Konstsvindel för miljarder: Alexander den falske

Förmögna konstsamlare och museer världen över hungrar efter konst från forntiden, och bedragare står redo att erbjuda perfekta förfalskningar. Den skickligaste förfalskaren har i tjugo år varit känd som ”den spanske mästaren”, och det är mycket möjligt att du beundrat hans hantverk.

Förmögna konstsamlare och museer världen över hungrar efter konst från forntiden, och bedragare står redo att erbjuda perfekta förfalskningar. Den skickligaste förfalskaren har i tjugo år varit känd som ”den spanske mästaren”, och det är mycket möjligt att du beundrat hans hantverk.

Jan Woitas/Picture Alliance/Ritzau Scanpix & Shutterstock

Arkeologiska museet i Stendal i mellersta Tyskland kunde den 15 juli år 2000 slå upp dörrarna till en sensation: den enda kända bronsbysten av Alexander den store.

Den fasta blicken och det rufsiga håret med locken i pannan gick inte att ta miste på. Detta var makedoniernas kung, som på 300-talet före Kristus erövrade hela den kända världen och nådde ända till Indien.

Bystens taggiga underkant vittnade om att den en gång varit över­delen av en staty – men kroppen, benen och armarna hade gått förlorade för flera hundra år sedan.

I Winckelmannmuseets katalog stod det att bysten var från antiken och möjligen var en kopia av ett verk gjort av självaste Lysippos (390–300 f.Kr.).

Denne grekiske konstnär ingick i Alexanders hov och skapade en kungastaty som var så tjusig att hans samtid berömde den.

”Källorna uppger att Lysippos framställde Alexander med en karaktäristisk vridning av kroppen åt vänster och blicken uppåt, som om han krävde Zeus på världsherraväldet”, stod det i katalogen.

Makedoniens hjältekung

När Alexander var tjugo år gammal blev han kung av Make­donien i norra Grekland. Under sina tolv år på tronen utvidgade han riket till att omfatta hela Grekland, Egypten och Persien.

Riket kollapsade efter Alexanders död 323 före Kristus, men berättelserna om hans bedrifter gav honom gudastatus.

Caesar, Augustus och många andra av Roms starka män vallfärdade till hans grav i Alexandria, och i Rom ­hyllades han med oräkneliga statyer.

Resterna av en sådan bronsstaty dök upp år 2000, men något stämde inte: Håret var för tjusigt, bronsen för tunn – och så var det den mystiska, taggiga underkanten.

En av dem som besökte museet i Stendal var arkeologiprofessorn Stefan Lehmann från universitetet i Halle i östra Tyskland. Han hade stora förväntningar.

”Vi känner inte till ett enda huvud från en bronsstaty av Alexander den store. Därför var det oerhört spektakulärt – och till en början var jag mållös. Men när jag tittade efter noggrannare tyckte jag att han verkade suspekt”, minns Lehmann om sitt möte med Alexander år 2000.

Till en början gick professorn inte vidare med sin gnagande misstanke, men i längden retade det honom att en förfalskning erkändes helt okritiskt. Stefan Lehmann talade med kollegor, som gav honom rätt – men ingen ville träda fram.

Lehmann presenterade sin misstanke på egen hand, och det meningsutbyte med Win­ckelmannmuseets ledning som följde blev hätskt – inte minst när Lehmann hävdade att museet medverkade till att ”äkthetsstämpla” en förfalskning.

Som svar anklagade museets utställningskurator honom för ärekränkning, och på det följde en flera år lång rättslig tvist.

”Men under rättegångarna handlade det aldrig om konstverkets äkthet – bara om ärekränkningen”, påpekar Stefan Lehmann för VÄRLDENS HISTORIA.

År 2012 hade han blivit så trött på allt bråk att han drog tillbaka sin beskyllning. Kärnfrågan om bystens äkthet hade emellertid inte besvarats. Museet i Stendal vidhåller än i dag att den är äkta.

”Vi betraktar bysten som antik, annars hade vi inte ställt ut den. Och det har vi vetenskaplig dokumentation för – den har gjorts av ett välrenommerat institut i Oxford”, förklarar museets nuvarande chef Stephanie-Gerrit Bruer.

Förfalskaren har sålt femtio huvuden

Dessvärre går det inte längre att undersöka Alexander. Sedan utställningen har bysten varit spårlöst försvunnen.

Men för Stefan Lehmann blev den misstänkta Alexanderbysten början på en mångårig jakt på bronsförfalskningar och den ”konstnär” som förmodas stå bakom. Mannens identitet är okänd – i fackkretsar kallas han ”den spanske mästaren”.

Mycket tyder på att den okände bedragaren är en flitig herre, som specialiserat sig på att tillverka bronshuvuden, som ser ut att vara från antiken.

En sammanställning år 2000 visade att det på museer och i privata samlingar runt om i världen fanns omkring 200 bronshuvuden.

I dag, endast tjugo år senare, är antalet 250 – utan att några arkeologiska fynd kan förklara den markanta ökningen.

I jakten på falska bronshuvuden har Stefan Lehmann även stött på en avbildning av en svart kvinna.

© Stefan Lehmann

Stefan Lehmann antar att alla de nytillkomna huvudena måste vara ”den spanske mästarens” verk. På senare år har han noterat hur misstänkta huvuden bjudits ut hos ansedda auktionshus.

Den schweiziske samlaren och konsthandlaren Hans Humbel köpte ett fantastiskt Augustus-huvud för 300 000 euro.

Porträttet av den romerske kejsaren var oerhört välbevarat, trots att det legat begravt i marken sedan Roms undergång. Men det speciella var det talande ansiktsuttrycket: ett surt drag runt munnen.

”Han är på dåligt humör”, nickar Lehmann. ”Det är den mäktige kejsarens min – Augustus visar sin viljestyrka.”

Efter köpet började Hans Humbel tvivla, och 2014 skickade han huvudet till Lehmann för att undersökas – väl medveten om att ifall huvudet visade sig vara falskt skulle pengarna vara förlorade.

Lehmann lät bland annat röntgenfotografera huvudet och analysera metallen hos det ansedda Fraunhofer Institut, och experternas slutsats var klar: Visserligen hade ”konstnären” använt brons från antiken, med huvudet hade gjutits i modern tid!

Sur kejsare med vackert hår

Egentligen behövde Lehmann inte vänta på forskarnas analyser, för vid det laget hade han lärt sig att känna igen ”den spanske mästarens” signatur: alla huvud är gjorda efter kända antika förebilder, men har försetts med ett tjusigt hår och ett livfullt ansiktsuttryck.

Dessa drag förekommer hos nästan alla de bronshuvuden som Lehmann har hittat.

”Upphovsmannen har inte vetat vad han hållit på med, för han han inte haft några antika förebilder att snegla på.” Stefan Lehmann

Lehmann antar att det faktum att ”mästaren” avslöjar sig på det här sättet beror på en kombination av fåfänga och köparnas önskemål:

”’Den spanske mästaren’ vill visa hur duktig han är. Samtidigt måste han tänka på sina kunder. De är miljardärer – en ytterst kräsen målgrupp, som är på jakt efter något som ingen annan har.”

I jakten på bronshuvudena har professorn även stött på en avbildning av en svart kvinna – en sensation, för det finns inga andra exempel på en bronsskulptur av en afrikansk kvinna:

”Sett framifrån och från sidan är huvudet ett vackert utfört arbete, men sammantaget håller kompositionen inte ihop. Upphovsmannen har inte vetat vad han hållit på med, för han har inte haft några antika förebilder att snegla på. Alltså har han varit tvungen att vara kreativ, och då avslöjar han sig. Sedan dess har huvudet försvunnit.”

Augustus tjusiga hår gjorde professor Stefan Lehmann misstänksam.

© Maike Glöckner

Augustus huvud kom med posten

Den schweiziske samlaren Hans Humbel började 2014 misstänka att hans nyförvärvade bronshuvud av den romerske kejsaren Augustus var falskt.

Humbel skickade huvudet, som kostat motsvarande 3,7 miljoner kronor, till den tyske arkeologiprofessorn Stefan Lehmann i Halle.

Han lät kejsarhuvudet genomgå en omfattande laboratorieanalys, som visade att huvudet gjutits i nyare tid, och att bronsen var från antiken. För första gången hade Lehmann ett verk av ”den spanske mästaren”.

Halsen ska berätta en historia

Ytterligare ett särdrag hos ”den spanske mästaren” är bronshuvudenas karaktäristiska, taggiga hals. Den avrivna kanten ska visa att huvudet en gång i tiden har slitits av från en staty för att rädda det från nedsmältning.

Det finns autentiska exempel på att huvuden tagits loss från statyer, men ”mästaren” utnyttjar effekten för att skapa ett bevis för äkthet.

”Den taggiga kanten ska visa att huvudet kommer från en staty. Men då måste man ställa sig frågan: Varför endast huvudet? Varför ser vi aldrig resten av en bronsstaty?” undrar Lehmann. Förklaringen är uppenbar.

På så sätt slipper ”mästaren” alla frågor om frånvaron av fogar: under antiken göts bronsstatyer i delar. Huvud, armar, ben och torso sattes sedan ihop med hjälp av en typ av svetsning, som dagens forskare ännu inte kan förklara.

En modern svetsfog skulle väcka misstankar, och därför låter ”mästaren” det se ut som om huvudet slitits av ovanför fogen.

För den ifrågasatta Alexanderbysten från Stendal hade ”den spanske mästaren” emellertid hittat på en annan, trovärdig förklaring: i museets katalog står det att huvud och överkropp hittats var för sig (fyndplatsen anges inte).

Efter upptäckten fogades de båda delarna samman med en blylödning, som ett slags modern restaurering.

Skrotmetall från antiken

Undersökningarna av Augustushuvudet visar att ”den spanske mästaren” använt brons framställt under antiken. Professor Lehmann anser att det rör sig om gammalt skrot:

”I samband med varenda arkeologisk utgrävning i Medelhavsområdet hittar man skrot. Dessa värdelösa bronsrester hamnar ofta i museernas magasin. Man kan tänka sig att metallen sedan säljs vidare. Metallen kan även komma från illegala utgrävningar på Balkan.”

Det är emellertid ont om brons från antiken, och därför måste ”mästaren” snåla med den. Bilderna i museikatalogen visar att Alexanderbysten från Stendal på flera ställen är så tunn att det gått hål på den.

Efter gjutning har förfalskaren bara en sak kvar att göra, innan ett huvud är klart att säljas: det ska göras gammalt.

Normalt ärgas bronsens yta under århundradenas lopp, så att det bildas en grön hinna. Även bronsskrot från antiken ser emellertid helt nytt ut, när det kommer ut ur gjutformen.

För att sätta fart på åldringsprocessen använder ”mästaren” kemikalier – till exempel svavelsyra och klor.

Användningen av kemikalier är även en antydan om att ”den spanske mästaren” inte är en enmansverksamhet – troligen får han hjälp av metallurger, bronsgjutare, arkeologer samt ett nätverk av säljare som har kontakt med ivriga kunder.

Roms turister ville ha konst

Att ”mästaren” finns i Spanien tvivlar Lehmann starkt på. Namnet har uppkommit utan något egentligt fog:

”Jag skulle nästan vilja utesluta att hans verkstad ligger i Spanien. Antydan att han är spanjor ska man inte fästa sig vid. Första gången jag hörde talas om ’den spanske mästaren’, var hos en schweizisk konsthandlare. Men när jag frågade om det riktiga namnet sa mannen att han glömt bort det.”

”Kunderna vill ha nya, så kallade exceptionella mästerverk. (...) Det vore ett mirakel, om inte denna efterfrågan möttes med erbjudanden.” Adolf Furtwängler, tysk arkeolog i slutet av 1800-talet.

Det är mycket troligare att ”mästarens” verkstad finns någonstans i Italien, där expertisen inom bronsgjutning är stor, och skickliga bedragare har ägnat sig åt sitt geschäft i århundraden.

Den italienska traditionen att sälja antika förfalskningar inleddes på 1700-talet, då furstesöner och förmögna individer gjorde bildningsresor genom Europa.

”Le grand tour” förde dem till bland annat civilisationens vagga i Italien, där souvenirhandlare stod redo med krukor och statyer, som påstods vara autentiska föremål från romarrikets dagar.

Den tyske arkeologen Adolf Furtwängler lade i slutet av 1800-talet märke till den lite för livliga handeln med förfalskade antikviteter:

”Kunderna vill ha nya, så kallade exceptionella mästerverk. (...) Det vore ett mirakel, om inte denna efterfrågan möttes med erbjudanden.”

En hel del av dessa äldre förfalskningar har aldrig avslöjats, och i dag finns de i privata samlingar och på berömda museer.

Ett exempel är – möjligen – den lilla skulpturen ”Artemis och hjorten”, som 2007 såldes på auktion i New York.

Turister i Rom har sedan 1700-talet efterfrågat antik konst. Ofta fick de med sig förfalskningar hem.

© Jean Bernard/Bridgeman Images

Museerna hjälper till

Buden från de förmögna auktionsbesökarna hos Sotheby’s steg och steg. Länge såg det ut som om en shejk från Qatar skulle ropa hem ”det vackraste verk som har överlevt antiken”, som Sotheby’s beskrev ”Artemis och hjorten”.

Men en annan, okänd köpare bjöd över shejken, och till slut klubbades skulpturen för 25,5 miljoner dollar – motsvarande omkring 230 miljoner kronor.

Professor Lehmann är ganska säker på att ”Artemis” är en förfalskning från 1800-talet (alltså inte av ”den spanske mästaren”).

Andra experter håller med. Trots det står den 124 centimeter höga figuren utställd i huvudsalen med grekisk och romersk konst på The Metropolitan Museum of Art i New York.

”Verkets historia kan bara följas tillbaka till 1920 och det är inte en del av museets egen samling – utan utlånat av ägaren.

Det är också ett originalitetsknep: Man tar ett verk som är i privat ägo och inte helt kosher, och lånar ut det till ett museum.

Efter några år kan ägaren säga att ’verket stod flera år på The Met, utan att någon betvivlade dess äkthet’. På så sätt blir museet en ersättning för verkets proveniens (förhistoria, red.)”, varnar professor Lehmann.

Sotheby’s skrev att Artemis och hjorten är ”det vackraste verk som har överlevt antiken”.

© A.C. Lauriano/FlickR

Vad ett museum får ut av att låna sitt goda namn till en ”rentvättning”, kan han bara spekulera om:

”Det är inte mitt område. Men titta själv på vilka som stöttar de amerikanska museerna ekonomiskt, och hur bolagskonstruktionen bakom dem ser ut – så kommer du att upptäcka att de är beroende av pengar från stora privata samlare. I Europas statligt ägda museer är detta fenomen nästan otänkbart.”

En del nystartade museer har det svårt, när de på kort tid ska etablera en samling som är värd att besöka.

De kan ha gott om pengar och köper kanske okritiskt, vilket den brittiske miljardären och filantropen Christian Levett fick erfara.

Levett, som är en passionerad samlare, öppnade 2011 ett museum i Mougins – en by i bergen bakom Cannes, där Pablo Picasso tillbringade sina sista år.

På Christian Levetts Musée d’Art Classique de Mougins trängs föremålen på tre våningsplan, men museet har mötts av kritik.

Inte nog med att det innehöll föremål som härrörde från illegala utgrävningar i Spanien och som fick lämnas tillbaka till den spanska staten.

Museet har enligt Stefan Lehmanns åsikt även ställt ut tre tvivelaktiga bronshuvuden av ”den spanske mästaren”.

Risken är att de falska verken – till exempel ”den spanske mästarens” afrikanska bronshuvud eller huvudena med de påfallande tjusiga frisyrerna – får en äkthetsstämpel av museerna och därmed kommer att påverka forskningen på antikens konst.

Professor Lehmann är dock inte särskilt bekymrad för kvaliteten på framtidens forskning:

”När de museidirektörer som stod för inköpen en dag går i pension, kommer en ny och mer skeptisk generation av arkeologer och konsthistoriker, som förr eller senare ställer de här verken i museets magasin. Det är gudskelov den normala vägen för en modern förfalskning – men pengarna är borta.”

”Ett arv från min farfar”

De egentliga offren för bedrägerierna med förfalskad antik konst är de rika samlarna. De betalar förmögenheter för falska verk, så de kan imponera på vänner och konkurrenter – som inte ställer kritiska frågor om verkens härkomst.

”För några år sedan löd en vanlig förklaring hos de stora auktionshusen att ett utbjudet verk kom från ’en gentlemans gamla samlingar’. Påståendet kan vara sant, men det är mycket svårt att undersöka”, påpekar professor Lehmann.

Bronshuvudena från ”den spanske mästaren” väcker misstankar gång på gång, eftersom deras härkomst är så diffus. Huvudena går inte att spåra mer än några decennier bakåt i tiden.

Mannen som ställde bysten av Alexander den store till förfogande för museet i Stendal var konsthandlaren Robin Symes. Det sades att han efter utställningen hoppades kunna sälja bysten för tio miljoner dollar.

Hans namn dyker upp även i andra affärer med verk som står på Lehmanns lista.

I årtionden ägde Robin Symes ett galleri i London och var en av stadens mest ansedda konsthandlare. Pengarna forsade in, och Symes åkte runt i en Rolls-Royce med privatchaufför.

När hans affärspartner omkom i en olycka 1999 ansåg den avlidnes familj att de snuvats på sin del av arvet – hälften av galleriets tillgångar.

Under den rättegång som följde höll Symes delar av varulagret dolt och han förfalskade bevis, så domaren dömde honom till sju månaders fängelse för ohörsamhet inför rätta.

Därefter satte Symes sitt galleri i konkurs – och då började problemen hopas för honom.

Det uppdagades att Symes var skyldig flera miljoner i skatt, och 2016 fann myndigheterna trettiotre hemliga förvaringsutrymmen i bland annat frihamnen i Genève, där Symes hade gömt äkta målningar, stulen antik konst från bland annat Pompeji och diverse förfalskningar.

Värdet uppskattades försiktigt till motsvarande nästan två miljarder kronor. I dag är det ingen som vet var Robin Symes befinner sig.

Huvudet i Stockholm har ”den spanske mästarens” signum, menar Lehmann.

© Statens museer för världskultur/National Museums of World Culture

”Spanske mästarens” verk i Stockholm?

Under sin jakt på ”den spanske mästaren” har professor Stefan Lehmann stött på omkring femtio misstänkta bronshuvuden. Ett av dem finns på Medelhavsmuseet i Stockholm – troligen en avbildning av Alexander den store.

”Det är ett vackert verk, som sägs komma från en privat samling. Museet förvärvade huvudet under en auktion i London 1982”, säger Lehmann.

”Och där har vi också den första kritiska punkten: avsaknad av proveniens. När det gäller ’mästaren’, låter ett huvuds härkomst sig aldrig undersökas.”

Lehmann pekar även på det tjusiga håret och den avslitna halsen, som går igen hos ”den spanske mästarens” övriga verk.

Han anser att tidpunkten för köpet, 1982, ger en fingervisning om att bronshuvudet tillverkats i slutet av 1970-talet och sålunda är ett av ”mästarens” tidiga verk.

Lehmanns senaste misstanke

”Mästarens” första bronshuvuden dök upp på auktioner i början av 1980-talet. Stefan Lehmann tror därför att bedräge­rierna inleddes i slutet av 1970-talet och fortsatte till cirka år 2000: ”Sedan var marknaden mättad – eller så hade ’mästaren’ blivit för gammal.”

Om ”mästaren” har gjort fler än de femtio huvudena på professorns lista får tiden utvisa. Lehmann förespråkar att de undersöks noggrant.

Men alla är inte så angelägna om att få veta sanningen om verken. När en förfalskning avslöjas mister ägaren inte enbart ett kärt konstverk utan även en förmögenhet.

”Testa att säga till en museidirektör att ett av hans viktigaste verk kan vara en förfalskning. Det har jag gjort – och jag måste säga att man tas inte emot med sympati”, säger Lehmann.

En av sina senaste upptäckter har han gjort på Medelhavsmuseet i Stockholm. Museets bronshuvud av Alexander den store får enligt hans åsikt flera varningslampor att blinka – tjusigt hår, taggig hals och oklar härkomst.

Till VÄRLDENS HISTORIA skriver Annika Peurell, avdelningschef samling vid Statens museer för världskultur: ”Vi har inte utrett frågan utifrån professor Lehmanns misstanke. Föremålet är för närvarande ej utställt Vi kommer att titta närmare på frågan under hösten.”

Möte med den engelske mästaren: ”Jag har gjort flera tusen föremål”

Hela sitt liv har Shaun Greenhalgh förfalskat konst. Det började som en hobby, utvecklades till en miljonaffär och slutade med ett fängelsestraff.

Sitt liv med falsk konst har Shaun Greenhalgh beskrivit i boken ”A Forger’s Tale”.

© Fabio De Paola/Shutterstock/Ritzau Scanpix

”Utan att räkna med småsakerna måste jag ha gjort flera tusen föremål”, säger sextioårige Shaun Greenhalgh, som 2007 dömdes till fyra år och åtta månader i fängelse. Domen satte punkt för en tre årtionden lång karriär som konstförfalskare.

”Det fanns ingen tidpunkt då jag bestämde mig för att bli förfalskare. Det var mer slump än en plan. Konst var det enda jag ville göra, och pengarna gav mig möjlighet att resa till museer i hela världen”, förklarar Shaun Greenhalgh för VÄRLDENS HISTORIA.

Redan som pojke var han intresserad av hur konstnärerna bar sig åt. När han var tolv önskade han sig en elektrisk ugn, så att han skulle kunna bränna kopior av viktorianska kruklock. Dessa sålde han på loppmarknader i hemstaden Bolton.

”Det var mina första förfalskningar, och folk ställde inga frågor.” Efter kruklocken började han göra teckningar och målningar i berömda mästares stil.

Som artonåring tecknade han till exempel sin kollega Sally från en matbutik i Bolton – som Leonardo da Vinci skulle ha gjort.

”Jag arbetade på lagret, hon satt i kassan. Vi hade ett par dejter ... Senare sålde jag bilden för småpengar.” Konsthandlarna i Bolton och grannstaden Manchester köpte gärna Shauns teckningar och målningar.

”Jag försökte göra min egen konst, men kunde inte leva på det, så jag målade bilder till de här killarna, som tjänade stort på att sälja vidare mina saker som äkta.”

Länge var han nöjd med arrangemanget, för han gjorde ju inget olagligt – det var konsthandlarna som lade till en falsk ­sig­natur och därmed lurade köparna.

Via konsthandlare i Manchester kom han i kontakt med gallerier i London och New York, som ville sälja hans ”verk”.

Först på 1990-talet ansåg Shaun att han kunde ”hoppa över de dyra mellanhänderna” och tjäna de stora pengarna själv.

”Det var mina första förfalsk­ningar – folk ställde inga frågor.” Shaun Greenhalgh om sin debut som 12-åring 1972.

Shaun träffade experter och museipersonal, som lät honom titta i sina interna rapporter. Så fick han reda på vad de letade efter, när de undersökte konstverk.

Det var efter det han fick modet att göra en torso i stil med den konst som på 1300-talet före Kristus omgav den egyptiske faraon Akhenaton. Shaun köpte ett stycke alabaster och satte igång med mejsel.

Slutet kom 2006, när polisen stormade hans bostad. Han hade försökt sälja en ­”assyrisk” stentavla till British Museum, men avslöjades av experterna på grund av en felaktig inskription.

Shaun tror dock att museet fått ett tips av någon av hans tidigare köpare, som ville sätta dit honom. Efter fängelset har han levt ett lugnt liv i Bolton.

De flesta av Shauns många verk har aldrig avslöjats – det påmindes han om, när han 2015 besökte ett museum i Milano.

På väggen hängde en teckning av Leonardo da Vinci, som Shaun kände igen – det var ju Sally från matbutiken i Bolton! ”Några skickliga konservatorer hade visst gett henne en grundlig behandling.”

Shaun Greenhalgh säger att han under sin tid som förfalskare ofta plågades av dåligt samvete. ”Men konsthandlarna var värre”, anser han.

Därför har han ett råd till alla som funderar på att köpa konst: ”Du ska köpa sådant som du tycker om – inte det som är dyrt.”

© Leonardo da Vinci / Shaun Greenhalgh

Värderad till 160 mn $

Shaun Greenhalgh hävdar att han som artonåring ritade denna teckning. Den föreställer hans arbetskollega Sally från Bolton. Ägaren hävdar att ”La Bella Principessa” är en äkta Leonardo da Vinci.

© Carlos E. Restrepo/Cerdsp

Såld för 125 000 $

År 1994 gjorde Greenhalgh en faun i lera och satte konstnären Gauguins namn på. Den gick för 40 000 pund hos Sotheby’s, såldes vidare för 125 000 dollar och har ställts ut i Chicago och Amsterdam.

© Geni/Shaun Greenhalgh

Såld för 440 000 £

”Amarnaprinsessan” gjorde Greenhalgh i sitt trädgårdsskjul. Han sålde henne till museet i Bolton för 440 000 pund. Att han lurat sin hemorts museum plågade honom, så han betalade tillbaka pengarna.