Leendet som skakade Paris

Fadern kvävdes av fiskben

Den vågade madame Vigée Le Brun var 32 år och hade en enastående karriär som konstnär framför sig när hon skakade den franska konstvärldens grundvalar med sin tandrad. Strama läppar i ett allvarligt ansikte uttryckte hög moral. Det var bara fyllbultar, fattiglappar och lallande idioter som visade sig med ett leende på läpparna.

Den stränga väktaren av denna kodex var den kungliga franska konstakademin, Académie royale de peinture et de sculpture, som ingen förhoppningsfull fransk konstnär vågade sätta sig upp mot – förutom Élisabeth Vigée Le Brun.

Hon föddes den 16 april 1755 som dotter till målaren Louis Vigée. Élisabeths två år yngre bror Etienne blev moderns ögonsten, men Louis älskade sin dotter högt och såg en stor talang i henne. Som barn tecknade hon på allt hon kom över, även på väggarna till klostret där hon gick i skolan. Nunnorna bestraffade henne hårt, men hennes far jublade: ”Du kommer att bli konstnär, mitt barn!”

Eftersom Élisabeth var flicka hade hon inte tillträde till konstakademierna, så hon fick nöja sig med en del lektioner av unga okända målare, som tjänade en slant på att lära flickor tecknings- och måleritekniker. I takt med att den tunna, lite tafatta Élisabeth förvandlades till en bländande skönhet ökade både hennes viljestyrka och hennes konstnärliga förmåga.

Élisabeth drog sig inte för att använda alla sina medfödda och förvärvade talanger för att ta sig fram i Paris konstkretsar. Inte sällan innebar emellertid hennes skönhet att en del av hennes manliga uppdragsgivare hade opassande baktankar med sina beställningar.

När Élisabeths älskade far vid 52 års ålder dog av att ett fiskben fastnade i halsen, gifte hennes mor om sig med en rik juvelerare, varefter familjen flyttade till ett fashionabelt område. Élisabeth var förkrossad över faderns död och avskydde sin styvfar.

”Jag hatade denne man, inte minst för att han använde min fars ägodelar. Han tog över hans kläder som de var, utan att ens sy om dem så att de passade hans figur”, skrev hon i sina memoarer.

Det var dock tack vare styvfadern som hon fick tillgång till finare sociala kretsar och därmed rika kunder. Det dröjde inte länge förrän den parisiska adeln avgudade den vackra, charmerande Élisabeth och tävlade om att få sitt porträtt målat av henne.

Rykten går om talangen i Versailles

Den unga konstnären visade sig ha god blick för att lyfta fram kvinnlig skönhet. Hon klädde gärna sina modeller i mjuka tyger, som visade deras kroppar på ett naturligt sätt.

”Jag arrangerade breda scarfar runt armarna och kroppen i ett försök att efterlikna Rafaels vackra draperingar”, skrev hon i sin dagbok med hänvisning till den berömde renässansmålaren.

Hon lät sina modeller inta avslappnade positioner och återgav deras ansikten lysande av liv. Hennes intima, informella stil träffade mitt i prick i den nya tidsanda som karakteriserade Paris upplysta borgerskap. Finkänslighet, hövlighet och självkontroll uppfattades som borgerliga dygder, och att le mot varandra på gatan började bli alltmer accepterat.

Även kvinnor vid det kungliga hovet blev varse hennes talang. Hon fick bland annat besök i sin ateljé av hertigen av Orléans svärdotter och grevinnan av Chartres, som båda frekventerade Versailles. På slottet, 25 kilometer från Paris, hade emellertid kungafamiljen ingen kontakt med vare sig stadens borgare eller den nya tidsandan. Där rådde fortfarande de ceremoniella umgängesformerna från ”Solkungen” Ludvig XIV:s tid kring sekelskiftet.

Maskeradliknande skred hovet omkring med vitsminkade ansikten, stela dräkter av brokad och höga, pudrade peruker. En hel del hovfolk smög sig dock iväg till Paris, eftersom huvudstadens nöjen i form av teater, litteratur och kaffesalonger var betydligt mer lockande än Versailles stagnerade pompa och ståt.

Maktens centrum höll omärkligt på att skifta från Ludvig XVI i Versailles till Paris engagerade borgare, som diskuterade nya tankar om samhället, förnuftet och rätten till medbestämmande.

Fastnade i äktenskapsfällan

Élisabeth var inte det minsta intresserad av politik. Hon fördjupade sig i sin konst och hon hade massor att göra. Trots att hon arbetade från morgon till kväll hade hon svårt att hinna med alla beställningar. Allt hon tjänade lade dock styvfadern beslag på; det var herren i huset som skötte ekonomin.

Tjugoåriga Élisabeth, som var stolt över att vara självlärd och självständig, hade inga planer på att ge upp sin frihet och gifta sig. Ändå lyckades hennes mor i januari 1776 övertala henne att tacka ja till en lovande friare, den sju år äldre Jean-Baptiste Pierre Le Brun.

Élisabeth tvekade hela vägen till kyrkan.

”Ska jag säga ja eller ska jag säga nej?” anförtrodde hon sin dagbok.

Efter vigseln kom det fram att monsieur Le Brun var en skuldsatt slösare och kvinnotjusare, men då var det för sent att ändra sig. Han var emellertid även konsthandlare, så trots alla oförenligheter dem emellan hade paret Le Brun ett givande samarbete på så vis att hans verksamhet och hans kontakter inom konstvärlden gynnade Élisabeths karriär. År 1778 nådde hennes karriär nya höjder när det kom en inbjudan från Versailles om att måla drottning Marie-Antoinette.

Tandlösa kungar och drottningar

Tjugotreåriga Marie-Antoinette levde ett avskilt liv på Versailles, lyckligt ovetande om hovfolkets skvaller om hennes påstådda sexuella eskapader och sanslösa slöseri. År 1770 kom den österrikiska prinsessan från Wien till det stela franska hovet. Med sig hade hon dåtidens hetaste mode: vackra tänder.

Dem hade hennes mor, kejsarinna Maria Theresia, personligen sett till att ge henne genom att anlita en fransk tandläkare. Kejsarinnan hade hört talas om att denna nya typ av experter kunde motverka halvruttna tänder och insjunkna kinder till följd av tandlöshet.

Till förnuftets tidsålder hörde ett vackert och hälsosamt yttre, vilket även innefattade tänder i munnen. Hovet på Versailles var dock helt ovetande om denna nya utveckling. Där hade kungar, drottningar och hovfolk i generationer saknat många av sina tänder redan från 40-årsåldern. På porträtten skulle de uttryckslösa ansiktena uttrycka majestätisk upphöjdhet, så det parisiska modet med leende ansikten var väsensfrämmande för dem.

Marie-Antoinette hade emellertid sett några av Le Bruns porträtt. Hon älskade målningarnas behag och naturlighet och ville ha ett porträtt av sig själv som hon kunde skicka till sin bror, kejsar Josef II i Wien. Darrande av bävan kom Élisabeth med sina penslar till Versailles. Den jämnåriga Marie-Antoinette konverserade dock tämligen otvunget med henne, så kvinnorna kom snart väl överens.

”Det mest enastående var hennes utseende”, skrev Élisabeth i sin dagbok. ”Hennes hy var så klar och lysande att jag knappt hade färger att återge den med.”

Marie-Antoinette hade hört att Le Brun både var musikalisk och hade vacker sångröst, så som avslutning på varje sittning sjöng de en duett av sin favoritkompositör. Utanför dörrarna lyssnade hovdamerna skadeglatt på drottningens gälla röst.

Drottningen målades i underkläder

Det första porträttet Élisabeth Le Brun målade av Marie-Antoinette var väldigt traditionellt, i en stel krinolin och med kungliga regalier. Drottningen blev mycket förtjust och beställde genast två likadana porträtt, ett till sig själv och ett till kejsarinnan Katarina i Ryssland.

Le Brun utnämndes snart till Marie-Antoinettes officiella porträttmålare, vilket gjorde henne eftertraktad inom den franska högadeln. Djärvt nog avbildade hon monarken med det kungliga håret i mjuka lockar och i en av sina egna tunna muslinklänningar.

När porträttet visades på en av Paris konstsalonger viskade emellertid onda tungor att drottningen hade låtit sig avbildas i underkläderna. För att undvika en skandal skyndade Élisabeth från sin ateljé till salongen och lade till några täckande penseldrag på porträttet.

Hon kände stor lojalitet mot Marie-Antoinette, som var hennes mecenat och den hon hade att tacka för sin position i livet – och hon skulle få ännu mer att tacka drottningen för.

Historisk medlem av kungliga akademin

Ett mål för den hårt arbetande Élisabeth Le Brun var att bli medlem av den prestigefyllda konstakademin Royale Academié de Peinture et Sculpture, men den var inte till för kvinnor, menade akademins församling av professorer och etablerade målare. Le Brun blev i stället medlem i den mindre fina Académie de Saint-Luc, där hennes far tidigare undervisat.

Efter en resa med sin make till Holland och Flandern återvände hon hem djupt imponerad av de nederländska mästarna. Särskilt stort intryck på henne gjorde Rubens, som målade leende kvinnor redan på 1600-talet. Inspirerad skickade hon år 1783 in ett självporträtt där hon bar en nederländsk stråhatt till den otillgängliga kungliga akademin, som faktiskt ställde ut tavlan på sin salong.

Genombrottet fyllde henne med hopp och hon ansökte om medlemskap. Hon vägrade dock låta sig begränsas till porträtt- och landskapsmåleri, de två kategorier där tavlor av kvinnor ansågs eventuellt kunna bidra med något av värde.

I stället skickade hon in den allegoriska målningen Freden återgäldar med överflöd. Allegorin var en genre som tillhörde den strikta franska skolans främsta kategori, och enligt den räckte varken kvinnokönets moral eller geni för att tolka de stora allegoriska motiven från mytologin och Bibeln.

Le Brun ställdes nu inför män som befann sig på gränsen till raseri. Hennes skicklighet var odiskutabel och hennes verk höll hög kvalitet, men att ta med en kvinna i den här kategorin skulle vanära institutionen för all framtid, ansåg männen.

Förödmjukelsen för akademins ledare var därför total när Marie-Antoinette slutligen drog i de kungliga trådarna och såg till att Élisabeth Le Brun den 31 maj 1783 blev fullvärdig medlem i Frankrikes finaste konstakademi.

Leende väckte harm

Le Bruns succé och hennes täta band till den impopulära drottningen var svårsmälta för många av hennes mindre framgångsrika kollegor, som fick se sig passerade av en kvinna. De fann dock viss tröst i att baktala henne. Enligt ryktena hade hon till exempel en affär med rikets finansminister, greve Charles Alexandre de Calonne, vars porträtt hon målade 1784.

Le Brun tog emellertid inte illa vid sig av skvallret. Hon ansåg att hennes talang talade för sig själv. När hon beslutade att öppna en egen salong fick hon även goda möjligheter att visa upp sin talang och kanske till och med öka sin popularitet.

Salongerna var populära mötesplatser där det parisiska kulturlivet samlades för intima konserter, amatörteater och diktuppläsningar. Élisabeth Le Bruns salong var unik i så måtto att den hade en kvinnlig konstnär som värdinna och under åren 1783–89 kom högadel ända från Versailles till hennes tillställningar.

Gästerna talade emellertid inte om de parisiska upplysningsfilosoferna och författarna, som med växande ilska fördömde adeln och enväldets bristande verklighetsförankring. På hennes tillställningar diskuterades inte politik, utan ämnen som litteratur, teater och det senaste skvallret.

Le Brun och den franska adeln brydde sig inte nämnvärt om revolutionens åskmoln som tornade upp sig vid horisonten, men livet i salongen saknade ändå inte dramatik.

Två år före franska revolutionen gav nämligen Le Brun upphov till en konstrevolution.

”Ett makalöst koketteri – fördömt av konstnärer, kännare och människor av god smak – uppvisas av madame Vigée Le Brun när hon visar tänderna”, skrev en tidning indignerat när hon 1787 ställde ut sitt självporträtt på eleganta Salon Paris.

Upprördheten haglade över henne från alla håll och kanter. Upplysningens allvarsamma män harmades över hennes ointelligenta, sentimentala leenden och traditionella konstkritiker såg rött när hon bröt mot den slutna munnens kodex. Tidigare hade bara pöbeln, sinnessvaga personer och idioter utan självkontroll avbildats med öppen mun.

Le Brun red emellertid ut stormen. Faktum är att skandalen gjorde henne känd i hela landet och kunderna stod fortfarande på kö. Hon fortsatte oförtröttligt måla leende kvinnoporträtt, och med tiden tog alltfler av hennes kollegor efter henne.

Pöbeln löper amok

Samtidigt med hennes framgångar som porträttmålare nådde ryktena om de ökade oroligheterna på huvudstadens gator till hennes ateljé. Från sina fina salongsgäster fick hon höra att de en kväll hade stoppats av en mobb och hotats med orden: ”Det dröjer inte länge förrän ni är förspända framför era vagnar och vi sitter i dem.”

När hon var på middag hos några vänner på det lilla slottet Marly nära Versailles greps ett fyllo på slottsgården. Ur hans fickor föll pamfletter med orden: ”Ner med kungafamiljen! Ner med adeln!”

Många konstnärer var positiva till de nya tankar som växte fram i det franska samhället, men som den avskydda drottningens favoritmålare såg Le Brun milt sagt med oro på framtiden.

Vid flera tillfällen blev hon hotad på gatan, vilket gjorde henne illa till mods. Hon kände sig emellertid inte redo att lämna allt som hon hade kärt. Närmast paralyserad stängde hon i flera månader in sig i sin ateljé, oförmögen att arbeta.

Sommaren 1789 nådde stämningen en mordisk nivå, och under ledning av revolutionens arkitekter brakade det nu loss. Bastiljen och nationalförsamlingen intogs av en rasande folkmassa och adeln fråntogs sina nedärvda privilegier. På hösten samma år marscherade en grupp kvinnor beväpnade med hötjugor till Versailles och tvingade kungen och drottningen till Paris.

Tolv år som förnäm vagabond

Élisabeth Le Brun fick höra om de epokgörande händelserna av sin bror Etienne, som med egna ögon sett folkmassan tvinga ut kungligheterna ur palatset. Nu släppte slutligen Le Bruns paralyserade tillstånd. Hon måste lämna landet innan det var för sent. Med sig tog hon bara sin nioåriga dotter Julie och guvernanten.

Förklädd till en fattig kvinna av folket hyrde hon en kalesch i stället för att resa i sin egen, eftersom det hade avslöjat hennes välstånd. Ut ur stadens fattigkvarter Saint-Antoine, där revolutionsstämningarna rasade, rullade vagnen medan Le Brun befann sig på randen till ett nervöst sammanbrott.

Hennes make och bror hade båda bestämt sig för att stanna kvar, men de följde henne en bit på vägen. Vid stadsporten skildes familjen gråtande åt. På väg ut genom de kringliggande byarna hanns vagnen gång på gång ifatt av ryttare, som kom med de senaste nyheterna från Paris: ”Paris står i lågor och kungen och drottningen har massakrerats.”

Det visade sig visserligen inte vara riktigt sant, men den upphetsade stämningen gjorde Le Brun övertygad om att hon var tvungen att lämna Frankrike. Hon gav sig ut på en rundresa i Europa tillsammans med sin dotter och inhystes i luxuösa bostäder av sällskapslivets förnämsta kretsar.

Där var alla överens om hur fruktansvärd revolutionen i Le Bruns hemland var. Hon tjänade bra med pengar på att måla porträtt av dels sina prominenta värdar, dels de många adliga som flytt undan revolutionen.

Efter att ha bjudits in av den österrikiske ambassadören reste hon 1792 till Wien. Där togs hon emot av Marie-Antoinettes brorson Frans II, som just blivit tysk-romersk kejsare. Under arbetet med att måla porträtt vid kejsarhovet fick hon i oktober 1793 ett brev från brodern Etienne i Paris: Drottning Marie-Antoinette hade blivit halshuggen.

”Resten av mitt liv undvek jag att ställa en enda fråga om det som hänt före och det som följde efter detta fasansfulla mord. Det var alldeles för smärtsamt”, skrev hon om mordet på sin väninna och mecenat.

Efter tolv år på resande fot återvände Élisabeth Le Brun 1802 till Paris, sedan en grupp vänner och beundrare efter flera år lyckats få bort hennes namn från listan över kontrarevolutionärer.

I dag är Élisabeth Vigée Le Brun känd som en av Frankrikes största målare. Hon hann porträttera över 600 personer under sin karriär, många av dem med ”avskyvärda” tandleenden.