Geniet och hoppjerkan Leonardo da Vinci

Lyckan är en häst, och den infinner sig i Leonardo da Vincis liv våren 1489, när hertigen av Milano, Ludovico Sforza, beställer en ryttarstaty av sin far, som ska påminna stadens invånare om familjen Sforzas storhet.

Fylld av inspiration sätter Leonardo igång: hans staty ska vara åtta meter hög och gjuten av 75 ton brons. Först måste han dock undersöka hästens anatomi ingående, så att statyn kan bli så naturtrogen och övertygande som möjligt.

Leonardo dissekerar hästlik, gör tabeller och diagram med uppgifter om hästskelettets proportioner. Ämnet är så fascinerande att han bestämmer sig för att skriva en avhandling om hästens anatomi.

Avhandlingen blir emellertid inte färdig, för under tiden kommer Leonardo på en metod för att få renare stall med hjälp av vattenslussar och fåror i golven. Han tänker även ut en mekanism för att fylla krubborna via rör från taket.

Mitt i arbetet får Leonardo plötsligt reda på att hertigen letar efter en ny konstnär för uppgiften – Ludovico Sforza är trött på att vänta. Rejält pressad sätter Leonardo därför – med ett par års försening – igång med att skapa en lermodell till bronsstatyn i sin ateljé.

Sina första år levde Leonardo med sin mamma, som genom familjen da Vincis försorg giftes med en man i trakten. Leonardo fick snabbt halvsyskon, och i takt med att barnaskaran växte i det lilla hemmet, tillbringade han alltmer tid hos sin farfar, som han flyttade in hos, när han var fem år gammal.

Från da Vinci-godset strövade han ut på äventyr i det vackra toscanska landskapet. Han hittade fossil i grottor och spännande växter på ängarna, och tog hem dem för att rita av dem.

I stället lärde han sig av sina egna observationer i naturen, där han grubblade över hundratals fenomen, som ingen annan funderade på: Varför var himlen blå, hur bär fåglar sig åt för att flyga, och vad får vattnet att bilda virvlar på sin väg genom flodfåran?

Senare i livet var han till och med stolt över sin bristande skolgång och hånade dem som kunde tänkas se ner på honom för det. ”De spankulerar uppblåsta omkring och prålar och ståtar, inte med sin egen insats, utan med andras”, skrev han i en anteckningsbok.

Den nästan samtida italienske författaren Giorgio Vasari berättar dock att Leonardo som vuxen kämpade för att kompensera för sin bristande utbildning. Han gav sig bland annat i kast med att lära sig latin, geometri och matematik.

Under de få månader då Leonardo studerade till exempel aritmetik gjorde han enligt Vasari så enorma framsteg att hans lärare var mållös. Förmåga saknade Leonardo uppenbarligen inte, och vetgirigheten visade han prov på redan under uppväxten hos morföräldrarna.

Allt förändrades emellertid för den unge pojken, när hans fars fru dog i barnsäng. Det skedde i stort sett samtidigt med att familjen da Vincis överhuvud, Leonardos farfar, också gick bort.

Leonardo var Pieros enda barn, och tolv år gammal kallades han nu till Florens för att bo tillsammans med sin far.

Lorenzo skämde dessutom regelbundet bort staden med storslagna fester och skådespel – vilket inspirerade den unge Leonardo.

Piero såg var sonens begåvning låg. Han samlade därför ihop några av pojkens bästa teckningar och visade dem för sin klient Andrea del Verrocchio, som drev en av stadens bästa bottega – en konstnärsateljé som tillverkade alla möjliga sorters hantverk.

Piero frågade Verrocchio om det vore lönt att låta sonen studera teckning. Verrocchio tittade mållöst på teckningarna och erbjöd på stående fot en lärlingsplats åt Leonardo. Hos Verrocchio undervisades han i anatomi, mekanik, ritteknik samt tillämpningen av ljus och skugga.

Tillsammans med de andra lärlingarna producerade Leonardo bland annat helgonbilder, som såldes i bottegans butik.

En av dem, med titeln Den helige Hieronymus” behöll han i åratal, så att han kunde arbeta på den då och då. Leonardos perfektionism fick honom dock att ge upp försöken att fullända bilden, och i sina anteckningar ger han utlopp för mörka tankar. ”Säg mig, om något någonsin är färdigt. Säg mig det, säg mig det”, skrev han förtvivlat.

Samtidigt hade hans rivaler stora framgångar: Målaren Botticelli, som inte hade några problem att måla klart sina tavlor, var familjen Medicis favorit och fick otaliga uppdrag.

Tillsammans med andra utvalda konstnärer skickades Botticelli till Rom för att dekorera Sixtinska kapellet i Vatikanen, för Medici använde ofta sina florentinska konststjärnor för att vinna ­allianspartner i de italienska stadsstaternas ständigt instabila politiska landskap.

Leonardo hade aldrig fjäskat för familjen Medici, som endast gav honom i uppdrag att arrangera stadens festspel – vilket han gjorde med den äran och dessutom inom tidsplanerna.

När Leonardo fyllde trettio hade han blivit känd som en skicklig målare, men en som aldrig blev färdig. Leonardo kände sig sliten och nedslagen. Han tyckte inte längre att Florens var rätt plats för honom.

Lösningen kom 1482, när familjen Medici beslutade sig för att skicka Leonardo till grannstaden Milano.

Förutom festspel och målande hade Leonardo många andra projekt: Han konstruerade bland annat musikinstrument och ritade ett utkast till en ny stadsplan, som skulle lösa problemen med Milanos överbefolkning och dess avfall – och som antagligen kunde ha avvärjt de pest­epidemier som sedermera drabbade staden.

Dessutom ritade han karikatyrer av människor som han såg på gatan, han skrev fabler och påbörjade arbetet med att skriva ett bestiarium (en medeltida naturhistorisk handbok, red.).

År 1489 infann Ludovico Sforzas budbärare sig i mäster Leonardos ateljé med en beställning på en kolossal ryttarstaty av furstens döde far. Föga ö­ver­ras­kan­de blev statyn aldrig färdig, men Leonardo kom så långt som att skapa en gigantisk modell i lera, som gjorde hertigen oerhört entusiastisk.

Därefter tappade Ludovico Sforza dock intresset – en fransk invasion hotade nämligen. Han konfiskerade därför det brons som skulle ha använts till Leonardos ryttarstaty, och göt kanoner av det.

När fransmännen år 1499 väl invaderade staden gav hertig Sforza upp utan strid och tog till flykten.

Kungen var så betagen av bilden att han förhörde sig om möjligheten att ta med väggen med målningen hem till Frankrike, vilket hans rådgivare lyckligtvis avrådde från.

Med den franske kungen kom fältherren Cesare Borgia till staden.

Tjug­­o­fyraårige Cesare var son till den sittande påven, Alexander VI, och ledde de påvliga styrkorna – men mest av allt var han en ambitiös ung man, som hoppa­des få mer makt och inflytande.

Därför hade han ­allierat sig med de invaderande fransmännen. I Milano visade påvesonen så stort intresse för Leonardos teckningar av krigsmaskiner och vapen att den italienske målaren visade honom alla sina skisser, innan han lämnade staden.

Att Leonardos målning Nattvarden kan ses än i dag är tack vare den restaurering som en grupp konservatorer inledde 1978. Arbetet tog 21 år, och experterna ­använde bland annat infrarött ljus för att lyfta fram målningens ursprungliga delar, varpå de minutiöst rekonstruerade dem.

Målningen föreställer en scen under Jesu sista måltid med sina tolv lärjungar. Tidpunkten är omedelbart efter att Jesus har yttrat de profetiska orden, ”en av er skall förråda mig”.

Som i en ögonblicksbild visar Leonardo da Vinci lärjungarnas spontana reaktioner på det ödesdigra påståendet.

”Nattvarden” är en målning i förfall

• 1518: Redan tjugo år efter att bilden var klar ­börjar färgen flagna, eftersom Leonardo har ­insisterat på att måla med oljefärg på ­gips­väggen i stället för att måla al fresco.
• 1652: Målningen är så sliten att klostrets munkar dristar sig att slå hål i väggen och göra en dörr. På så sätt kapar de fötterna på Jesus.
• 1726: En konservator beslutar sig för att fylla i bildens avflagnade områden med oljefärg täckt av ett lager fernissa.
• 1760-talet: En ny konservator avlägsnar den gamle konservatorns arbete. Därefter målar han de halvt avflagnade ansiktena på egen hand – utan någon större respekt för det ursprungliga verket. Ett offentligt ramaskri hejdar honom emellertid, när tre ansikten kvarstår.
• Franska revolutionen: Antikyrkliga vandaler skrapar bort apostlarnas ögon, och Santa Maria delle Grazie-klostret används som fängelse.
• 1900-talet: Två rengöringar hejdar förfallet utan att ställa till med fler skador.
• Andra världskriget: Klostret träffas av de allierades bomber, men Leonardos verk räddas av sandsäckar som staplats framför det.

Teaterknep lärde mästaren att luras med perspektivet

När Leonardo da Vinci år 1495 satte igång med den enorma bilden av nattvarden fick han ­användning för en metod från teatervärlden, som han själv kallade ”komplext perspektiv”.

Linjerna från väggar och tak rör sig brantare mot flyktpunkten än de normalt skulle göra i en målning. Förvrängningen av perspektivet ska se till att målningen ser korrekt ut, oavsett var i ­rummet betraktaren står – precis som när ­publiken på en teater sitter på olika platser.

Bordet är för smalt, eftersom bredden i bilden förvränger perspektivets djup, så det inte finns plats för de många lärjungarna, som alla sitter på samma sida av bordet. Notera till exempel hur nära Judas högra armbåge är bordets framkant.

Våren 1501 riktade krigsherren Cesare Borgia emellertid blickarna mot Florens, och invånarna hukade sig av rädsla. I maj stod Cesares invasionsstyrka vid stadsmuren, men efter långa förhand­lingar lyckades staden slippa erövring genom att betala 36000 floriner.

Året därpå kom Cesare dock tillbaka, och den här gången betalade staden med sin finaste konstnär och ingenjör: Leonardo.

I Milano och Florens hade dissektioner blivit vanliga, men inte i Rom, där det på Leonardos tid fortfarande betraktades som kätterskt.

Mästaren gav fundamentalisterna svar på tal i sina anteckningar om dissektion: ”Ni bör inte ha några skrupler för att dessa upptäckter förutsätter någon ­annans död; snarare bör ni glädjas åt att vår Skapare har sett till att vi har så förträffliga hjälpmedel”.

Efter hundratals dissektioner lyckades han till slut lösa mysteriet med den hydrauliska mekanismen i hjärtklaffarnas rörelser.

För att komma mänskligheten till godo behövde hans anteckningar om upptäckten bara sammanställas, redigeras och publiceras. Det skedde aldrig.

I stället reste den sextioårige Leonardo år 1513 till Rom, eftersom ett krig om Milano brutit ut mellan fransmännen och Ludovico Sforzas son, som hade återtagit makten i staden.

Leonardo lämnade den kaotiska staden och tog med sig 250 kilo gods till Rom. Största delen av bagaget var böcker och instrument, men även en handfull målningar, som han tänkte försöka fullfölja. I Rom hade Leonardo dock svårt att hitta en ny mecenat, och han tröttnade snabbt på staden.

Mästarens hälsa var dock dålig. En ­stroke hade gjort hans högra hand oanvändbar, och kort efter sin 67-årsdag i april 1519 lät Leonardo skriva sitt testamente. Med en förkrossad Frans vid dödsbädden avled Leonardo den 2 maj.

Bland hans kvarlåtenskap fanns otaliga anteckningsböcker, påbörjade avhandlingar, ritningar till uppfinningar och ofärdiga målningar – för att göra något färdigt var att låta det stelna och dö, och Leonardo såg hela sitt liv dynamik och rörelse som själva livets grundprincip.