Inkvisition och häxbål: Trollkonstnärer på kant med Gud

Hur världshistoriens första kända trolleritrick gick till fick papyrusens författare tyvärr inte veta. Liksom sina senare kollegor avslöjade magikern Dedi aldrig sina hemligheter.

Vad papyrusen visar är dock att trolleri på Cheops tid, för över 4 500 år sedan, uppskattades storligen. Det faktum att Dedi återupplivade en död and kunde bara förklaras med att magikern stod i förbindelse med någon av universums högre makter (till exempel Heka), ansåg forntidens egyptier.

Synen på det oskyldiga trolleriet skulle dock komma att förändras genom historien. Under senmedeltiden betraktades trollkonsten tvärtom som farligt häxeri. Bara en misstanke om magi räckte för att bränna män och kvinnor på bål, anklagade för att ha gått i djävulens ledband.

Kopp- och kultricket är urgammalt

I årtusenden har människor använt trick och trolleri för att imponera. I den egyptiske faraon Baqet III:s gravkammare, från 2000-talet före Kristus, finns en avbildning av två män som anses utföra det så kallade kopptricket.

På scen utförs tricket gärna med tre koppar och tre små kulor. Trollkonstnären får det att se ut som om kulorna passerar genom kopparnas fasta botten. Därefter flyttar han flinkt runt kopparna och lyfter upp dem för att visa att kulorna på något magiskt vis vandrar från kopp till kopp.

Då som nu kräver tricket fingerfärdighet, kvickhet och vilseledning av åskådarna, grundförutsättningarna för allt trolleri.

I Rom kunde filosofen Seneca ett par årtusenden senare beundra kopp- och kultricket, som utfördes av trollkonstnärer på gatan, kanske i den version där publiken satsar pengar och sedan gissar under vilken kopp kulan ligger. Seneca beundrade framför allt trollkonstnärernas fingerfärdighet.

”Det är lika harmlöst vilseledande som gyckleri och tärningsspel, där det är tricket i sig som roar mig. Om jag får veta hur det går till tappar jag emellertid intresset”, skrev Seneca år 65 efter Kristus till sin vän Lucilius.

Den atenske författaren Alkifron var inte lika förtjust i trolleri. I en text från omkring år 200 efter Kristus beskriver han en man som gör en variant av kopptricket med tallrikar och vita stenar: ”Stenarna gömde han först under tallrikarna, sedan fick han dem att försvinna för att slutligen återfinna dem i sin mun. Om han svalde dem fick han folk att komma närmare och drog sedan ut stenarna ur näsan eller öronen på dem. En sådan person skulle jag inte vilja ha i min närhet, för det är stört omöjligt att avslöja hans trick. Han skulle kunna stjäla allt jag äger och har, till exempel min gård med allt som finns på den.”

På Alkifrons tid kunde en anklagelse om stöld genom trolleri och magi få ödesdigra konsekvenser. I romerska riket, och därmed även i de grekiska provinserna, föreskrev nämligen lagen dödsstraff för den som genom ”häxeri på magiskt vis flyttar över andra människors grödor till sin egen mark”.

Tanken att oskyldigt trolleri i själva verket var farlig magi skulle under senare århundraden komma att bli alltmer utbredd.

Svart magi dödar

Medan enkelt trolleri och marknadsgyckel under antiken betraktades som underhållning, fruktade alla svart magi – och gränsen mellan begreppen var flytande.

Både män och kvinnor kunde praktisera svartkonst, som enligt folktron användes för att mörda och stjäla. Det fanns en utbredd rädsla för att någon trolldomskunnig person skulle hälla egenhändigt tillverkat gift i vin eller mat, så att offren blev sjuka, galna eller till och med dog.

Att kasta förbannelser över fiender och rivaler var populärt. I många fall åkallades den undre världens demoner när en avskydd person skulle förbannas.

”Ni ska äta upp Maurossus hjärta, kroppsdelar, inälvor och inre”, står det på en blytavla från 100-talet efter Kristus som hittats nära hamnstaden Karthago.

Maurossus var en känd gladiator. Förbannelsen skrevs troligen av en av hans konkurrenter.

En annan form av svart magi kunde vara att ”binda” en annan person, som romarna kallade det, med hjälp av små voodoodockor formade i vax eller lera. Mot betalning tillverkade magikern en docka. Därefter stack magikern nålar i dockans ögon, huvud eller mage för att antingen fysiskt eller mentalt skada personen som dockan föreställde.

Dockorna tycks ha varit populära i romerska riket, för arkeologerna har hittat lerdockor genomstuckna av metallnålar från Rom i söder till provinsen Britannia i norr. Även kärlek kunde frammanas, särskilt om demoner hjälpte till.

”Se till att Victoria blir förälskad i mig och blir sinnessjuk av kärlek till mig och inte kan sova förrän hon, den mest underbara av kvinnor, kommer till mig”, lyder en bön som skrivits på en romersk tavla som återfunnits i Nordafrika.

Det var emellertid inte ofarligt att praktisera magi i romerska riket. Om en person kände sig angripen av magi kunde vederbörande lämna in en anklagelseskrift om häxeri, för vilket straffet var förvisning eller offentlig piskning.

”Apulejus är en trollkarl. Han har förhäxat mig och gjort mig förälskad i honom”, påstod den grekisk-romerska kvinnan Pudentilla i en anklagelseskrift mot filosofen och författaren Apulejus omkring år 158 efter Kristus.

Tack vare att han hade både talets gåva och goda argument frikändes emellertid Apulejus i rätten. Bara 50 år senare, då lagen hade skärpts, kunde de enklaste trollkonster medföra dödsstraff.

Magiker kastas åt de vilda djuren

Trots att häxkonster och svart magi var förbjudna enligt romersk lag var intresset för trolleri stort. För att komma åt trollkonsterna tänkte den romerske juristen Julius Paulus ut strängare straff.

”Den som har utfört eller legat bakom utförandet av ogudaktiga eller nattliga riter för att förhäxa, magiskt förlama eller binda en person ska som straff korsfästas eller kastas åt de vilda djuren”, löd Paulus förslag i skriftsamlingen Synpunkter från omkring år 200 efter Kristus.

Paulus var rådgivare åt kejsar Septimius Severus (193–211 efter Kristus). Efter flera års kaos under den oberäknelige kejsaren Commodus (180–192 efter Kristus) ville Severus skapa ordning i riket. Paulus lagförslag föll därför i god jord hos Severus och infördes.

Enligt en annan av Paulus lagar skulle skrifter om magi förbjudas och brännas. Magikerna skulle ”brännas levande”.

Hur många harmlösa trollkonstnärer och marknadsgycklare som brändes på bål eller slets i stycken av vilda djur i arenan på grund av Paulus lagar vet historikerna inte, men med kristendomens frammarsch i 300-talets romerska rike blev de sprakande lågorna ofta ödet för de mest fruktade magikerna. Kyrkan uppfattade alla former av magi som ett hot.

Under antiken brukade till exempel jägare stoppa trollformler i små fickor och binda fast dem i halsbandet på sina hundar för att få god jaktlycka. Sådan vidskepelse var av ondo, menade kyrkan.

”Avhåll er från blasfemi, hedniska amuletter och formler och astrologer”, löd varningen från Augustinus, som var biskop i 400-talets Nordafrika.

Enligt kyrkan fick endast Gud utföra magi, då i form av mirakel. När pilgrimer uppsökte helgongravar var det för att be den avlidne att göra förbön för Gud för att utverka ett mirakel, till exempel bota en dödlig sjukdom.

Mirakel skedde även i kyrkorummet. Under nattvarden delade prästen ut oblater och vin till församlingen. På något magiskt vis blev sedan brödet och vinet till Kristi kött och blod, enligt kyrkans lära.

För de troende var miraklet ett gudomligt trolleri. Gudstjänsten, som hölls på latin, förstod de enkla kyrkobesökarna ingenting av, men prästens obegripliga ramsor uppfattades som heliga trollformler.

Hoc est corpus meum (”detta är min lekamen”), som prästen mässade under nattvarden, förvanskades i folkmun till ”hokuspokus”. Sedan 1600-talet har det ordet använts som trollformel och en allmän beteckning för trolleri.

Alla älskar trollkonster

Kyrkans avvisande av magi minskade inte vanliga människors intresse för trolleriet. På medeltidens marknadsdagar roade sig bönderna och byborna gärna med att storögt beskåda kopp- och kultricket. Det hände även att trollkonstnärerna bjöds in till adelns fester. Där fick de ett mål mat i utbyte mot att imponera på gästerna med sina färdigheter.

Ett klassiskt trollerinummer var att lägga ett stycke tyg över ett äpple eller till och med en levande duva. Efter att ha sagt en trollformel tog trollkonstnären bort tygstycket och till publikens stora förvåning var äpplet eller duvan borta. Numrets klimax utgjordes av att det försvunna föremålet trollades fram igen. I de flesta fall låg då duvan eller äpplet i en ficka i trollkonstnärens mantel. I dag kallas denna typ av illusioner för bordstrolleri och inbegriper ofta trick med spelkort.

Trots att kyrkan officiellt fördömde trolleri fanns det både präster och munkar som tyckte om föreställningar av detta slag. Kyrkans män var till och med beredda att betala för att se trollkonstnärer uppträda.

”Amoraliskt!” fnös den franske teologen Pierre Abaelard i ett av sina verk från omkring år 1130. Betalningen kom nämligen från kyrkokassan, pengar som borde ha gått till fattiga människor, menade Abaelard.

Marknadsdagen var även populär bland spåkvinnor. Om folk ville få kännedom om sin framtid besökte de hennes tält på marknadsplatsen. Genom att ”läsa” hudveckens linjer i besökarnas handflator påstod spåkvinnan att hon kunde se in i framtiden.

För kyrkan var alla påståenden om att kunna säga något om framtiden kätterska. Spåkonst likställdes med att blanda sig i Guds plan för universum och beskrevs därför som djävulskt häxeri.

”Biskopar och deras medhjälpare ska i sina stift av all kraft verka för att utrota den skadliga spådoms- och häxkonsten, som är djävulens påfund”, står det i den kyrkliga lagtexten Canon Episcopi.

År 1277 fick påve Johannes XXI nog av trolleriet och bad Paris biskopar, den tidens ledande teologiska och juridiska experter, att göra en förteckning över straffbar, kättersk magi. Med på förteckningen kom även häxkonst och spådomskonst. Därefter ökade antalet processer mot personer som ägnade sig åt magi.

Ärter och trolleri skadar potensen

En av de tidigast nedtecknade processerna om trolleri ägde rum i Bergen i Norge år 1324. Folk i staden rös när biskop Audfinn Sigurdsson anklagade änkan Ragnhild Tregagås för svartkonst.

Enligt anklagelseskriften hade Ragnhild av brinnande obesvarad kärlek till sin nygifte kusin försökt sabotera hans bröllopsnatt. Vittnen påstod sig veta att Ragnhild hade uttalat trollformler och gömt fem bröd och fem ärter i brudparets säng för att göra kusinen impotent.

”Hon har förfallit till den kätterska övertrons avvägar”, dundrade biskop Sigurdsson. Han var inte bara åklagare i processen, utan även domare – och förklarade Ragnhild skyldig.

Ännu var bålet inte det gängse straffet för trolleri och häxkonst. Ragnhild var bara en förvirrad kvinna, menade biskopen, så han dömde änkan till ett par dagars fasta på vatten och bröd.

Så lindrigt slapp en anklagad inte undan när Europa greps av häxfeber i mitten av 1400-talet. I slutet av medeltiden började de lärde studera antikens tänkare. Den nya tiden, renässansen, innebar att de gamla texterna kom fram i ljuset igen, och de myllrade av trollformler och beskrivningar av magi.

En av dessa trollformler var en tusen år gammal hebreisk ramsa, ”abrakadabra”.

Ramsan, som saknar innebörd, blev populär bland både präster och bönder som ett skydd mot olyckor och sjukdomar. Enligt folktron kunde ramsan bota malaria, skydda skörden mot dåligt väder och bota en sjuk gris.

Andra gamla texter förklarade hur särskilda kristaller kunde fånga in andar och få dem att hjälpa till med förutsägelser om framtiden. Skrifterna innehöll även invecklade tabeller som kunde användas för att kasta förbannelser.

Uppskrämd förbjöd kyrkan många av dessa gamla manuskript. Om onda häxor och trollkarlar fick kännedom om de ockulta kunskaperna riskerade de att rubba universums ordning, menade påven.

Helande och sårvård är djävulskap

Trots kyrkans förbud lyckades renässansens lärde under stort hemlighetsmakeri samla de gamla kunskaperna i instruktionsböcker i trolldom, grimoires, ett ord som är avlett av det franska ordet för grammatik (grammaire).

Dessa böcker gavs ut anonymt, eftersom författarna var rädda att dömas för att främja svart magi. Det kontroversiella innehållet till trots var böckerna mycket populära, eftersom de var fulla av goda råd och praktiska tips.

I boken De äldstes magi från år 1530 står det beskrivet att andar från Olympen i antikens Grekland – med Guds tillstånd – kunde ge människor en hjälpande hand: ”Dessa andar förkunnar ödet och kan utdela dödliga förbannelser om Gud så tillåter.”

Katolska kyrkan försökte straffa böckernas ägare, men det var svårt att bevisa att böckerna faktisk hade använts till svart magi. I stället riktade kyrkan ofta sökarljuset mot spåkvinnor och människor med kännedom om naturmedicin.

När en person påstod sig kunna se in i framtiden eller läka sår med särskilda örter måste ju vederbörande ha studerat de kätterska böckerna, resonerade kyrkan.

Trots splittringen efter reformationen år 1517 var den katolska och den protestantiska kyrkan överens om en sak: Häxor och alla former av magi måste utplånas. I detta syfte inrättade katolska kyrkan ett helt garde av hängivna häxjägare: inkvisitionen.

Med kyrkans välsignelse reste inkvisitionens munkar och jurister runt och letade efter häxor och snart brann bålen runtom i Europa. Enligt den franske häxjägaren Henry Boguet fanns det gott om dem. Bara i Europa bodde minst 1,8 miljoner häxor, uppskattade han. De fanns ”överallt, likt maskar i en trädgård”.

Trolleri förbjuds enligt lag

Den del av befolkningen som oftast anklagades för häxkonster och kättersk magi var så kallade kloka gummor. I många städer och byar fanns en klok gumma som hjälpte till vid födslar och kunde förutspå dåligt väder genom att studera molnen.

För kyrkan var vård och elementära meteorologiska kunskaper av detta slag kätteri. Kyrkans män misstänkte till och med häxorna för att påverka vädret. Denna föreställning fick häxfebern att stiga när extremväder lade byggnader i ruiner och förstörde spannmål på åkrarna.

”Hagel och vindar av en styrka som vi aldrig tidigare sett vållade stor skada. Därför brändes många kvinnor som påstods ha skapat hagel och blåst”, står det i en bayersk krönika från år 1445.

Häxor kunde manipulera med verkligheten, menade kyrkan. Genom att smörja in kroppen i fett från kokta spädbarn kunde häxor bland annat flyga, hette det.

När en trollkonstnär inför publikens ögon kunde få nötter eller ett rep att sväva, byta plats under en kopp eller gå upp i rök måste personen i fråga gå i onda andars ledband eller till och med ha ingått en pakt med djävulen, resonerade engelska präster.

År 1563 antog det engelska parlamentet därför en lag mot ”besvärjelser, förtrollning och häxkonst”.

Lagen föreskrev dödsstraff för ”den som åkallar eller besvärjer ondska, onda andar och häxkonst genom förtrollning, amuletter eller häxeri”.

Även på kontinenten slog myndigheterna ner på individer med särskilda förmågor. År 1566 ställdes magikern Johann Büchsenschütz i den nordtyska staden Lemgo inför rätta för att ha sålt trollformler och spått om andra människors framtid i sin kristallkula.

Trots att Büchsenschütz utsattes för tortyr förnekade han att hans magi skulle vara djävulskap. I stället hävdade han att den hade skapats ”genom Guds ord”. Han menade att Gud hade inspirerat honom.

Det hela slutade med att myndigheterna i Lemgo släppte Büchsenschütz fri och nöjde sig med att bränna hans böcker med magiska formler.

Trolldomslexikon väcker kungens vrede

Sammanblandningen av häxkonster och trolleri blev till slut för mycket för den engelske parlamentsledamoten Reginald Scot. År 1584 skrev Scot boken Discoverie of witchcraft för att förklara skillnaden.

Bokens instruktiva illustrationer förklarar hur en trollkonstnär gör för att lura sin publik. En av illustrationerna visar en variant av Dedis gamla nummer, som enligt Westcarpapyrusen imponerade på farao Cheops.

På illustrationen i Scots bok ligger en till synes huvudlös kropp på ett bord. Intill kroppen står ett avhugget manshuvud på ett fat. Illustrationen visar att mannen i själva verket är gömd under bordsskivan, så att endast huvudet sticker upp genom ett hål i fatet.

Med sin bok ville protestanten Scot avslöja kyrkan. När präster under nattvarden påstod att oblat och altarvin blev till Jesu kropp skakade förnuftiga människor på huvudet. För dem var ritualen inte något mirakel, utan bara fusk – precis som trolleri.

Boken Discoverie of witchcraft blev inte någon succé. I stället gjorde sig Scot ovän med både engelska kyrkan och kungen. Att skriva om trick och trolleri fick bara folk att vilja bli häxor och utföra onda gärningar, menade Jakob I.

År 1603 gav kungen order om att alla exemplar av Scots bok skulle tas i beslag och brännas, vilket har gjort att endast ett fåtal av böckerna finns bevarade. Fyra år tidigare hade Scot själv dött. Om författaren hade varit vid liv skulle han troligen ha drabbats av samma öde som sin bok och hamnat på bålet.

Först på 1700-talet ebbade häxjakten ut. Dessförinnan hade oerhört många män och kvinnor blivit lågornas rov efter att ha dömts för att ha utfört djävulsk trolldom. Forskarna tror att uppemot 50 000 oskyldiga människor hamnade på bålet, dömda för att ha utövat svart magi.

I takt med att häxprocessernas fasor glömdes bort vann trolleriet återigen framsteg. På 1700- och 1800-talet blev trolleriföreställningar en av de mest spektakulära underhållningsformerna, och än i dag betalar folk mycket pengar för att få se trollkonstnärer utföra magiska trick.