Mrs. Steel befann sig som vanligt i sin butik på Tacket Street i Ipswich, då hon hörde panikartade skrik från köket bakom butiken. Hon rusade genast dit och fann husets unga tjänsteflicka, Emma, omgärdad av eldslågor. Flickans krinolin hade kommit för nära eldstaden och elden hade hunnit få fatt i tyget innan Emma upptäckt det. Nu slickade lågorna ryggen på henne.
Mrs. Steel försökte släcka elden och efter drygt fem minuter lyckades hon kväva lågorna, tack vare hjälp från en förbipasserande och en av grannbutikens anställda. Men det var för sent. Läkarna vid Ipswich & East Suffolk Hospital kunde inte rädda Emma som fått mycket svåra brännskador. Hon blev bara tolv år gammal.
Den tragiska händelsen, som ägde rum den 23 mars 1868, var dessvärre inte unik. I tidningarna på den tiden förekom ständigt notiser om kvinnor som brann upp eller på andra sätt förolyckades på grund av 1800-talets utan jämförelse farligaste modefluga: krinolinen. En samtida tidningsskribent hävdade att det nya modet fick kvinnorna att se ut som ”halverade luftballonger eller nedmonterade kyrkklockor”.
Stålfabriker fick en ny kund
Redan på 1700-talet föreskrev modet jättelika dräkter som blåste upp underkroppen till femdubbel storlek med hjälp av flera lager tyg och tagelstärkta underkjolar. År 1853 var sådana klänningar omoderna sedan länge, men så gjorde en ytterst stilmedveten kvinna sitt intåg i modets huvudstad Paris.
Det året gifte sig kejsar Napoleon III nämligen med den 18 år yngre Eugénie, som med sina trendskapande kläder snabbt blev en ikon i hela Europa. När hon skaffade sig den nyligen uppfunna krinolinklänningen år 1855 för att dölja sin graviditet, var det genast många som tog efter henne.
Krinolinen som Eugénie tog på sig var ett slags bur av rockringsliknande cirklar som spände ut kjolen och fick magen att se mindre ut. Klänningen hade även fördelen att det inte gick åt särskilt mycket tyg för att få stor vidd på den, och att Eugénie kunde röra sig lättare eftersom benen hade fritt utrymme under krinolinen.
Inom några år hade ”krinolinmanin”, som modet snart kallades, spridit sig över hela Europa och USA. Bara de tusen sömmerskorna vid Thompsons krinolinfabrik i New York tillverkade 4 000 krinoliner per dag år 1859. En annan krinolinfabrik i närheten rapporterade att tillverkningen krävde ett helt ton stål varje dag.
Alla samhällsklasser kunde kosta på sig en masstillverkad billig krinolin. Men till skillnad från hur det varit på 1700-talet var modet nu direkt farligt.
I det myllrande, industrialiserade samhället fanns nämligen gott om fällor för kvinnor i stora, klockformade kjolar.
Tusentals krinoliner konstruerades i fabriker i Europa och USA. Varje dag användes åtskilliga ton stål till kjolställningar.
Männen fick lämna trottoaren
Med det bokstavligen vitt utbredda modet kunde det bli stora vardagliga problem för kvinnorna och deras omgivning.
Krinolinerna mätte oftast mellan en halv och en meter i diameter, och därtill kom själva kjolen vars tyg vällde ned från höften över klockkonstruktionen. Med tyg och släp kunde de största krinolinerna bli halvannan meter i diameter och ha en omkrets på mer än fyra meter. Naturligtvis orsakade det en viss trängsel i gatubilden.
”Att ta sig fram längs Broadway”, noterade en skribent i New York Times, ”är inte enkelt. Den bästa lösningen för en ridderlig herre som blir trängd av krinolinerna är att stiga ned från trottoaren och ut i körbanan.”
”Damer insisterar på att bära krinolin vid kyrkobesök”, klagade en journalist *i brittiska The Times. ”Bänkar som är avsedda för fyra personer räcker nu knappt till två.”
I samma tidning skrev en annan person att hela 400 sittplatser vid ett välgörenhetsarrangemang hade reserverats för kvinnliga gästers krinoliner. Och i tidskriften The Ladies Cabinet publicerades 1855 en insändare i vilken en parisisk chaufför ansåg att modet skadade hans verksamhet: ”En omnibuss med 20 platser rymmer numera bara fyra personer”, klagade han.
Fångade av en stormvind
Klänningarna orsakade problem även för kvinnorna själva. Efter en stormig februarilördag år 1858 skrev väderreportern i The New York Times:
”Luften var bitande kall och det blåste med hårda vindbyar. Kvinnor i yviga krinoliner hade svårt att ta sig fram i vinden, eller blåstes framåt ännu fortare än de egentligen ville.”
Bara att komma in genom en dörr eller ta sig fram vid sociala sammankomster kunde vara en utmaning.
”Det förekom stora krinolinkrockar”, rapporterade en journalist från en fullsatt föreläsningssal år 1858.
Enligt en fransk hovdam var det ”en ren konst” att röra sig elegant när man var klädd i en stor krinolin.
”Att resa, att ligga ned, att leka med barnen, eller bara det att skaka hand med någon eller gå på promenad – det var problem som krävde stor försiktighet och mycket god vilja att lösa. Det var vid den här tiden det blev omodernt för en man att erbjuda sin arm åt en kvinna han ville göra sällskap med”, skrev hon.
När en krinolinklädd kvinna gick, gällde det att inte ta för långa steg: då kunde kjolen svänga alltför okontrollerat. Trappor var en alldeles speciell utmaning. I de brantaste trapporna tog fräcka ynglingar chansen att kika in under kjolen, som kvinnan ofta tvingades lyfta upp till höften för att inte snubbla. Därmed blottade de stora delar av benkläderna, vilket förargade samtidens moralpredikanter något alldeles oerhört
Stålringarna i krinolinklänningen hakade ibland i varandra. Oftast var det irriterande, men ibland räddade det även liv. Exempelvis år 1858, då Martha Sheppard försökte begå självmord genom att hoppa från en bro. Krinolinklänningen vecklade ut sig som en ballong och gjorde att hon landade säkert i vattnet.
Men bara ben och andra pinsamheter bleknade i jämförelse med krinolinmanins mer makabra konsekvenser.
Eld var den absolut största faran. Krinolinernas tyll och muslintyg var lika populära som lättantändliga, och eftersom kjolen var så vid upptäckte många kvinnor inte förrän alltför sent att de råkat komma för nära en kamin eller en oljelampa – som Emma från Ipswich.
I artikeln ”Farorna med krinoliner” i The New York Times den 16 mars 1858 beskrevs varför det gick så illa när elden tog fart:
”I sådana fall skyddar den omgivande krinolinen lågorna precis som en skorsten.”
Dessutom hindrade krinolinerna andra kvinnor i ett sällskap från att hjälpa varandra när det började brinna i en klänning. Det konstaterade bland andra den brittiska ladyn Dorothy Nevill, efter att hon själv hade kommit för nära en gnista.
”Inom loppet av en sekund stod jag i lågor”, skrev hon.
”Ingen av de övriga damerna kunde göra mycket för att hjälpa mig, eftersom deras enorma krinoliner gjorde dem nästan totalt hjälplösa i närheten av eld. Om de kommit för nära mig skulle de själva snart ha stått i ljusan låga.”
Lady Nevill lyckades kväva elden genom att rulla in sig i mattan vid spisen, men hon fick bestående ärr av brännskador på armarna på grund av ”denna monstruösa sak – krinolinen”.
När krinolinmanin rasade som värst gjorde en bulgarisk journalist en uppskattning av antalet kvinnor som dött i krinolinbränder under en 14-årsperiod. Han kom fram till 39 927 – ”vilket motsvarar åtta om dagen”. Siffran är sannolikt överdriven men det rörde sig antagligen om åtminstone flera tusen offer. Den berömda sjuksköterskan Florence Nightingale räknade sig exempelvis fram till 277 döda kvinnor bara i England åren 1863–64.
Tusentals kvinnor brändes till döds
Samma år – den 8 december – inträffade manins mest makabra händelse, mitt i Chiles huvudstad Santiago.
Den kvällen hade uppemot 3 000 kyrkobesökare samlats för att fira mässa i Iglesia de la Compañia, och kyrkan var proppfull med folk. Mässan var kulmen på en månads festligheter till Jungfru Marias ära och kyrkan var överdådigt smyckad med ljus, blomsterkransar och vackra draperier.
Nästan alla mässdeltagare var festklädda kvinnor i slöja och väldiga krinoliner. Ceremonin hade ännu inte hunnit börja då en våldsam brand plötsligt blossade upp i draperierna intill altartavlan som var omgiven av levande ljus.
”Elden var förfärande i sin plötslighet och skrämmande i sin våldsamhet”, skrev The London Journal.
”Vatten, vatten!” ropade de som stod närmast elden. Paniken spred sig lika snabbt som elden bland kvinnorna som befann sig i den överfulla kyrkan.
”De var skrämda från vett och sans, rusade iväg i en rasande fart, hopträngda i en tät massa, många av dem svimmade. Kvinnorna, som alla var intrasslade i långa, klockformade krinolinklänningar, satte kurs mot dörrarna”, rapporterade den brittiska tidskriften. Dessvärre var sidodörrarna låsta och endast kyrkans huvudport stod öppen. Där trängdes kvinnorna ihop till en kaotisk massa av hoptrasslade krinoliner.
”De blev fullständigt hopkilade och kunde varken komma undan eller släppa fram andra. För varje sekund blev mängden allt högre och mer kompakt. Inte en enda av dem kunde ta sig loss.
Starka män som hört nödropen och sett röken från kyrkan kom skyndande till undsättning, slet i de låsta dörrarna och försökte slita loss kvinnorna vid porten – utan att kunna förändra situationen. Enligt The London Journal drog några av ”hjältarna” så hårt i kvinnornas armar att de bokstavligt talat ryckte av dem. Enligt samma tidning befriades en mindre grupp kvinnor av en tillskyndande gaucho som kastade sin lasso in i folkmassan och använde sin häst till att dra loss de nödställda. Trots räddningsinsatserna dog två tredjedelar av kvinnorna.
”På bara en kvart förvandlades 2 000 kvinnor – som några ögonblick tidigare varit strålande och vackra i livets frodigaste flor – till brända, sotiga, förfärliga lik, motbjudande att se på och omöjliga att känna igen”, berättade The London Journal.
En korrespondent från The New York Times beskrev den fasansfulla synen vid kyrkan, morgonen efter branden: ”I det kristallklara dagsljuset var scenen obeskrivligt skrämmande. Tvåtusen kroppar i alla faser av förkolning, från svart aska till minsta brännmärke, låg i högar kring ytterdörrarna. Den sista kampen blev plågsamt synlig i de framåtriktade ställningarna, de utsträckta händerna och de stirrande ögongloberna.”
En kyrka i Chiles huvudstad Santiago förvandlades till ett eldhav år 1863 då elden fick fatt i de kvinnliga kyrkobesökarnas krinoliner.
Krinolintrassel gav invaliditet
Även om elden var det som orsakade flest olyckor under krinolinmanin, var klänningarna också inblandade i andra allvarliga skador som hade med kjolarnas storlek att göra. Till exempel var risken för fallskador stor – både för kvinnorna själva och för personer i deras närhet.
En stackars man i London vädjade om ekonomiskt stöd i The Times år 1858, efter att han råkat ut för en olycka. Medan han körde en rullstol hade han fastnat i en förbipasserande kvinnas krinolin, fallit omkull och invalidiserats.
Ännu värre skadad blev den 60-årige stationskarlen James Welsh när hans fötter fastnade i en kvinnas kjol på gatan. Han föll omkull och hamnade under en förbipasserande hästdroska, som knäckte Welshs lårben. Kvinnan med krinolinen som orsakat olyckan försvann i folkmängden.
En mängd andra allvarliga krinolinolyckor skedde i samband med att allt fler kvinnor fick arbete på fabriker. De slet hårt om dagarna, men för den sakens skull slutade de inte klä sig moderiktigt – trots att kombinationen krinoliner och fabriksmiljö var en mycket farlig cocktail.
I den mindre dramatiska änden av skalan tvingades ett krukmakeri i Staffordshire, i mellersta England, under år 1863 kassera keramik till ett värde av 200 pund eftersom de anställdas krinoliner vält ned produkter från hyllorna. För den summan hade ägaren kunnat anställa uppemot 20 icke utbildade manliga arbetare i ett helt år.
Betydligt allvarligare var de skador som uppstod då fabriksflickornas krinoliner fastnade i det ständigt snurrande maskineriet. Fabrikerna kunde vara rena dödsfällorna. På en brittisk pappersfabrik höll den 17 år gamla Caroline Marshall på med att smörja en maskin med remdrift en dag år 1860, då hennes ”omfångsrika krinolin” fastnade i maskineriet. Innan någon hann ingripa hade flickans bakhuvud krossats till en blodig massa och hon var död.
Samma otur hade den 22-åriga Harriet Moody från Leeds år 1863. Hon vände sig åt sidan för att släppa förbi en kollega på textilfabriken där hon arbetade, när hennes krinolin plötsligt drogs in i maskinen. När övriga anställda lyckades stoppa maskineriet efter nästan 15 minuter, var Harriet intrasslad i sin krinolin och så svårt skadad att hon dog några minuter senare.
Allra först fick kvinnan ett stativ fastspänt kring livet. Över stativet lade man sen ett lager tyg innan hon fick på sig den egentliga klänningen.
Aktris omkom under filminspelning
Till följd av de många olyckorna förbjöd åtskilliga fabriksägare sina anställda att bära krinolin på jobbet. Men på fritiden tycks kvinnorna ha fortsatt använda de yviga kjolarna, trots alla faror.
Däremot förändrades modet. Med tiden blev krinolinerna till krinoletter med halva metallringar som endast stod ut på baksidan, eller ersattes av så kallade turnyrer som enbart lyfte upp kjoltyget precis bakom länden. I slutet av 1800-talet hade krinolinmanin sedan länge ebbat ut – och därmed försvann även alla dess olyckor.
Så sent som år 1930 fick världen emellertid en påminnelse om hur livsfarliga krinolinerna kunde vara. Den 20 år gamla aktrisen Anita Foy tog en kort paus från inspelningarna av filmen ”Spanish Eyes” i London, då krinolinen som hon hade på sig råkade komma för nära ett elektriskt element. Händelsen skildrades i en kortfattad tidningsnotis:
”Scenmästaren, som hörde hennes skrik, kvävde elden med en matta, men den drabbade dog av chocken.”