teatro San Cassiano såg den engelske författaren John Evelyn år 1645 operan Ercole in Lidia av kompositören Giovanni Rovetta. Han skrev entusiastiskt hem: ”När allt kommer omkring är det utan tvivel en av de mest storslagna och spännande underhållningsformerna som den mänskliga intelligensen kan fantisera fram. De fängslade våra ögon och öron till klockan två på morgonen.”
På den tiden var operor helkvällsföreställningar som pågick till efter midnatt. I publiken fanns välbeställda handelsmän som ville visa adelsfamiljerna att de också hade råd med det exklusiva nöjet.
På 1640- och 1650-talet spreds operan från Italien till först Frankrike och sedan tysktalande kungariken och furstendömen.
Opera buffa, komisk opera, blev särskilt populär när betalande publik strömmade till Europas nya operahus för att bli underhållna.
Operahus var dyra att bygga och krävde stabila intäkter. För att fylla operasalarna beställde ägarna föreställningar med mer komiskt innehåll. Under loppet av 1700-talet blev genren opera buffa mycket populär. Dessa stycken handlade inte om grekiska gudar och hjältar, utan om komiska förvecklingar som vanligt folk förstod.
Några av de mest kända verken är tre Mozartoperor från slutet av 1700-talet: Figaros bröllop, Don Giovanni och Così fan tutte.
Operans segertåg gjorde kompositörer som Wolfgang Amadeus Mozart, Antonio Salieri och Ludwig van Beethoven till dåtidens rockstjärnor. Det samma gällde de skickligaste solisterna. Människors beundran omfattade inte minst de så kallade kastratsångarna, män som kastrerades före puberteten så att de behöll sin höga, ljusa röst.
Operor skrevs på löpande band
På 1700-talet blev operan en stor industri som krävde agenter, teaterägare och mecenater. De största sångarna och skickligaste kompositörerna blev dragplåster som drog in massor med pengar. Därför var de mycket efterfrågade.
”Sedan Nabucco har jag inte haft en timmes lugn. Det har varit 16 år som galärslav.” Giuseppe Verdi, kompositör av operan Nabucco, år 1858
Den italienske kompositören Giuseppe Verdi var så efterfrågad att han komponerade hela 20 operor på bara 16 år, en arbetsbelastning som drev honom till förtvivlans rand.
”Sedan Nabucco (en av Verdis mest populära operor, red.) har jag inte haft en timmes lugn. Det har varit 16 år som galärslav”, suckade han.
Belöningen för slitet var generösa arvoden och öronbedövande hyllningar på scenen om allt gick bra. Om föreställningen gjorde fiasko riskerade emellertid de inblandade att förlora både pengar och anseende.
Arbetsbelastningen och de ständiga kraven på framgångar fick många kompositörer att stjäla från varandra. Rossini lånade till exempel mycket från Paisiellos 34 år äldre version av Barberaren i Sevilla. Paisiellos motdrag – ryktesspridning och sabotage av föreställningar – förekom ofta bland rivaliserande kompositörer. Det var dock inte många som fick en katt uppkastad på scenen.
Publiken älskade det och på 1800-talet hade operan – med borgerskapet som publik – sin absoluta storhetstid.
När Rossini kom till Wien år 1822 drabbades Österrikes kulturella centrum av ”Rossinifeber”. Under tre månader uppförde han sex av sina operor, och jublet under föreställningarna fick Beethovens assistent att beskriva dem som ”en avgudadyrkande orgie”.
Mot slutet av århundradet ebbade emellertid entusiasmen för operan ut. Sämre ekonomiska tider och omkastningar av samhällsordningen fick många att välja bort de stora föreställningarna. Artonhundratalets gyllene era var över.
Runtom i världen fortsatte operor att sättas upp, men publiken var nu betydligt mindre. Under de följande cirka hundra åren upplevdes Mozarts, Wagners och Puccinis verk bara av en finkulturell elit.
Först när miljontals tv-tittare under fotbolls-VM år 1990 såg de tre världsberömda tenorerna José Carreras, Plácido Domingo och Luciano Pavarotti framföra arian Nessun dorma och andra klassiker blev opera återigen en angelägenhet för de stora massorna. Renässansens misstag blev plötsligt 1900-talets superhit.
VIDEO: Hör de tre tenorerna broderligt dela på sånginsatserna i Nessun dorma.