Fredrik I lät stoppa upp ett skelögt lejon

Uppstoppade djur var högsta mode i 1800-talets överklasshem. Redan på 1700-talet föll Sveriges kung Fredrik I för den framväxande trenden och lät konservera sitt lejon enligt alla konstens regler. Resultatet blev häpnadsväckande.

Kung Fredrik I:s exotiska present är numera ett riktigt modelejon – under de senaste decennierna har taxidermi åter blivit populärt i västvärlden.
© Hans Thorvid/Nationalmuseum

Publicerad den 11.07.17

Av Nadia Claudi

Framför den svenske hovkonservatorn låg resterna av det som en gång varit ett praktexemplar av djurens konung: skinnet och benen av ett lejon.

Under mer normala omständigheter skulle lejonet ha utstött sitt sista rytande på den afrikanska savannen, men i stället hade det tillsammans med en vildkatt och tre hyenor hamnat i centrala Stockholm.

De exotiska djuren levde i den kungliga förlustelseparken Djurgården, där de sköttes av en slav.

Kung Fredrik I av Hessen hade enligt historiska källor fått de ovanliga djuren i gåva år 1731 av bejen (härskaren) av Alger.

Det ståtliga lejonet hade utan tvekan dragit till sig många beundrande blickar, och nu var det alltså konservatorns uppgift att se till att djuret skulle fylla samma funktion även efter sin död. Lejonet skulle stoppas upp och bli en pampig symbol för Fredrik I:s tid på tronen.

Det visade sig dock vara lättare sagt än gjort för den svenske konservatorn; de enda lejon han sett var nämligen de som fanns på Sveriges stora riksvapen. Därför blev också resultatet av all hans möda minst sagt originellt.

Dåliga tänder angreps av ohyra

Kung Fredrik I hade dragits med i en växande modefluga. Under 1700- och 1800-talen spreds en ny trend bland de högre samhällsklasserna i Europa: det blev högsta mode att skaffa sig uppstoppade djur från fjärran länder.

Ordet taxidermi, konservering av djurskinn, kommer av grekiskans taxis: ordning, och derma: hud. Djurhuden behandlades och monterades därefter på en modell av djurkroppen i en karaktäristisk, ofta dramatisk ställning.

Att stoppa upp och balsamera djur –och ibland även människor – var inte någon ny företeelse. Redan i det forntida Egypten hade människor försökt förhindra att kroppar förmultnade.

Balsamerade mumier av både människor och djur placerades i egyptiernas gravar; kroppen behövdes i livet efter detta.

Därefter dröjde det flera tusen år innan man åter började konservera djur. Men i det medeltida Europa gjordes inte balsameringarna för att ge den avlidne en bra övergång till livet efter döden, som i det forntida Egypten; nu var konserveringen till för de levande.

Uppstoppade fåglar användes vid falkjakt, och skinnet från fällda jaktbyten fylldes med olika slags material, t.ex. halm och lera, för att bevaras. Ofta fick de uppstoppade djuren ett så förvrängt utseende att de var näst intill oigenkännliga.

Taxidermisterna hade dessutom mycket kvar att lära om hur man bäst bevarar päls och skinn.

De lät ögon och tänder sitta kvar, men trots att de tog till alla möjliga sorters örter, kryddor och salt för att bevara kroppsdelarna slutade det nästan alltid med att olika slags insekter vann kampen mot konservatorn och förstörde det uppstoppade djuret.

Men fortfarande finns det några få, tidiga exemplar av uppstoppade djur bevarade. Det äldsta kända är en noshörning från 1500-talet, som finns att beskåda på naturhistoriska museet i Florens i Italien.

Arsenik användes till balsamering

Konsten att stoppa upp djur fick ett stort genombrott i början av 1700-talet. Då kom den franske apotekaren och naturvetenskapsmannen Jean-Baptiste Bécœur på idén att använda det gamla klassiska mordgiftet arsenik för att ta död på glupska insekter och motverka förruttnelse.

Det vita pulvret sägs emellertid även ha varit orsaken till att många av Europas taxidermister dog i förtid. Å andra sidan fick deras uppstoppade djur ett längre liv.

Parallellt med de nya teknikerna växte intresset för vetenskap och natur i västvärlden. Och det dröjde inte länge förrän Europas kungligheter och berömdheter, bl.a. den brittiske naturforskaren Charles Darwin (1809–82), hade tagit till sig de döda djuren – ända in i salongerna.

Varje stad med självaktning hade en konservator, och snart stod det exemplar av såväl exotiska djur som traktens fåglar i nästan varje hem. Franska och brittiska forskare tävlade om vem som lyckats föra hem de vildaste och märkvärdigaste varelserna från den stora vida världen.

Den brittiska drottningen Victoria (1819–1901) bidrog också till att upphöja de tidigare föraktade taxidermisterna till respekterade konstnärer.

Hon hade en egen privat fågelsamling och hon lät till och med stoppa upp sina egna sällskapsdjur när de dog så att hon ständigt kunde ha dem hos sig.

Under den viktorianska eran blev det även vanligt med antropomorf taxidermi: uppstoppade djur arrangerades i mänskliga situationer.

Den engelske konstnären Walter Potter blev t.ex. populär med sina utställningar där kattungar eller kaniner hade monterats som om de var på bröllop eller tebjudning.

Evigt liv åt kungen

Fredrik I:s lejon fick varken gifta sig eller dricka te; det skulle vara en stark och imponerande symbol för den svenske konungens makt. Hovkonservatorn placerade lejonets ögon mycket tätt – det påstods ge lejonet ett mer hotfullt utseende.

Till tänder och tunga hämtade han inspiration från de heraldiska lejonen på riksvapnet, där vissa enskilda drag framhävs extra tydligt.

I dag står det stolta lejonet och räcker ut tungan åt besökarna på Gripsholms slott i Mariefred – många hundra år efter att de jordiska kvarlevorna av kung Fredrik I har förmultnat i jorden.