Bestörta utrop genljuder mellan väggarna i Sixtinska kapellet i Rom. Påven Paulus III och hans följe av kardinaler och ämbetsmän stirrar mot den bortre väggen i Peterskyrkans sidobyggnad, där den store Michelangelo Buonarroti håller på att måla en jättelik fresk år 1540.
Där, bakom altaret, ser åskådarna vad han åstadkommit. Omkring 400 människofigurer – varav de allra flesta är helt nakna – svävar kring en skägglös, blond atlet som tydligen ska föreställa Kristus. En livlig debatt bryter ut bland de fromma herrarna.
Konsten visade påvens storhet
Renässansmästaren Michelangelo har redan dekorerat taket i Sixtinska kapellet, där kardinalerna samlas när de ska välja en ny påve. Åren 1508 till 1512 fyller han den 460 kvadratmeter stora ytan med scener ur Bibelns skapelseberättelse.
Geniet återvänder år 1536 då han blivit ombedd att måla även den bortre väggen i kapellet. Motivet på den 12 gånger 13 meter stora ytan ska visa domedagen, då de rättrogna får komma till himlen och syndarna kastas i helvetet.
Efter flera års arbete är Michelangelo nu nästan färdig med arbetet i Sixtinska kapellet, och påven kommer med sitt följe för att inspektera. Enligt en berättelse nedtecknad omkring år 1550 faller Paulus III på knä inför synen:
”Herre, befria mig från mina synder när Du återvänder på den yttersta dagen!” ber han. De förtappade själarnas plågor är nämligen målade så detaljrikt att påven skakar av skräck inför sitt eget öde.
Även ceremonimästaren Biagio da Cesena som står bakom påven förfasar sig – men det beror snarare på alla nakna könsdelar på målningen. Sådan nakenhet hör inte hemma i ett kapell utan i badhusen, konstaterar han, och andra i sällskapet håller med. Paulus III är emellertid nöjd med konstverket och vägrar att ingripa. Michelangelo kan lugnt måla vidare. Men därmed är saken inte utagerad.
I Sixtinska kapellet blickar martyrerna Sankt Blasius och Sankta Katarina upp mot Kristus i freskens centrum, men Michelangelo hade målat dem som om de hade sex stående. Daniele da Volterra gjorde om scenen.
Censuren slår till
Reformationen pågår för fullt och anklagelser mot katolska kyrkan om frosseri och skörlevnad får många kristna att vända den ryggen. I ett försök att stoppa den utvecklingen påbörjar kyrkan en reningsprocess som även kommer att omfatta konsten. Den 21 januari 1564 faller domen över Michelangelos ”Yttersta domen”: De värsta obsceniteterna ska målas över och alla nakna få kläder på sig.
Den gamle mästaren vägrar att ändra ett enda penseldrag. Men knappt en månad efter beslutet dör han, och Michelangelos vän och forne elev Daniele da Volterra får i uppdrag att täcka över bakar och könsdelar.
Daniele hade kommit till Rom som ung man år 1535 och upptäcktes då av Michelangelo. Mästaren tog honom till sig, lärde honom sina tekniker och skaffade honom arbete inom kyrkan.
Sedan Michelangelo dött tvekar inte Daniele när han blir ombedd att rätta till sin mentors konstverk. Den nu 55-årige målaren kastar sig ivrigt över ”Yttersta domen”.
VIDEO – ”Yttersta domen” genomgången i 3D:
Omkring 40 figurer får sina mest intima kroppsdelar täckta med kläder av Daniele, som romarna spydigt kallar Il Braghettone (byxmakaren) men sedan tvingas han avbryta arbetet och ta ned ställningarna; påven har dött och Sixtinska kapellet ska användas i samband med valet av ny påve.
Daniele fortsätter aldrig på målningen; han dör år 1566. I stället målas den resterande nakenheten över av ett antal mindre begåvade konstnärer.
Martyrer gillade sex
Vågade scener i ”Yttersta domen” har censurerats bort, men nyfikna kan ändå se konstverket så som Michelangelo målade det.
År 1541 lade Michelangelo ifrån sig penseln i Sixtinska kapellet i Rom. Tjugotre år senare började hans elev Daniele ta bort anstötliga detaljer på mästarens fresk ”Yttersta domen”.
Som tur var för eftervärlden arbetade en tredje person i kapellet under åren däremellan.
Konstnären Marcello Venusti målade en exakt kopia av Michelangelos mästerverk år 1548. Den hänger i dag på Museo di Capodimonte i Neapel, och här kan besökarna se ”Yttersta domen” ocensurerad.
Kopian avslöjar att Daniele da Volterra gjorde stora förändringar på två figurer. Michelangelo avbildade martyrerna Sankt Blasius och Sankta Katarina på ett sätt som kunde tolkas som att de var mitt i en sexakt. Daniele tog bort ursprungsfärgen och målade dit ett mer oskyldigt motiv.
I Michelangelos version målades de båda martyrerna som om de hade stående samlag (t.v.). I Daniele da Volterras version blickar både Sankt Blasius och Sankta Katarina mot Kristus (t.h.).
##
De berömda underbyxorna
År 1990 genomgår Sixtinska kapellet en omfattande restaurering. Alla fresker befrias från århundradenas sot och smuts, och konservatorerna bestämmer sig för att återställa ”Yttersta domen” till dess originalskick från år 1541 – nästan.
Alla tillägg tas bort men Danieles tygstycken får sitta kvar. Argumentet är att de är värda att bevara som ett minne av katolska kyrkans motreformation, och ändringarna kan hur som helst inte göras om.
Konstkännarna har alltid utgått ifrån att Daniele målat ovanpå Michelangelos färger. Men undersökningar visar nu att geniets lärling arbetade al fresco – på ny, våt puts. Innan han tog till penseln hade Daniele alltså huggit bort de obscena delarna för att kunna börja från början.
Michelangelos ursprungliga verk är förlorat för alltid, men här kan du fortsätta läsa om konstnärens smärtsamma sista tid, då inte ens svåra ledproblem kunde stoppa 88-åringen från att mejsla.