Redan på 1500-talet användes loppor av urmakare och juvelerare, som ville demonstrera sina förmågor som finsmeder.
Det första dokumenterade uppträdandet av loppor är från 1578, då urmakaren Mark Scaliot gjorde en kedja med tillhörande lås, som var så liten att han kunde få en loppa att dra den.
Britten Len Tomlin var en av de sista stora loppcirkusägarna. Han överlät sin cirkus till ett museum på 1960-talet.
Loppor behöver blod för att överleva.
I regel satte ägaren lopporna på sin egen kropp och lät dem suga blod och näring mellan föreställningarna.
Gatuartister får upp ögonen för lopporna
På 1800-talet bytte lopporna ägare från urmakare till gycklare, som reste från stad till stad med sina miniatyrcirkusar, där loppor ”uppträdde” för publiken.
En av dessa gycklare var italienaren Louis Bertolotto, som från 1820 uppträdde runt om i Europa med sin ”extraordinära föreställning med flitiga loppor”, som bland annat fäktade med svärd och drog en liten vagn.
Den typen av uppträdanden var dock inte frivilliga från loppornas sida, för de små krypen är kortlivade och kan inte dresseras. Å andra sidan är de starka och goda hoppare.
De flesta konster är därför inte inlärda, utan ”utförs” av loppor som försöker fly. När lopporna får ett svärd limmat på sig eller fjättras till en vagn ser deras försök att fly ut som konster.
Ibland sprang lopporna ikapp med de små vagnarna fastspända på sig.
Vagnar dragna av loppor hörde till minicirkusens populäraste nummer.
Då fjättrades en loppa till en liten vagn med en tunn tråd och fick sedan dra vagnen, som vägde flera gånger dess egen kroppsvikt.
Mekanisk loppcirkus
Ända fram till 1960-talet var loppcirkusar populära inslag på stadsfester och marknadsplatser.
I dag finns det endast ett fåtal, och de flesta av dem är mekaniska. De har inga loppor, utan använder magneter och mekanik för att ge sken av en föreställning med uppträdande loppor.