”Litteratur kan aldrig bli en kvinnas sak”

Ni besitter, och inte i ringa grad, det Wordsworth kallar ”diktarkonstens utsökta förmåga”. Jag har inte för avsikt att nedvärdera denna förmåga genom att säga att den inte är ovanlig.

Mycken poesi som för ett halvt sekel sedan skulle ha gjort sin författare mäkta berömd ges nu för tiden ut årligen utan att väcka någon större uppmärksamhet. Den som hyser ambitioner om att utmärka sig inom detta fält måste därför förbereda sig på att bli besviken.

Berömmelse ska Ni därför inte sträva efter om Ni vill Ert eget bästa. Jag, som har vigt mitt liv åt litteraturen och gjort den till mitt yrke – ett val jag inte ångrar för ett ögonblick – anser att det är min plikt att varna varje ung man som söker råd och uppmuntran från mig.

En kvinna behöver inte uppvisa en sådan försiktighet, tänker Ni kanske säga. För kvinnan är det ingen fara. Påståendet är delvis sant, men för kvinnan finns det trots allt en fara förknippad med skrivandet, en fara som jag i all vänskaplighet uppriktigt måste varna Er för.

De dagdrömmar som ni hänger Er åt kommer att leda till en obalans i sinnet och få vardagens uppgifter att verka platta och lönlösa.

Ni blir på så vis onyttig i förhållande till de dagliga plikterna utan att göra Er nyttig på andra sätt.

Litteratur kan aldrig bli en kvinnas sak, och bör inte heller vara. Ju mer en kvinna engagerar sig i de plikter som är passande för henne, desto mindre fritid kommer hon att få för att odla intresset för litteratur, även på hobbynivå.

Ni har ännu inte kallats att uppfylla sådana plikter, men när så sker kommer Ni att vara mycket mindre ivrig efter berömmelse. Ni kommer inte längre att söka spänning i fantasin, utan finna den i rikligt mått i vardagen.

Er uppriktige vän,

Robert Southey

Den 16 mars 1837

Sir,

jag får ingen ro förrän jag har besvarat Ert brev, även om jag tycker att det känns lite påträngande att vända mig till Er en andra gång.

Jag måste emellertid tacka Er för det vänliga, eftertänksamma och kloka svar som Ni har nedlåtit Er att ge mig. Jag hade inte vågat hoppas på ett så ädelt och eftertänksamt svar. Jag måste tygla mina känslor, för annars kommer Ni att betrakta min upprymdhet som tramsig.

Första gången jag läste igenom brevet kände jag enbart skam och ångrade att jag hade besvärat Er med min primitiva rapsodi. När jag nu har tänkt på det och läst Ert svar några gånger inser jag emellertid vad Ni menar.

Ni skriver inte att mitt skrivande är värdelöst. Ni varnar mig bara för att försumma verkliga plikter till förmån för inbilska nöjen. Ni tillåter mig vänligt att skriva, bara jag inte försummar att göra sådant som jag bör göra.

Mitt första brev var värdelös smörja från början till slut, det medger jag. Men jag är inte den lättjefulla drömmare som Ni tror. Min far är präst och har en begränsad, men fullt tillräcklig inkomst och jag är det äldsta av hans barn.

Min far spenderade så mycket pengar på min utbildning som han kunde tillåta sig, med hänsyn till sina övriga barn. Jag såg det därför som min plikt att bli guvernant när jag var färdig med skolan.

Mitt arbete ser till att jag har rikligt att sysselsätta mina tankar, mina händer och mitt huvud med hela dagarna, så jag har ingen tid över för vare sig drömmar eller föreställningar. Jag medger att jag tänker på kvällarna, men jag besvärar ingen med mina tankar.

Jag följer min faders råd – de råd som han sedan barndomen har gett mig i samma visa och vänliga ton som Ni nu vägleder mig med – och anstränger mig med mina kvinnliga plikter och för att känna mig uppriktigt intresserad av dem.

Mina ansträngningar lyckas dessvärre inte alltid, för det händer ibland när jag undervisar eller syr att jag märker att jag hellre skulle vilja läsa eller skriva. Jag försöker dock neka mig själv det som jag så gärna vill. Tillåt mig ännu en gång att tacka Er med uppriktig tacksamhet för Ert vänliga råd.

Aldrig mer ska jag hysa ambitioner om att se mitt namn i tryck. Det är jag nu säker på. Skulle önskan uppstå ska jag läsa Southeys brev igen och undertrycka den.

Äran av att jag har skrivit till honom och mottagit hans svar är nog för mig. Ert brev är heligt och ingen ska se det förutom min far och mina syskon.

Jag ska inte besvära Er igen. Om jag lever länge nog för att bli en gammal dam kommer detta ögonblick om trettio år att framstå som en lysande dröm.

Signaturen Ni misstänkte för att vara falsk är mitt riktiga namn. Jag undertecknar därför ånyo C. Brontë.