Det första erkännandet stammades fram av 14-årige Francesco di Giovanni – en pojke som arbetade hos barberaren på Piazza Santa Trinita i Florens.
Den rodnande pojken erkände motvilligt att han hade haft ett homosexuellt förhållande med ingen mindre än stadens mäktigaste ämbetsman, Doffo di Nero Spini.
Brotten hade begåtts i Spinis överdådiga palä mitt i staden. Francesco kunde också peka ut en 60-årig hästtränare som även han deltagit i orgierna.
Tre dagar senare, den 25 maj 1432, erkände den 70-årige ämbetsmannen. Han dömdes till ett kännbart bötesstraff. Hästtränaren fick samma påföljd.
Rättegången mot Doffo di Nero Spini väckte stort uppseende i Florens. Den detroniserade ämbetsmannen var en av de första som dömdes enligt en ny lag som skulle rycka upp homosexualitetens ”avskyvärda synd” med rötterna.
Allra mest anmärkningsvärt var emellertid att Spini själv hade varit en av de ivrigaste förespråkarna för lagen.
För florentinarna blev domen mot Spini därför ännu en bekräftelse på att homosexualiteten hade ett stadigt fotfäste i staden.
Påven fördömde Florens
Dagens historiker är oeniga om homosexualitetens omfattning i Florens, men de flesta anser att staden på 1300- och 1400-talen hade en stark manskultur där välstånd, fest och frihet blandades med homosexuell erotik.
Florens var staden där poeterna öppet hyllade kärlek mellan män. Och de florentinska målarna och bildhuggarna var bland de första som under renässansen återuppväckte antikens fascination för den nakna manskroppen.
I övriga Europa hade invånarna i Florens länge haft rykte om sig att vara homosexuella. Ordet ”florentinare” blev till och med synonymt med ”bög" i flera tysktalande områden.
Florentinarnas okristliga eskapader passerade inte obemärkt förbi kyrkans män, som ständigt fördömde sedeslösheten i Florens:
”I denna värld finns inga mer vederstyggliga synder än dem som frodas bland florentinarna. Den första är deras ocker. Den andra är så avskyvärd att jag inte ens törs nämna den”, konstaterade påven Gregorius XI år 1376.
Fördömandet fortsatte år 1424 då predikanten Bernardino från Siena stod i en av Florens predikstolar i hela tre dagar och dundrade över den ”stinkande synd vars odör stiger ända upp till stjärnorna”.
Enligt Bernardino var problemet så utbrett att en florentinsk man inte kunde få arbete som skollärare i någon annan stad, ”för att han inte ska förföra pojkarna”.
I många stora mästerverk från renässansen ligger fokus på den maskulina fysiken.
Kvinnor skulle omvända bögar
Makthavarna i Florens avskydde homosexuella av två orsaker. För det första menade de att homosexualitet var en så skändlig synd att det fanns risk att Gud skulle straffa hela staden.
För det andra skulle antalet barnafödslar – och därmed stadens storlek – minska om männen bara hade sex med varandra.
”Ingen betvivlar att kvinnan behövs för att mannen ska kunna avla söner”, konstaterade prästen och filosofen Leon Battista Alberti i mitten av 1400-talet.
Redan på 1320-talet ingrep stadens styrande genom att i lag förbjuda homosexuell aktivitet, men förbudet fick ingen nämnvärd effekt.
I början av 1400-talet beslöt makthavarna därför – enligt ett officiellt dokument från perioden – att ”utrota ett stort ont med hjälp av ett mindre”.
I praktiken betydde det att stadens ledare spenderade en smärre förmögenhet på att uppföra två nya bordeller i staden.
”I dessa bordeller ska de prostituerade bo för att ställa sina kroppar till förfogande för liderlig efterfrågan”, står det i dokumentet. Bordellerna skulle drivas av privata företagare.
Samtidigt öppnades ett så kallat ”sedlighetskontor” i staden – en myndighet som skulle bevaka moralen och reglera prostitutionen. Kontoret såg bland annat till att lagarna följdes så att fler prostituerade kunde lockas till staden.
Och i kontorets handlingar kan historikerna utläsa att strategin verkligen fungerade. Namn som Lena de Bruxelles och Catarina de Constantinopoli visar att lättfotade kvinnor reste långa vägar för att slå sig ned i Florens.
”Vilken sköka som helst får fritt komma och bo i Florens på lagliga bordeller. Ingen sköka får på något sätt eller under några omständigheter arresteras eller störas mot sin vilja”, fastslogs det i stadens nya lagar.
Även kraven på de prostituerades klädsel luckrades upp. Till exempel behövde de inte längre fästa en bjällra i håret eller bära handskar för att skilja sig från andra kvinnor.
Efter lagändringarna blomstrade bordellverksamheten i staden.
De officiella skattelängderna från perioden visar att flera män började kalla sig ”bordellvärd” och att stadens ledande män tjänade storkovan på att hyra ut hus för bordellverksamhet.
Spioner skickades till staden
Efter nästan två decennier med ett aktivt sedlighetskontor och mängder med prostituerade tvingades stadens styrande inse att de unga männen inte hade blivit mindre homosexuella med åren.
Nu krävdes mer drastiska metoder.
Ett ”nattkontor” inrättades – ett slags moralpolis som hade som enda uppgift att leta upp och bestraffa homosexualitet.
De flesta av kontorets många dokument finns turligt nog bevarade, och historikerna kan därmed få en detaljerad inblick i hur myndigheten var uppbyggd och hur den arbetade.
Det nya kontoret leddes av sex ”nattofficerare” som måste vara minst 45 år gamla. De var dessutom de enda offentligt anställda som hade krav på sig att vara gifta.
Under sig fick officerarna en sekreterare, en inkasserare och ett antal medarbetare som skulle utföra det praktiska arbetet.
Senare anställdes även ett stort antal spioner som skulle vara officerarnas ögon och öron ute i Florens vilda nattliv.
Kontoret fick en flygande start; mängder av anklagelser om homosexualitet strömmade in.
Framgångarna berodde inte minst på att nattkontoret placerade ut särskilda lådor i flera kyrkor, där invånarna diskret kunde lägga lappar med misstankar om och observationer av homosexuella brott.
Om den åtalade var skyldig och dömdes till penningböter fick angivaren cirka 25 procent av bötesbeloppet.
Staden tjänade stort på böter
Systemet ledde – föga förvånande – till tusentals anklagelser. Nu kunde florentinarna plötsligt sätta dit en irriterande granne eller en ohederlig affärsbekant genom att skriva hans namn på en lapp.
Dokumenten visar att vissa försökte använda nattkontoret som ett led i barnuppfostran: ”Nattofficer, jag ber er. Jag är en stackars änka med en son som heter Niccolò.
En man vid namn Francesco Benghi hämtar honom varje kväll och sodomiserar honom. Han ger honom ett mynt varje gång.
Arrestera pojken i hemlighet. Sätt lite skräck i honom med piskan, och han kommer att erkänna allt”, vädjade Maria Angelica år 1495.
Tipslådorna användes också flitigt i de intensiva politiska maktkamperna i Florens. Stadens rika familjer anmälde ständigt varandra för nattofficerarna för att svärta ned och röja undan sina konkurrenter.
Flera av de första som dömdes av nattkontoret var fiender till släkten Medici, som försökte ta över makten i Florens. En medlem ur familjen Medici anklagades själv för homosexualitet – hela åtta gånger.
När nattkontoret öppnades år 1432 skärptes kontrollen av homosexualitet, men samtidigt blev straffen mildare.
Tidigare hade homosexuella kastats i fängelse eller bränts på bål, nu ledde de flesta fällande domar till bötesstraff.
En genomgång av nattkontorets dokument visar att uppemot 17 000 män registrerades för homosexualitet under de 70 år kontoret fanns. Tretusen av dem dömdes, men bara 60 dömdes till stränga straff som fängelse, deportation eller bål.
Oftast kunde den åtalade få sitt straff ändrat genom att fördöma sitt homosexuella agerande och betala en mindre bötessumma.
Totalt sett var nattkontoret en lönande affär för staden. Böterna täckte nattofficerarnas och de anställdas löner – och räckte dessutom till hyran för kontorslokalerna och överdådiga ”firmafester”.
Räkenskapsböcker från 1450-talet avslöjar att det serverades både gås, and och killing på nattkontorets fester.
Männen fortsatte att älska
På sätt och vis kvävdes nattkontoret av sina egna framgångar. Alla anmälningar och det effektiva spionnätverket resulterade i att nästan varannan man i Florens någon gång anklagades för homosexualitet – även nattofficerarna själva.
Även de 3 000 dömda tyder på att nattkontoret var lite väl nitiskt. Jämförelsevis dömdes bara 268 män för homosexualitet i Venedig under samma period och i Ferrara dömdes bara åtta män.
Den direkta anledningen till att nattkontoret stängdes år 1502 är inte känd, men arbetsuppgifterna flyttades över till andra ordningsmyndigheter.
Hur som helst lyckades nattkontoret inte alls utrota Florens rykte som bögarnas huvudstad. Tvärtom; alla åtal och rättsprocesser var snarare ett tecken på att homosexualiteten hade djupa rötter i Florens.
Sedan nattkontoret stängts fortsatte de florentinska männen att sova tillsammans precis som förut.
Det framgår bl.a. av ett brev som den berömde diplomaten och författaren Niccolò Machiavelli fick från en nära vän år 1523 – två decennier efter att nattkontoret stängts.
”Jaha, så Lodovivo (Machiavellis son, red:s anm.) har en pojke hos sig, som han har roligt ihop med, skojar, vandrar, viskar i örat, går till sängs med. Än sen? Det är kanske ingenting fel i dessa handlingar”, skriver vännen och tilllägger senare i brevet:
”Och du, om du hade känt dig själv väl hade kanske aldrig du heller skaffat dig en hustru.”
De homoerotiska undertonerna är tydliga i många offentliga konstverk i Florens.
Moralpolisen i Florens förde bok över bögar
De dokument som nattkontoret lämnade är en guldgruva för historikerna, som därigenom fått en inblick i den homosexuella världen i Florens.
Nattkontorets domstolshandlingar visar att den beryktade myndigheten gick mycket noggrant till väga när de homosexuellas brott skulle beskrivas.
Därigenom har dokumenten blivit en guldgruva för dagens historiker. De innehåller bland annat mycket detaljerade beskrivningar av hur brotten har begåtts och hur de skyldiga har förhållit sig under akten.
T.ex. var nattkontoret mycket intresserat av vem som var den aktiva, inträngande, och den passiva, mottagande, parten i en homosexuell relation.
Dokumenten visar att de äldre männen oftast hade den penetrerande rollen, medan de unga oftast var mer passiva.
Kontoret skilde också tydligt mellan könsumgänge ”frontalt” och ”bakifrån”. Siffrorna visar att oralsex tydligen var sällsynt i renässansens Florens.
Detta faktum stöds av ett erkännande från en erfaren manlig prostituerad, som påstod att han blivit mycket ”överraskad och en smula rädd då hans partner började utöva fellatio på honom”.