Caravaggio – konstnär och mördare

Det är varken första eller sista gången konstnären är inblandad i en blodig batalj. Gång på gång gör Caravaggios mörka sida att han hamnar i svårigheter. Till slut kommer den att innebära slutet för en av världshistoriens mest geniala och nyskapande konstnärer.

Caravaggio flydde undan böldpesten

Caravaggio kom till världen år 1571 på en av kalenderns viktigaste dagar: ärkeängeln Mikaels helgdag den 29 september. För att markera det gav föräldrarna pojken namnet Michelangelo.

Pojkens far, Fermo Merisi, var byggmästare i Milano och arbetade för den inflytelserika adelsfamiljen Colonna. Förbindelsen garanterade familjen en god inkomst och en liten egendom, så framtiden såg ljus ut. Fyra år senare var dock tragedin ett faktum. Milanos invånare fick feber och illaluktande bölder för att därefter lida en smärtsam död. På bara två månader skördade böldpesten hela 10 000 människoliv.

Familjen Merisi var tvungen att fly till Caravaggio, staden vars namn Michelangelo senare skulle göra till sitt: Michelangelo Merisi da Caravaggio. De slog sig ner på en liten plätt och väntade på att pesten skulle rasa ut.

När det två år senare slutligen skedde var allt förändrat. Både Caravaggios far och onkel låg på kyrkogården, och utan dessa familjemedlemmar som kunde försörja familjen blev villkoren svåra. När Caravaggio fyllde tretton år och därmed var gammal nog att klara sig själv packade han kappsäcken och återvände till Milano.

Mördade redan som ung

I Milano lyckades Caravaggio få en lärlingsplats hos målaren Simone Peterzano. På Caravaggios tid var det lönsamt att arbeta som målare. Katolska kyrkan såväl som furstar och förmögna familjer efterfrågade religiösa verk, porträtt och takdekorationer, så till och med en medelmåttig konstnär kunde försörja sig som målare.

Trots att Caravaggio i sitt kontrakt, som han undertecknade den 6 april 1584, lovade att ägna de följande fyra åren åt att lära sig att ”måla och att öva både dag och natt”, finns det inget som tyder på att han tog sitt yrke på något större allvar. I stället hade han fullt upp med att utforska Milanos ljusskygga kvarter, som hade mycket att erbjuda.

Stadens förargade ärkebiskop kallade Milano ”syndens stad”. På gatorna kryllade det mycket riktigt av svindlare, hallickar, prostituerade och våldsverkare. Gaturån och annan kriminalitet frodades och antalet mord ökade stadigt under 1580-talet.

Caravaggio, som insöp det hela med nyfiken blick, nöjde sig inte med att vara en passiv betraktare. Den unge mannen hade ordningsmakten i hälarna, och en dag då han inte lyckades komma undan drog han kniv och dödade en medlem av Milanos poliskår.

Exakt hur mordet gick till vet historikerna inte, men den samtida konsthandlaren Giulio Mancini, som kände Caravaggio och skrev en biografi om honom, berättar att en prostituerad var inblandad.

Efter mordet flydde Caravaggio först till sin hemstad. Genom att sälja några av familjens ägodelar skaffade han sig tillräckligt med pengar för att kunna lämna hertigdömet Milano, som lydde under den tysk-romerske kejsaren.

Caravaggio hånade konstvärlden

Caravaggio skyndade sig över gränsen till Kyrkostaten, ett stort område i mellersta Italien som löd under påven. Flyktingen slog sig ner i Rom, som var fullt av möjligheter för den som behövde dra ett streck över det gamla och börja om på nytt.

För Caravaggio var dock den största fördelen att hertigdömet Milanos myndigheter inte längre kunde komma åt honom. På Caravaggios tid var Italien ett lapptäcke av fristående stater och kungadömen. De olika härskarna krigade ofta mot varandra och skulle aldrig någonsin bevilja ett krav på utlämning från en grannstat.

När Caravaggio kom dit år 1592 myllrade Rom av nödställda flyktingar från landets många krig. Kriminaliteten florerade i den heliga stadens trånga gränder.

Caravaggio återupptog nu sin gamla vana att uppsöka storstadens skuggsidor. Samtidigt sökte han arbete – och återigen hade han tur. Han fick nämligen anställning hos Giuseppe Cesari, medlem av Roms förnäma konstnärsakademi Accademia di San Luca.

Som den lägst rangordnade av Cesaris medarbetare tilldelades Caravaggio det tristaste och lägst värderade arbetet: att måla blommor och frukter. På natten hänvisades han till att sova på en halmmatta i ett hörn av ateljén. Uppgiften förargade emellertid inte Caravaggio, för medan han kämpade med att ge liv åt äpplen och kronblad upptäckte han sin talang för måleri.

Uppmuntrad började han experimentera. Med hjälp av modern utrustning har dagens forskare kunnat bena ut Caravaggios ovanliga teknik. Han gjorde varken skisser eller någon annan typ av förarbete. Han målade direkt på den stora duken, och penseln återgav bilderna han hade i huvudet.

Medan tidigare målare porträtterade gudasköna varelser i perfekta miljöer, avbildade Caravaggio världen så som den verkligen såg ut. Hans första kända verk, som föreställer vinguden Bacchus, visar en liten satt, svarthårig man med fylliga läppar – Caravaggio själv.

Caravaggio var medveten om att han utmanade den etablerade konstvärlden, vilket var en tanke som roade honom. I förgrunden på självporträttet placerade han två fullmogna fikon. I dåtiden var fikon slang för en ung mans bak, så i samtiden var det ingen som tog miste på budskapet: Kyss mig i röven!

Caravaggio blev vansinnig på kypare

En kort tid efter det att Caravaggio lagt sista handen vid självporträttet bröt han med Cesari. Tursamt nog för Caravaggio fick den förmögne kardinalen Francesco Maria del Monte syn på hans målningar, och han bad den unge konstnären att flytta in i sitt palats. Under den italienska renässansen var det förknippat med stor prestige att vara mecenat åt en talangfull konstnär.

Kardinalens stöd gjorde det möjligt för Caravaggio att fortsätta experimentera. När del Monte bad honom göra en takmålning visade Caravaggio prov på sin skicklighet genom att måla de romerska gudarna sedda underifrån.

Tack vare del Monte fick Caravaggio år 1599 sin stora chans. Prästerna vid kyrkan San Luigi dei Francesi var mer eller mindre panikslagna. I den nästan färdigbyggda gåvan från Frankrikes drottning Katarina av Medici hade man fortfarande inte färdigställt det förnäma gravkapellet. Arbetet var kraftigt försenat och prästerna var i desperat behov av hjälp.

Kardinal del Monte föreslog att man skulle ge uppdraget åt den relativt oprövade Caravaggio. Prästerna, som inte vågade säga emot den inflytelserike kardinalen, samtyckte motvilligt. Även för Caravaggio var det mycket som stod på spel. Om verket inte föll kyrkan i smaken kunde han se fram emot ett liv där han bara målade stilleben med frukter resten av livet.

Målningen blev en stor succé. Verket skildrade den bibliska scen där Jesus ber Matteus att bli hans lärjunge. Med undantag för Jesusgestalten såg personerna ut som människor gjorde på Caravaggios tid, vilket gav betraktaren en känsla av att befinna sig mitt i den bibliska berättelsen. Caravaggios rival Giovanni Baglione fräste att verket blev ”överdrivet hyllat”, men nya beställningar strömmade in till uppkomlingen.

Caravaggios framgångar gjorde andra målare frustrerade. Kollegan och rivalen Annibale Carracci rynkade på näsan åt Caravaggios jordnära stil. ”För realistisk!” fnös han.

Caravaggio blev rasande och svor att hämnas oförrätten. Carracci och Caravaggio betraktades som den tidens främsta romerska målare, och det slumpade sig så att de samtidigt skulle dekorera var sin vägg i ett kapell i kyrkan Santa Maria del Popolo. Då tog Caravaggio tillfället i akt att återgälda Carraccis förolämpning. Han utformade sin målning så att hästen som utgjorde huvudmotivet trotsigt vände baken mot rivalens verk.

I de flesta fall var emellertid Caravaggio inte så subtil när han reagerade på en oförrätt. I ett slagsmål år 1600 skadade han en legosoldat med sitt svärd och vid ett tillfälle överföll han en ung konstnär. Våld var vanligt i det dåtida Italien och slagsmål ansågs vara legitima när syftet var att försvara det viktigaste en man hade: sin ära. Caravaggio var emellertid anmärkningsvärt hetsig och lömsk.

När rivalen Giovanni Baglione år 1602 hånade ett av Caravaggios verk, Kärleken övervinner allt, satte målaren upp förolämpande affischer på torgen runtom i Rom. Texterna beskrev Baglioni som en ”ynklig hanrej” och lät hans namn rimma med coglione, italienska för ”testikel”, som på den tidens slang betydde ”idiot”.

I april 1604 gick Caravaggios temperament ut över en kypare som inte kunde förklara hur kronärtskockorna på hans tallrik var tillagade.

”Han blev arg och tog utan ett ord upp tallriken och slog mig med den på kinden. Sedan reste han sig och grep sin väns svärd. Men jag kom upp på benen och skyndade till polisen för att göra en anmälan”, sa den chockerade kyparen enligt myndigheternas rapport.

Caravaggio ville vara en riddare

Anklagelser om våld, vandalism och slagsmål togs emot i en strid ström. Talrika polisrapporter vittnade om att bråken allt oftare inbegrep Lena och Fillide, två prostituerade som Caravaggio var involverad med och som han betalade för att stå modell till sina målningar.

Försommaren 1606 förekom även namnet Ranuccio Tomassoni allt oftare i anmälningarna. Mycket tyder på att han och Caravaggio stred om Fillides gunst. Konflikten kom till sin spets den 28 maj, då de båda rivalerna möttes för att utkämpa en duell på tennisbanan i centrala Rom.

Caravaggio satte in sin första stöt mot Tomassonis ljumske när motståndaren snubblade och föll, vilket knappast var någon tillfällighet. Konstnären försökte sannolikt kastrera honom. Under den italienska renässansen var det ett välkänt, om än tämligen ofint sätt att bli av med en rival. Olyckligtvis träffade Caravaggio Tomassonis pulsåder, vilket fick blodet att spruta i tjocka strålar.

Raseriet mot rivalen var fortfarande så stort att Caravaggio inte kunde sluta. Han höjde svärdet för att utdela ytterligare ett hugg, men en av sekundanterna rusade fram och slog omkull hetsporren. Därmed räddade han Roms främste konstnär från att dömas för överlagt mord. Tomassonis liv stod dock inte att rädda. Medan livet ebbade ur honom skyndade Caravaggio iväg.

Enligt lagen var han nu fredlös inom Kyrkostaten, som omfattade cirka en fjärdedel av Apenninska halvön. Om Tomassonis släktingar eller vänner fick tag i honom kunde de döda honom utan att riskera något straff. Omskakad flydde Caravaggio till kungariket Neapel.

Flykten från Rom var ett svårt bakslag för Caravaggios karriär. I Kyrkostaten hade han blivit en stjärna, så konstnärsgeniet ville för allt i världen tillbaka till Rom så snart det bara gick. I Neapel smed Caravaggio därför en plan som skulle få påven att benåda honom. Den gick ut på att segla till Malta, den lilla klippön mellan Sicilien och Nordafrika.

Ön kontrollerades av Johanniterorden, som grundats under korstågen på 1100-talet. Nu på 1600-talet löd orden under katolska kyrkan och utgjorde en högt värderad elitenhet i kampen mot muslimerna. Genom att ställa sig in hos riddarna hoppades Caravaggio kunna visa påven att han var en from, ångerfull katolik som förtjänade en andra chans.

Malta tog tacksamt emot honom

Caravaggio blev väl mottagen på Malta. Ordens stormästare Alof de Wignacourt beundrade målarens fängslande bilder. I juli 1608 fick konstnärsgeniet en guldkedja och ingick därmed i Johanniterorden.

Allt gick som planerat, men idyllen varade inte. Caravaggio lyckades inte hålla sig borta från bråk, vilket gjorde att han uteslöts ur orden och fängslades. Mot alla förväntningar lyckades han emellertid fly från både fängelset och ön. Caravaggio tog sig till Sicilien, där han dock blev alltmer paranoid. Han sov exempelvis alltid med kläderna på och svärdet vid sin sida.

Samtidigt försökte han desperat blidka den besvikne stormästaren på Malta, bland annat genom att skicka honom målningen Salome med Johannes Döparens huvud på ett fat. Motivet var bibliskt, men symboliken och anspelningen på Caravaggios egen situation gick inte att ta miste på.

Hösten 1609 fick konstnären goda nyheter. Den adliga milanesiska familjen Colonna försökte via sina förbindelser med inflytelserika kardinaler i Rom förmå påven att benåda Caravaggio. Uppmuntrad seglade han till Neapel.

Rom var inte Apenninska halvöns enda stad med dåligt rykte. Även Neapel hade skumma kvarter som härjades av våldsverkare och rånare. I värdshuset Osteria del Carriglio, som var populärt bland konstnärer, råkade Caravaggio i ett bakhåll. En man överföll honom och knivhögg honom i ansiktet.

Vanställd begav sig Caravaggio året därpå mot Rom efter att ha fått höra att påven inom kort skulle benåda honom. Den 9 juli 1610 tog Caravaggio ett fartyg norrut. Med sig i lasten hade han flera nya verk. Något gick emellertid väldigt fel.

När fartyget lade till i en av Kyrkostatens hamnar greps Caravaggio, eftersom nyheten om hans förestående amnesti ännu inte hade nått ut. När Caravaggio omsider lyckades övertyga myndigheterna om att han snart inte längre skulle vara fredlös hade hans fartyg seglat vidare – med hans målningar i lastrummet.

Caravaggio skyndade iväg mot den toskanska hamnen Porto Ercole för att försöka genskjuta fartyget. Vid ankomsten var han emellertid sjuk och nedbruten.

”Han lades i en säng med hög feber. Där fick han ligga och några dagar senare dog han lika ömkligt som han levde”, skrev målaren och konkurrenten Giovanni Baglione.

Ben avslöjade dödsorsaken

Caravaggio dog den 29 september 1610, några dagar innan påvens officiella benådning trädde i kraft. Många har spekulerat kring vad det var som blev den endast 38-årige Caravaggios slut. År 2010, 400 år efter målarens död, hittade en grupp arkeologer som genomförde utgrävningar i Porto Ercole skelettdelar som ”med 85 procents säkerhet är Caravaggios kvarlevor”, som forskarna sa.

Studier publicerade i den ansedda brittiska medicinska vetenskapliga veckotidskriften Lancet fastslår att Caravaggio av allt att döma dog av en infektion av bakterien Staphylococcus aureus.

Infektionen var sannolikt ett resultat av den skada som Caravaggio ådrog sig i Neapel. Målarens hetsiga temperament och förkärlek för smutsiga värdshus hann slutligen ifatt honom.