Varför blev de mest avsides belägna och smalaste delarna av Europas grottor så flitigt dekorerade under stenåldern? Den frågan har forskare vid universitetet i Tel Aviv funnit ett överraskande svar på.
Experternas hypotes har tidigare varit att stenåldersmänniskorna på de platserna måste ha känt att de var extra nära underjordens andar. I de mörkaste skrymslena var chansen störst att andarna lyssnade till jägarens böner om rikligt med byte, så där målade de till exempel visenter, kronhjortar och vildhästar.
Syrebrist kan mycket väl ha påverkat den konstnär som för 17 000 år sedan dekorerade taket i denna smala del av Lascauxgrottan i Frankrike.
Syrebrist hjälpte konstnärerna
De israeliska forskarna fick idén att simulera vad som sker med miljön i trånga grottor, när en eller flera personer vistas i dem – i skenet från facklor.
Luftens syrehalt störtdök, och i stället för 21 procent fanns det efter en kvart endast 15 procent syre vid marken i grottan. Tre meter upp på väggen, där många grottmålningar sitter, var det endast 11 procent syre i luften, vilket motsvarar att befinna sig i den tunna luften på ett 4 700 meter högt berg.
Att vistas i så tunn luft leder till ett tillstånd som kallas hypoxi – syrebrist – då många drabbas av huvudvärk och andnöd. Med hypoxi ökar emellertid även produktionen av signalsubstansen dopamin, som kan få människor att känna sig euforiska.
I lyckotillståndet hade en del av stenålderns grottmålare lättare att hamna i trans och hallucinera – och i det tillståndet skapade de stor konst, konstaterar de israeliska forskarna.