Wolfgang Amadeus Mozart var 1700-talets största musikaliska geni. Han stod bland annat bakom musiken till de berömda operorna Figaros bröllop (1786) och Don Juan (1787). Båda de föreställningarna skapade han tillsammans med librettisten (textförfattare till en opera) Lorenzo Da Ponte.
Samarbetet blev en succé, för de operorna betraktas i dag som något av det bästa som någonsin skrivit. Mozarts förhållande till Da Pontes älskarinna – operasångerskan Adriana Ferrarese del Bene – var emellertid synnerligen ansträngt.
Sångerskan hyllades för att hon hade förmågan att sjunga både de extremt höga tonerna och de väldigt djupa, men Mozart ansåg att allt beröm hade stigit sångerskan åt huvudet. I hans ögon var del Benes framträdanden talanglösa, och därför hade han svårt att stå ut med hennes divalater.
När Mozart 1790 skrev musiken till operan Così fan tutte (översatt: Så gör alla kvinnor) bestämde han sig för att skämma ut del Bene. En central aria i operan skulle sjungas av henne, och det utnyttjade den kreative tonsättaren.
Adriana Ferrarese del Bene var berömd för sitt stora register – men Mozart tyckte inte om divan.
Aria gav komisk rörelse
Mozart visste att del Bene hade för vana att sänka hakan, när hon sjöng djupa toner. Omvänt lutade hon huvudet bakåt, när hon sjöng höga toner.
Det parti som del Benes skulle sjunga i Così fan tutte innehöll arian Come scoglio (Som en klippa).
Mozart hade med flit fyllt arian med omväxlande höga och djupa toner. Det innebar att den arroganta sångerskan med sina huvudrörelser skulle komma att likna en höna som pickar efter mat.
Trots del Benes hönsrörelser blev operan en succé. Così fan tutte handlar om två systrar, vars män testar deras trohet genom att klä ut sig som två snyggingar och stöta på dem.
Kvinnorna kan inte stå emot inviterna, men i slutet förlåter deras makar dem. Om Mozart blev förlåten för sitt försök att göra narr av Lorenzo Da Pontes älskarinna framgår inte av historien.