Alessandro Moreschi dör den 22 april 1922 efter en lång tids sjukdom.
Han är omgiven av sin familj och trots att han arbetat för katolska kyrkan i hela sitt liv tar Vatikanen inte någon synbar notis om dödsfallet.
Det omnämns varken i Vatikanens tidning Osservatore Romano eller i årsboken Annuario Pontificio. Till och med Alessandro Moreschis dödsattest försvinner spårlöst.
Kanske skäms både kyrkan och staten över att det fenomen som Alessandro Moreschi representerar har kunnat överleva så länge i Italien.
Långt in på 1800-talet blev gossebarn kastrerade för att få fram den speciella typ av sångare som i synnerhet katolska kyrkan använde sig av.
Men såväl kolleger som fiender hyllar Moreschi i minnesrunor och under den välbesökta, offentliga begravningen i San Lorenzo-kyrkan i Damaso.
”Ängeln från Rom”, som Moreschi kom att kallas, har sjungit för sista gången.
Kastrater i kyrkan
Kastrering av pojkar och män har varit känt sedan antiken då ingreppet bland annat utfördes på slavar som ett straff.
Först omkring år 400 dök fenomenet kastratsångare upp i Europa då man i olika berättelser talade om det bysantinska rikets eunucker. Men av okänd anledning försvann företeelsen år 1204 och dök inte upp igen förrän drygt trehundra år senare – i Italien.
Enligt katolska kyrkans dokumentation började kastrater uppträda år 1553, och år 1558 hade Sixtinska kapellet med säkerhet kastratsångare i kören.
Innan dess sjöngs sopran- och altstämmorna av unga pojkar eller falsettsångare eftersom det var förbjudet för kvinnor att sjunga i kyrkan.
Men år 1589 bestämde påven Sixtus V att gosskören i Sixtinska kapellet skulle utökas med kastrater – troligen för att kastratsångarnas röster var mycket mer kraftfulla och för att de dessutom skulle kunna sjunga i kören under många år – pojkarnas korta karriär tog ju slut när de kom i målbrottet.
Enligt katolska kyrkan var kvinnor som uppträdde i kulturlivet syndiga – oavsett om det gällde teater, balett eller opera.
När operan gjorde sitt intåg blev den kastratsångarnas nya arbetsplats.
Redan i de allra första operorna omkring år 1600 stod kastratsångare på scenen och de blev snabbt stora stjärnor inom den nya genren.
Kastraterna tog inte bara på sig kvinnorollerna, barockens kompositörer satte likhetstecken mellan hög status och en ljus sångröst och därför användes kastratsångarna också i de manliga hjälterollerna.
Under fenomenets storhetstid spelade kastratsångare mer än två tredjedelar av alla operaroller.
Farinelli blev legendarisk bl.a. på grund av sin extravaganta livsstil.
Berömda kastratsångare
De kastrerade sångarna var ofta stora och färgstarka personligheter. Några av dem blev berömda inte bara för sin sångröst utan även för sitt utsvävande leverne.
I takt med operans ökande popularitet under 1700-talet blev de mest omtyckta kastraterna superstjärnor som levde i sus och dus och umgicks i de allra högsta samhällsskikten.
Snart började rykten florera om kastratsångare som hade kärleksaffärer med adelsdamer.
Ryktena kan knappast ha varit grundlösa – men förmodligen kraftigt överdrivna. Efter kastreringen hade männen inte längre någon hormonell sexualdrift, och deras könsorgan förblev outvecklade.
Kastraterna hade emellertid fortfarande en mental sexualdrift och var dessutom ”ofarliga” för de fina adelsdamerna eftersom det inte fanns någon risk för att kärleksaffären skulle sluta med en graviditet.
Kastraterna ansågs även ha homosexuella tendenser.
I sina berättelser från 1700-talets Italien har till exempel äventyraren Giacomo Casanova skrivit om kastratsångarnas spännande androgyna framtoning och deras äventyr med rika adelsmän.
Motgångar för kastratsångare
I slutet av 1700-talet minskade kastratsångarnas popularitet. Operan fick en ny stil och ny typ av heroisk tenor – personifierad av fransmannen Gilbert-Louis Duprez – sjöng tenorstämman på bekostnad av kastraterna.
Samtidigt förbättrades ekonomin i Italien och många fattiga föräldrar, som tidigare valt kastrering som en karriärmöjlighet för sina söner, såg nu andra utvägar.
Hör en inspelning av en kastrat, den manliga sopranen
Även Napoleon III:s framfart spelade en viktig roll.
I såväl Frankrike som i de delar av Italien som han kontrollerade blev kastrering förbjudet och kvinnor fick formellt tillstånd att sjunga både i kyrkan och på operan.
Innanför Vatikanens murar höll man emellertid fast vid traditionen långt efter det att den förlorat sitt stöd hos folket.
En av de många klassiska evenemang som krävde kastratsångare i kören var det årliga uppförandet av Gregorio Allegris Miserere under veckan före påsk.
Och även om stympning stred mot katolska kyrkans lära ursäktade kyrkan kastreringarna med att skönsången ju var till Guds ära.
Den siste kastratsångaren
Alessandro Moreschi föddes den 11 november 1858, bara tre år före den siste kastratsuperstjärnan Giovanni Battista Vellutis död.
Han kom till världen som sjunde barnet i en stor barnaskara i en fattig familj i den lilla italienska byn Monte Compatri.
Liksom för så många andra kastratsångare är det ingen som vet när, varför och hur Alessandro Moreschi blev kastrerad.
Dopet genomfördes hastigt samma dag som han föddes, vilket tyder på något livshotande tillstånd. Just kastrering var en vanlig behandlingsmetod mot olika sjukdomar.
Den sixtinska kören. Alessandro Moreschi (inringad) var kanske den ende levande kastratsångaren som fanns kvar. Det är inte känt vilket år bilden är tagen.
Sjukdom användes emellertid ofta som en förevändning; även om det var vanligt med kastrering var det inte välsett.
Ingreppet var långtifrån ofarligt. Bedövningen bestod av varma bad, opium och att man pressade ihop halspulsådern i nacken tills pojken förlorade medvetandet.
Och om barnet fick en överdos opium eller lite för långvarig syrebrist kunde det dö. Därefter skars sädesledarna av eller krossades.
Efteråt hotade komplikationer i form av blödningar och infektioner.
De som överlevde ingreppet fick dras med hälsoproblem och ett avvikande utseende med överdrivna fettdepåer på höfter, skinkor, bröst och ögonlock.
Kastraterna blev missbildade
Bristen på testosteron under puberteten förhindrade inte bara att pojkarna kom i målbrottet. Lederna stelnade inte heller så att benen slutade växa.
Därför fick kastraterna onaturligt långa lemmar och revben. Tack vare de långa revbenen fick lungorna gott om utrymme och rösten blev starkare – en del av hemligheten bakom kastratsångarnas speciella röster.
Kastreringen medförde även psykiska problem. Även om superstjärnorna dyrkades på scenen blev kastratsångare i allmänhet hånade för sitt egendomliga utseende och sin brist på manlighet och sexuell förmåga.
De allra flesta fick aldrig den lysande karriär som deras föräldrar hoppats på utan tvingades i stället leva sitt liv utanför den sociala gemenskapen.
De sjöng som änglar
Kastraterna var inte bara män som sjöng lika vackert och klart som kvinnor. När de kastrerades före puberteten förblev männens stämband korta och rösten ljus, men samtidigt växte skelettet och därmed även revbenen under längre tid än normalt. Därför fick kastraterna en mycket omfångsrik bröstkorg som gav dem ovanligt stor lungkapacitet och en mycket kraftfull stämma.
En samtida åhörare beskrev rösten så här: ”Så klar och genomträngande som en korgosses men betydligt kraftigare och med någonting egendomligt och torrt över sig. Ändå är den briljant, lätt och full av genomslagskraft.”
Många kompositörer skrev särskilda partier som var avsedda just för kastratsångarnas speciella och kraftfulla röster.
På Moreschis tid hade kastratsångare blivit så ovanliga att katolska kyrkan hade svårt att fylla platserna till och med i den ansedda kören i Sixtinska kapellet.
Kastrering av pojkar förbjöds i större delen av Italien år 1861 och nio år senare omfattade förbudet hela nationen.
Om Alessandro Moreschi inte hade fötts i en avlägsen liten by hade han troligen aldrig kastrerats.
År 1871 skickades den 13 år gamle Moreschi till Rom för att studera vid en skola för korgossar i kyrkan San Salvatore in Lauro.
Moreschi var den ende kastraten bland skolans elever och måste ha känt sig mycket avvikande, även om de fysiska tecknen på kastrering inte var så tydliga hos honom.
Moreschis lugna liv
Eftersom det var brist på kastrater innekunde Moreschi göra kometkarriär i Vatikanen. Femton år gammal blev han förstesopran i Lateranbasilikan och framträdde ofta för överklassen.
Vid 25 års ålder antogs Moreschi i Sixtinska kapellets kör utan prövotid, troligen för att urvalet kandidater var begränsat och för att det bara fanns sex kastrater kvar i kören.
Hör kastraten Alessandro Moreschi sjunga Ave Maria
Påven Leo XIII hade förbjudit nyanställning av kastrater inom kyrkan med undantag för Sixtinska kapellet och andra påvliga basilikor i Rom.
År 1902 förbjöds kastrater även här. Ett år senare beslöt påven Pius X att de få kastrater som fanns kvar skulle ersättas med korgossar. Men av okänd anledning fick Moreschi stanna kvar – kanske som tack för lång och trogen tjänst.
Till skillnad från många av sina föregångare levde Moreschi ett stillsamt och tillbakadraget liv.
I unga år greps han ibland av stämningen efter en konsert och gick omkring bland publiken för att motta hyllningarna, men det behovet avtog med tiden.
Han var den ende kastratsångare som levde tillräckligt länge för att kunna få sin röst förevigad på en inspelning.
Under åren 1902 och 1904 spelade han in 17 sångnummer som ger en unik inblick i hur kastratsångarnas speciella röster en gång lät.
I videon nedan kan du höra Moreschi sjunga Ave Maria.