Ett dyrbart, gyllene schackspel är ett centralt föremål i en nederländsk berättelse från 1200-talet.
I ”Legenden om Roman från Walewein och schackspelet” svävar ett dyrbart schackbräde en vacker dag in genom ett öppet tornfönster på kung Arturs slott.
I nederländarnas version av den berömda brittiska legenden om Artur och riddarna av runda bordet försvinner det gyllene schackbrädet snabbt ut genom fönstret igen, och Artur utbrister: ”Den som är beredd att fara ut och hämta schackbrädet och leverera det i min hand, ska jag ge hela mitt land.”
Riddaren Roman från Walewein ger sig iväg och tvingas besegra drakar och otaliga svärdskämpar, innan han i triumf återvänder hem med schackbrädet.
Legenden avslöjar att schack hade en central plats i europeisk kultur under medeltiden. Spelet kom ursprungligen från Indien, nådde Europa via de otrogna muslimerna och fördömdes omgående av den katolska kyrkan.
Trots det var alla riddare, furstar och kungar tvungna att lära sig spela schack, för annars passade de inte in i de högre samhällsskikten.
En fransk furste fick någon gång på 800-talet denna kung i elfenben.
Bräden och pjäser användes som lyxgåvor
Fint snidade pjäser och ett blänkande bräde bidrog till bilden av schack som ett kungligt spel.
Ett elfenbensbelagt spelbräde och förgyllda pjäser var den perfekta gåvan till adelsmannen eller fursten som hade allt.
Efter hand som schack blev allt populärare fick kungar, påvar och hertigar allt mer exklusiva schackspel i gåva.
Edvard III av England (1327–77) ägde ett bräde, vars fält var gjorda av kristallglas och svart jaspis.
Den mäktige Lord Mortimer, som var riksföreståndare i Edvard III:s barndom, hade ett exklusivt schackbord tillverkat av muskotträ importerat från Bandaöarna i Indonesien.
Även vansinnigt dyra råvaror som enhörningshorn (i själva verket narvalens tand) användes för att tillverka förnäma schackpjäser.
Spelade schack med tärningar
Ursprunget till schack är svårt att spåra, men de flesta historiker lutar i dag åt att indierna uppfann spelet för över 1 500 år sedan.
Enligt lokala legender bad en indisk kung på Alexander den stores tid en klok man att uppfinna ett spel, eftersom han var så uttråkad.
När mannen kom tillbaka och visade upp ett schackbräde med sextiofyra fält och spännande regler, frågade kungen hur han ville bli belönad.
Den kloke mannen svarade att han skulle nöja sig med om hovets skattmästare ville placera ett korn från det kungliga spannmålsförrådet på brädets första fält och dubbelt så många på nästa fält och sedan fortsätta att dubbla på varje fält hela vägen.
Skattmästaren skrattade hånfullt åt mannen, som kunde ha fått guld och ädelstenar i belöning, men ville nöja sig med några korn.
Skrattet fastnade dock i halsen efter hand som spannmålsförrådet tömdes, och skattmästaren insåg att schackspelets uppfinnare till skillnad från honom visste att om man fördubblar ett enda korn sextiofyra gånger, blir det till miljarder och åter miljarder.
Forskare betraktar historien som en myt och anser i stället att ett schackliknande spel vid namn chaturanga uppfanns på 500-talet.
Namnet betyder ”arméns fyra delar” på det indiska språket sanskrit, och i likhet med schack spelades det på ett bräde med åtta gånger åtta fält.
Pjäserna visade en armé som den såg ut i dåtidens Indien: med krigselefanter, beridna riddare, fotsoldater samt en rajah (furste), som de alla skulle skydda.
Spelet krävde fyra deltagare. De ställde upp sina åtta pjäser i varsitt hörn och turades om att kasta en tärning, som avgjorde vilken pjäs de fick flytta.
En trea innebar till exempel att riddaren till häst flyttade fram ett fält och ett åt sidan. En femma lät spelaren välja mellan att flytta en fotsoldat eller sin rajah.
Chaturanga spelades om pengar, och alla landets adliga spelade det med stor iver, trots att deras hinduiska religion förbjöd spel om just pengar.
Chaturanga blev chatrang
Att chaturanga hittade till Indiens grannländer berodde enligt en seglivad persisk myt på att Indien försökte slippa betala tribut till Persiens shah (kung).
Den persiske diktaren Ferdawsi återgav legenden i sitt verk ”Kungaboken” från cirka år 1000.
I det berättar han om en indisk ambassadör, som fick audiens hos shahen. Ambassadören medförde ett spelbräde med sextiofyra fält och en utmaning från kungen av Indien: ”Jag ber Er att undersöka detta schackspel och presentera det för dem av Ert folk som har störst visdom. Låt dem dryfta det noga med varandra, och om de kan, låt dem uppdaga principerna bakom detta vidunderliga spel.”
Ambassadören gav enligt Ferdawsi perserna en vecka på sig att gissa spelets regler – misslyckades de skulle Indien slippa betala tribut till Persien.
Olyckligtvis för indierna förfogade shahen över en stor begåvning i form av vesiren Buzurjmihr, som försäkrade sin herre om en stor årlig tribut genom att lista ut reglerna.
Historiker tror att chaturanga i själva verket kom till Persien med indiska köpmän omkring år 600. Där ändrades reglerna och anpassades till persernas temperament, varpå spelet chatrang kom till.
“Shah mat” - är persiska och betyder ”kungen är död”.
En av de mest markanta förändringarna gav varje spelare dubbelt så många pjäser att flytta med.
Böndernas antal steg från fyra till åtta, och varje spelare förfogade nu över två hästar och två krigselefanter, som rörde sig diagonalt.
Tre helt nya pjäser tillfogades: rajahns rådgivare, vesiren och två stridsvagnar, som fick röra sig i en rak linje framåt, åt sidan eller bakåt.
Till skillnad från chaturanga användes inte tärningar i chatrang, kanske för att den muslimska tron blev persisk statsreligion år 650, och imamerna rasade mot alla slags tärningsspel.
Utan tärningar fick spelarna fria händer att välja vilken pjäs de ville flytta. Kungen fick dessutom nytt namn efter den persiska kungatiteln, shah.
Kom en av shahens bönder som genom ett mirakel ner till motståndarens startlinje, förvandlades den till en pjäs som i styrka motsvarade den som stått på fältet, när partiet började. Nådde bonden till exempel det yttersta högra fältet på motståndarens startlinje, blev den en stridsvagn.
När en persisk chatrangspelare ställde sin motståndare mot väggen utbrast han eller hon triumferande ”shah mat”, kungen är död.
Orden vandrade med spelet till Europa och blev till scacco matto på italienska, checkmate på engelska och schackmatt på svenska.
Muslimer tog chatrang till Europa
Chatrangfebern spred sig efter hand som muslimska arméer under 600-talet erövrade hela Mellanöstern och Nordafrika.
Schackspelets segertåg sammanföll med den så kallade muslimska guldåldern, då konst och vetenskap blomstrade.
Arabiska läkare lovprisade chatrang och betraktade det som en kur mot själsliga åkommor, medan diktare framhöll spelets amorösa kvaliteter – ett parti chatrang mellan en man och en kvinna hade tydliga erotiska undertoner.
När muslimska morer i början av 700-talet korsade Gibraltar sund och erövrade stora delar av Spanien, var chatrang en av många fascinerande nyskapelser de förde med sig till Europa.
Spelet var ett omtyckt tidsfördriv bland den moriska överklassen i Spanien och Portugal, och därifrån spred det sig snabbt till Frankerriket norr om Pyrenéerna.
Under tidig medeltid var passionen för chatrang alltså något som muslimska och kristna riddare delade.
När en imam i Bagdad omkring år 800 frågade den mäktige kalifen Harun al-Rashid vad chatrang var, utbrast den muslimske världshärskaren: ”Vad är livet?”
Medan kalifen Harun al-Rashid sägs ha beundrat sina motståndare och accepterat sina nederlag på rutbrädet, tycks de första kristna chatrangspelarna ha varit dåliga förlorare.
En sydtysk krönikeskrivare berättar att den bayerske prinsen Okar ställde frankernas kronprins schackmatt i ett parti chatrang omkring år 760.
Kungasonen blev så rasande över nederlaget att han grep en tornpjäs och slog Okar i tinningen med den, varpå Okar föll ihop död.
I 1800-talets Storbritannien var medlemsskap i en schackklubb en självklarhet för bildade män.
Spelet gav visdom
År 1847 hade det vetenskapliga brittiska sällskapet Royal Asiatic Society (RAS) en artikel i sin medlemstidning.
Sällskapet hade kommit över ett ofullständigt persiskt manuskript om schack, men hur gammalt det var visste ingen, då datering och författarens namn var borta.
RAS hävdade att texten tycktes ha skrivits av en lärd man, kanske en filosof, på medeltiden. Författaren framhöll de talrika fördelarna med att spela schack.
Hjärngymnastik
Kroppen dör utan mat, och sinnet dör utan andlig föda. Schack är mat för själen.
Lär att regera
Schackbrädet är en bild av världen, där två härskare kämpar om övertaget. Schack är bra träning i konsten att regera och fatta beslut.
Få visdom
Liksom kroppen har själen sjukdomar såsom okunskap, girighet och avund. Schack är det bästa botemedlet, eftersom det leder till nyfikenhet och tankeverksamhet. Genom schack uppnår människor visdom.
Taktisk träning
Eftersom schack imiterar två arméer ger det en god förståelse av krigföring.
Förebygger oro
Schack låter vanliga medborgare känna sig som – och tänka som – kungar och furstar. Spelet skapar närhet och vänskap samt förhindrar dispyter och lättja.
Riddare skulle bemästra schack
Chatrang gick under många namn i medeltidens Europa – från xadrez i Portugal till zatrikion i Grekland. På de flesta håll fick det kungliga spelet dock namn efter den viktigaste pjäsen: shahen.
Försöket att återge det persiska ordet ”shah” gav på tyska spelet namnet Schach, och i Skandinavien blev det schack.
Den förnäma bakgrunden som Mellanösterns härskares favoritspel gjorde att Europas adel snabbt tog till sig det kungliga tidsfördrivet.
Spelet speglade även den verklighet som europeiska riddare, baroner och kungar levde i: ett feodalsamhälle med en strikt hierarki, där bönder utgjorde underklassen, och kungen tronade över alla andra.
När korstågens tid inleddes 1096 hade schack för länge sedan utvecklats till mer än ett spel. Schack utgjorde biljetten till sociala sammankomster hos Europas makthavare.
"Även schack, som det skryts så mycket om, har kostat många riddare livet.” Fransk hjältedikt
Utöver att svinga ett svärd och kämpa med lans förväntades en riddare även kunna spela schack.
Inte färre än tjugosex engelska adelsfamiljer lät teckna schackpjäser eller schackbräden på sin vapensköld – så viktigt och populärt hade spelet blivit.
Liksom i spelets ursprungsland Indien satsade Europas riddare ofta pengar, när de möttes i bataljer på schackbrädet.
Även om riddarna efter bästa förmåga försökte leva upp till dygder som heder, värdighet och återhållsamhet, drev försmädliga nederlag vid schackbrädet många av dem långt över gränsen för vad som passade sig för en riddare.
I sagan om Haimonssönerna från 1100-talet spelar en av de unga adelsmännen schack med kejsarens brorson – och dödar honom i ilska genom att slå sitt offer i pannan med schackbrädet.
I en hjältedikt från 1200-talet om riddaren Hervis av Metz varnade den unge hetsporrens farbror honom för spelandets många fallgropar:
”Spel är källan till många bråk, även schack, som det skryts så mycket om, har kostat många riddare livet.”
Schackspelets farliga sidor undgick inte heller katolska kyrkans uppmärksamhet, och en församling i Rom förbjöd år 1215 prästerna att spela schack.
År 1310 gick tyska biskopar under ett kyrkomöte i Trier ett steg längre och jämförde schack med häxeri. Tyska präster som ertappades med att spela schack riskerade därefter att bli bannlysta.
Spelet fick nya regler
Under hela medeltiden behöll schack i grova drag de arabiska reglerna, som bland annat innebar att vesiren (drottningen) flyttade endast ett fält åt gången.
Det gjorde spelet långsamt, vilket passade perfekt till det upphöjda lugn som var idealet vid kungens hov.
Med tiden byttes de indiska och persiska pjäserna dock ut mot mer bekanta motiv: stridsvagnarna blev till torn, krigselefanterna till löpare, riddare till hästar och vesiren till en drottning.
Först under 1400-talet ledde experiment bland spanska och italienska schackspelare till de regler som gäller i dag. Bönderna fick lov att flytta fram två steg i första draget, rockaden infördes, och drottningen fick en mycket större rörelsefrihet, vilket gjorde henne till spelets farligaste pjäs.
Drottningens väsentligt ökade makt har av en del historiker förklarats med medeltidens tillbedjan av Jungfru Maria.
Den nya och lite snabbare versionen av spelet ledde till en schackboom på 1400-talet. Spelet spred sig från regenternas hov och adeln till borgarna i medeltidens städer.
Med Gutenbergs boktryckarkonst i mitten av 1400-talet började böcker om schackspelets regler att bli tillgängliga för andra än kungar och hertigar – den äldsta fortfarande existerande schackboken gavs ut 1497 av spanjoren Luis Ramírez de Lucena i Salamanca.
Den bär titeln Repetición de amores y arte de ajedrez (”Upprepning av kärlek och schackspelandets konst”).
Européernas kärlek till schack har fortsatt att frodas ända fram till i dag.