Falska poliser genomförde historiens största konstkupp

Klockan 01.24 ringer dörrklockan i väktarnas rum där Richard Abath befinner sig. Vakterna på museet har stränga förhållningsorder om att inte släppa in någon, inte ens brandmän eller polis, utan att säkerhetschefen först har gett sitt godkännande. Men när besökarna presenterar sig som poliser från Bostonpolisen och berättar att de har fått en anmälan om att det pågår något misstänkt i byggnaden, beslutar sig Abath för att tumma på reglerna. Han släpper in polismännen – och öppnar därmed dörren för historiens största konstkupp.

Strax efteråt inser Abath att han har begått sitt livs misstag. När de båda poliserna har tagit sig in i lokalen förvandlas de snabbt till brottslingar: De beordrar väktarna att ställa sig med ansiktena mot väggen, och i nästa sekund låser de fast handbojor kring deras handleder.

”Men varför griper ni mig?” frågar Abaths väktarkollega Randy Hestand förskräckt.

”Vi griper dig inte, det här är ett rån”, svarar en av de falska polismännen kort.

Därefter går det snabbt: Männen tvingar ned de båda vakterna i museets källare och låser fast dem vid vattenledningarna med ytterligare ett par handbojor. Fångarna förses med munkavle och silvertejp runt händer, fötter och ansikte. De kan bara andas genom små öppningar vid näsborrarna.

Innan rånarna lämnar vakterna tar de en titt på deras körkort och konstaterar att de nu vet var vakterna bor. ”Säg ingenting till någon! Om allt går bra i natt kommer ni att höra från oss om ett år”, lovar den ena rånaren.

Bara 24 minuter efter att tjuvarna har tagit sig in i museet springer de uppför marmortrappan till första våningen och in i Dutch Room, där de nederländska mästarna hänger. Denna sal med vackra valv är museets stora dragplåster och rymmer ovärderliga verk av några av Europas största konstgenier, bland andra Rembrandt och Vermeer.

Tjuvarna lyfter ned ett av Rembrandts tidigaste självporträtt från väggen och försöker lossa det 376 år gamla verket ur dess förgyllda ram.

Men Rembrandt vill inte ge efter, så männen lämnar kvar målningen på golvet och kastar sig i stället över andra skatter av den nederländske mästaren. Brutalt skär de ut Stormen på Galileiska sjön ur ramen – verket är från 1633 och Rembrandts enda marinmålning. Därefter lägger de beslag på Dam och herre i svart plus ett självporträtt i frimärksstorlek, som mäter blygsamma 4,5 x 5 centimeter.

Från ett staffli vid fönstret tar de med sig Konserten, som målades på 1600-talet av Rembrandts berömde landsman Vermeer. Innan de lämnar rummet efter bara ett par minuter sliter de dessutom åt sig en målning av holländaren Govaert Flinck och en nästan 3 000 år gammal kinesisk bronsbägare. Den cirka 25 centimeter höga bägaren från Shangdynastin är museets äldsta klenod.

Från det nederländska rummet rör sig tjuvarna genom två utställningslokaler till Short Gallery, ”korta galleriet”, som ligger på samma våning och är ett av byggnadens minsta rum. Där, precis under ett porträtt av museets grundare Isabella Stewart Gardner, lägger de vantarna på fem dyrbara skisser, tecknade av den franske konstnären Edgar Degas.

Innan de drar vidare på sitt plundringståg genom museet försöker männen lossa en sidenfana från Napoleon I:s armé från väggen men ger upp när de inte får loss de små skruvarna i upphängningen. I stället tar de en 20 centimeter hög, förgylld örn från fanans topp – örnen är en symbol för kejsardömet Frankrike och motivet på riksvapnet.

Fullastade med tjuvgods tar sig männen ned på bottenvåningen och in i Blue Room, ”blå rummet”, där de skär ut Édouard Manets målning Chez Tortoni ur ramen. Detta verk är det sista av totalt tretton föremål som försvinner från Gardner-museet denna ödesdigra vårnatt.

Klockan 02.45, exakt 81 minuter efter att tjuvarna lurat sig in i byggnaden, slår dörren igen bakom dem.

Männen kör iväg i en flyktbil lastad med stöldgods till ett uppskattat värde av hisnande 500 miljoner dollar – nästan fem miljarder kronor. Historiens hittills största konststöld är ett faktum. Medan tjuvarna försvinner i natten väntar säkerhetsvakterna i källaren otåligt på att någon ska befria dem från handbojor och tejp.

”Ni kommer att höra från oss om ett år”, har tjuvarna sagt till vakterna. Just nu vill de bara höra ljudet av någon som kan komma till undsättning.

Sensorer avslöjar tjuvarnas rörelser

De båda vakter som kommer till museet nästa morgon klockan 06.25 blir fundersamma. Vanligtvis brukar nattvakterna släppa in dem, men denna söndagsmorgon den 18 mars 1990 är kollegorna som uppslukade av jorden. De reagerar inte när man ringer på dörrklockan, och inte heller svarar de i telefonen. Bekymrade kontaktar de avlösande vakterna sin chef Larry O’Brien, som skyndar till museet. Han tar sig in via bakdörren och märker genast att något är väldigt fel.

O’Brien kan inte hitta nattvakterna och larmar polisen, som anländer klockan 08.15. Efter att ha genomsökt byggnaden hittar poliserna de bakbundna vakterna i källaren.

Snabbt skapar de sig en bild av nattens rån. Tjuvarna har stängt av museets larmsystem och kameraövervakning och dessutom tagit med sig banden, men överallt sitter sensorer som har registrerat förbrytarnas rörelser. Därmed kan polisen följa rånet minut för minut och från utställningslokal till utställningslokal.

Förundrade konstaterar utredarna att de falska poliserna har hållit sig till bottenvåningen och första våningen – på andra våningen finns annars museets mest berömda och värdefulla verk, Bortförandet av Europa av det italienska renässansgeniet Tizian. Det enorma verket hänger orört kvar på väggen, och detsamma gäller målningar av Rafael och andra italienska mästare – en klen tröst mitt i eländet.

Tomma ramar, flera av dem med rester av sönderskuren målarduk, hänger runtom på väggarna som en smärtsam påminnelse om att konsttjuvarna är mer vandaler än konstkännare. Utan någon hänsyn till konstverkens värde har de skurit ut dukarna och troligen rullat ihop dem, vilket kan få den flera hundra år gamla färgen att krackelera och smulas sönder.

Just det brutala tillvägagångssättet gör att polisen misstänker att det är amatörer som ligger bakom. Det är också underligt att tjuvarna har lagt dyrbara minuter på att stjäla den förgyllda örnen som inte är värd särskilt mycket, när de nu kunde använt tiden till att plocka åt sig betydligt mer värdefulla föremål.

”Det förefaller uppenbart att tjuvarna inte hade någon uppgjord plan för vad de skulle ta med sig, eftersom Gardner-museets stolthet är de italienska målningarna, främst Tizians Bortförandet av Europa, som av många betraktas som den finaste italienska renässansmålningen i USA”, skriver Time Magazine.

Men vilka de till synes okunniga konsttjuvarna är, det är en fråga som ska visa sig svår att besvara, för att inte säga omöjlig. Vakten Richard Abath och hans kollega kan bara ge ett knapphändigt signalement av gärningsmännen: Den ene bar glasögon och båda hade mörka, vaxade mustascher som enligt vakterna troligen var påklistrade.

Tjuvjakt i Kanada och Japan

Eftersom man antar att konstföremålen med största sannolikhet kommer att föras ut ur delstaten Massachusetts – om så inte redan har skett – överlämnas fallet till polismyndigheten Federal Bureau of Investigation. FBI utreder just brott som sträcker sig över delstatsgränserna.

Men utredarna har väldigt få spår att följa: Enstaka ögonvittnen finns i form av ungdomar boende i området på väg hem från en fest. Dessa har skymtat männen i framsätet på den parkerade bilen framför museet mellan ungefär klockan 00.30 och 01.15, men de var inte tillräckligt nära för att kunna ge en uttömmande beskrivning av tjuvarna.

Den ene sägs vara knappt 180 centimeter lång med normal kroppsbyggnad och kort, mörkt hår samt fyrkantiga glasögon. Den andre mannen beskrivs som något längre och kraftigare, cirka 185 centimeter och med svart, spretigt hår. Bilen som männen satt i var ljus, mellanstor och hade troligtvis ett stort bagageutrymme.

FBI:s tekniker genomsöker hela museet i jakt på bevis men kammar noll – de hittar varken fingeravtryck, skoavtryck, hår, fibrer från kläder eller dna-spår, ingenting. Silvertejpen som väktarna bundits med är en standardprodukt som kan köpas i stort sett var som helst i världen, och handbojorna var av en typ som säljs i stort antal till säkerhetsföretag och av sexbutiker till privatpersoner.

Även om verken har värderats till totalt 500 miljoner dollar är de i praktiken ovärderliga och samtidigt osäljbara. För det första på grund av den hårdhänta behandlingen, och för det andra på grund av att konstföremålen är så berömda att de är mycket svåra att sälja även till skrupelfria konsthandlare på svarta marknaden.

I hopp om ett mirakel utfäster Gardner-museet en hittelön på en miljon dollar till den som kan komma med avgörande upplysningar som kan leda till de försvunna skatterna.

Möjligheten att få en belöning leder till att telefonlinjerna börjar glöda hos FBI. Tips i tusental väller in från förväntansfulla personer som gärna vill kamma hem en lättförtjänt hacka: Klärvoajanta påstår sig kunna peka ut platsen där konstverken hålls gömda, och en fängelseintern uppger att tjuvgodset finns hos en konsthandlare i Frankrike.

Ytterligare någon påstår sig veta att kuppen är beställd av en grekisk affärsman som vill ge konstverken i gåva till sin fästmö av finare familj. Men även det är ett villospår. Ett annat tips tar en FBI-agent till Toronto i Kanada, där en maffiaboss har bokat ett möte med agenten. Gangstern hävdar att han vet säkert var konstverken finns och har erbjudit sig att visa upp stöldgodset. Men maffiabossen dyker aldrig upp till det avtalade mötet, och FBI-agenten får resa hem med oförrättat ärende.

En annan skojare lurar en agent till New York, där en två meter lång man säger sig kunna peka ut konsttjuvarna – men det finns vissa villkor. Mannen vägrar att uttala sig om inte agenten först går med på att köpa en målning av Samuel Morse, uppfinnaren av morsesystemet. Utredaren avböjer och får resa hem tomhänt.

Efter att FBI mottagit ett tips om att Stormen på Galileiska sjön har setts hemma hos en japansk konstnär med kopplingar till organiserad brottslighet flyger agenten Daniel J. Falzon till Japan 1992. Mycket riktigt pryder Rembrandts verk den japanske konstnärens vägg – men tyvärr handlar det om en dålig kopia av den berömda målningen, så spåret leder ingen vart.

Utredningen visar senare att en tidigare dömd konsttjuv från Kalifornien kom till Boston precis före kuppen och flög hem strax efteråt igen – förklädd till kvinna. Men mannen visar sig ha ett vattentätt alibi, eftersom hans ärende i Boston var att besöka sin älskarinna.

Museichefen Anne Hawley får 1994 ett brev i vilket en anonym avsändare lovar att lämna tillbaka stöldgodset mot en betalning på 2,6 miljoner dollar. Om Gardner-museet accepterar avtalet ska museet få nyhetstidningen The Boston Globe att publicera ett kodat meddelande i en artikel på affärssidorna. Den hemliga koden trycks i tidningen – men utan att brevskrivaren någonsin hör av sig igen.

FBI skakas av korruptionsskandal

Förhör av lokala gangsters, fängslade konsttjuvar, skumma antikhandlare och kända samlare leder inte till något genombrott, så på uppmaning av FBI höjer Gardner-museet 1997 belöningen till fem miljoner dollar. På sommaren samma år får Boston Herald-reportern Tom Mashberg, som har skrivit om kuppen från första början, ett uppseendeväckande tips.

En lokal återfallsbrottsling och tidigare antikhandlare, 38-årige William Youngworth, som flera gånger har suttit inne för bland annat väpnat rån, kontaktar journalisten och erbjuder sig att agera medlare mellan konsttjuvarna och museet – mot att han själv får hela belöningen. Han berättar att han vet var Stormen på Galileiska sjön och tio av de övriga stulna verken finns – och att han kommer att skicka en chaufför för att hämta upp Mashberg.

Natten till den 18 augusti 1997 kör chauffören reportern, som har försetts med ögonbindel, till en övergiven lagerlokal omkring en timmes väg från Boston. Där tas han emot av Youngworth, som med en ficklampa i handen guidar honom genom korridorerna i den mörka byggnaden fram till ett låst rum fullt med bråte.

Ur en låda fiskar Youngworth upp ett stort papprör och drar försiktigt fram en hoprullad målarduk. I ljuskäglan från ficklampan kan Mashberg ana de sönderrivna kanterna och även Rembrandts omisskännliga signatur.

”Vi har sett den”, proklamerar en tidningsrubrik i Boston Herald några dagar senare.

Journalisten har bett Youngworth att bevisa verkets äkthet, och i oktober 1997 dimper ett kuvert med mikroskopiska prover av färgen från Rembrandt-målningen ned i Mashbergs brevlåda. Han skickar fragmenten till ett laboratorium där undersökningar i mikroskop visar att den aktuella färgen är omkring 350 år gammal och kommer från just den nederländska region där Rembrandt skapade sin konst.

Gardner-museet avfärdar emellertid att färgproverna skulle ha hämtats från Stormen på Galileiska sjön – de rester som har hittats på golvet under den stulna målningen liknar enligt museets konservatorer inte alls dem som Mashberg har fått. Därmed släcks hoppet om att Youngworth ska kunna återbörda de förlorade konstverken till museet.

Men bakslaget betyder inte att FBI ger upp – polisen misstänker att Youngworth i själva verket är springpojke åt James ”Whitey” Bulger, som är Bostons ökände och fruktade gangsterboss. Bulger har flera mord, utpressning, narkotikahandel, olaglig vapenhandel, rån och penningtvätt på sitt allt annat än rena samvete.

Den irländsk-amerikanske förbrytaren regerar som enväldig kung över Bostons kriminella värld och kan enligt FBI ha iscensatt eller beställt kuppen. Med tanke på hans position i undre världen borde han åtminstone ha sett till att få sin beskärda del av stöldgodset, precis som han brukar när andra har gjort intrång på hans territorium.

Men Bulgers roll i kuppen klargörs aldrig: 1998 skakas Boston av en skandal. Det framkommer att Bulger sedan 1975 har varit informatör åt flera agenter vid det lokala FBI-kontoret, och dessutom har maffiabossen mutat dem med stora summor pengar och flygbiljetter.

Som tack har agenterna skyddat gangstern, så att han har kunnat bedriva sin ljusskygga verksamhet i fred.

Att det handlar om tjänster och gentjänster blir extra tydligt i samband med avslöjandet av korruptionsskandalen: John Connolly, en av agenterna på Bulgers lönelista, tipsar gangsterbossen om att ett gripande är nära förestående. Den kriminelle kungen lämnar ögonblickligen staden och försvinner spårlöst.

Ny konsttjuv väcker misstankar

Åren efter Gardner-kuppen kallade FBI flera gånger in en välkänd konsttjuv till förhör. Brian Michael McDevitt, som mannen hette, bor i Boston och har tidigare försökt sig på en liknande konstkupp. Precis som Bulger finns han bland polisens huvudmisstänkta. I december 1980 planerade McDevitt att stjäla dyrbara verk från konstmuseet The Hyde Collection i Glens Falls, New York.

Han och en kompanjon hade kapat en Federal Express-skåpbil och bedövat chauffören med eter. Klädda i Federal Express-uniformer satte männen kurs mot Hyde-museet men hamnade mitt i en trafikstockning där de satt hjälplöst fast tills museet stängde. Polisen spårade upp den stulna skåpbilen, grep de båda männen och förde dem till stationen.

Bak i bilen hittade poliserna en detaljerad ritning över Hyde-museet, 14 par handbojor, flera rullar silvertejp samt diverse knivar, som troligen var avsedda för att skära ut målningar ur deras ramar. McDevitt och hans kumpan dömdes för överfall och försök till grovt rån, vilket gav dem knappt ett år bakom galler.

Det är de slående likheterna mellan tjuvarnas tillvägagångssätt i Boston och New York som har fått poliserna att titta närmare på McDevitt. Men under förhören nekar han bestämt till all kännedom om Gardner-kuppen. McDevitt stämmer i övrigt in på signalementet av den ena tjuven – han är lång och kraftig, och han kan enkelt ha dolt sitt röda hår under en peruk med mörkt, spretigt hår.

Dessutom har utredningen visat att McDevitt är svag för flaggor. I mitten av 1980-talet, då han studerade på University of Massachusetts i Boston, samlade McDevitt in pengar för att köpa över 100 nationsflaggor som hängdes upp på universitetet.

Sett med FBI:s ögon kan McDevitt mycket väl ha fallit för frestelsen att försöka stjäla Napoleons fana och den örn som satt i toppen av den. Men utan skuggan av bevis måste polisen släppa McDevitt – som 2004 avlider bara 43 år gammal. Spåren efter brottslingarna är återigen iskalla.

Museet dubblar belöningen

Under snart tre decennier har detektiver förgäves försökt klara upp världshistoriens största konstkupp. De har följt tusentals spår, men inget av dem har lett någonstans. Nu sätter Gardner-museet sitt hopp till att en jättebelöning kan bidra till att locka fram ny information.

I maj 2017 väljer museet att dubbla hittelönen från 5 till 10 miljoner dollar, motsvarande nästan 100 miljoner kronor, och betonar samtidigt att de skyldiga inte riskerar att åtalas, eftersom preskriptionstiden för stölden för länge sedan har löpt ut – det gjorde den redan 1995.

Men fortfarande lyser ett avgörande genombrott med sin frånvaro. På museet kommer och går besökare som de har gjort i över hundra år. Allt är till synes idylliskt: Molnfria dagar tar sig solskenet in till palatsets innergård där strålarna dansar på de ljust röda väggarna. På gården blommar orkidéer och skolbarn sitter koncentrerat lutade över sina skissblock, meden en fontän porlar stillsamt i bakgrunden.

I sitt testamente underströk museets grundare Isabella Stewart Gardner att vartenda föremål – varje romersk staty, varje kinesisk figur, varje nederändskt mästerverk – för alltid skulle stå eller hänga kvar på den plats där hon själv hade placerat dem. Så i ”Dutch Room” på första våningen hänger nu ett självporträtt av Rembrandt på den norra väggen.

Den nederländske konstnären stirrar outgrundligt på väggen där hans Stormen på Galileiska sjön hängde fram till den 18 mars 1990. Nu möter hans blick en tom yta omgiven av en förgylld ram. Och så kommer det att vara till dess att brottet eventuellt klaras upp någon gång i framtiden.