Humorns historia: Jakten på världens bästa skämt

Det tidsmässiga avståndet betyder emellertid inte att alla antikens skämt är obegripliga för dagens publik. En vits från 400-talets Rom lyder:

”En skolastiker (lärd romare, red.) är ute och seglar, när en våldsam storm drabbar fartyget och får hans slavar att brista ut i gråt av rädsla för sina liv. ’Bara lugna’, säger skolastikern i ett försök att trösta slavarna, ’jag har gett er alla friheten i mitt testamente’.”

Skämtet om slavarna i sjönöd avslöjar att det finns en formel för det universella och evigt gångbara skämtet – en formel som även de gamla grekerna använde, och som är känd än i dag. Faktum är att den tillämpats på historiens bästa skämt, som korades 2002. Vi återkommer till det prisbelönta skämtet senare.

Endast Homo sapiens skämtar

Den amerikanske humoristen och författaren Mark Twain förkunnade att ”humor är mänsklighetens största välsignelse”. Inget annat djur på planeten jorden kan skratta åt ett skämt eller en oanständig kommentar – en förmåga som är resultatet av flera miljoner år av evolution.

Redan innan människan fick ett språk var humor en del av vardagen. Antropologer anser att skratt utvecklades från de grymtningar som förhistoriska människor gav ifrån sig, när de slogs på skoj med familjemedlemmar.

Med tiden förvandlades grymtandet till det vi i dag betraktar som skratt. Under stenåldern ökade humor chansen att överleva, förklarar Don Nilsen, som är professor i lingvistik vid Arizona State University i USA. Han har forskat på humor i decennier och bland annat gett ut boken The Language of Humour.

”Under stenåldern – precis som i dag – var humor ett tecken på intelligens. Kunde du få de andra i grottan att skratta höjde du din egen status i flocken. Men humor förbättrade även dina chanser att överleva. Om du kunde le och skratta tillsammans med de andra var du automatiskt omtyckt i gruppen – och löpte därmed mindre risk att bli ihjälslagen, om ni konkurrerade om samma mat eller samma kvinna.”

”Humor ökade även dina chanser att hitta en partner. Då precis som i dag attraheras kvinnor ofta av intelligenta män, som kan skydda dem, och som är smarta nog att se det roliga i svåra situationer”, säger han.

Huruvida stenåldersmänniskorna förmedlade skämt genom grottmålningar eller utsatte varandra för practical jokes, är oklart.

Det äldsta skämt som forskarna känner till formulerades först många tusen år efter stenåldern.

År 2008 fann Paul McDonald, humorexpert vid University of Wolverhampton i Storbritannien, världens äldsta kända vits. Den är inristad i en sumerisk stentavla, som hittats i södra Irak och har nästan 4 000 år på nacken.

”Något som aldrig har inträffat sedan tidernas gryning: En ung kvinna pruttade inte i sin mans knä”, lyder det kryptiska skämtet.

Det är kanske inte direkt något som skulle få gästerna vid en middagsbjudning att gråta av skratt i dag, men för sumererna tycks det ha varit humor av världsklass.

Skämtet är svårt att tyda i dag, men Don Nilsen gör ett försök.

”I den sumeriska kulturen var kvinnor underkastade makens makt, och de täckte sig med ett plagg som kallades chador, som dolde deras figur, så att de inte drog till sig uppmärksamhet från andra män”, förklarar han.

”Kanske ska skämtet ses som en förtäckt kritik av det förtryck som kvinnorna levde under: Att till och med en så naturlig kroppsfunktion som att prutta skedde i det fördolda, när kvinnorna satt i sin makes knä. Mycket har gått förlorat under årens lopp, så det är svårt att veta varför skämtet var roligt just då och i den specifika kulturen”, medger Don Nilsen.

Gjorde narr av romersk kejsare

Då är det betydligt lättare att förstå ett annat av världens äldsta skämt. En berömd vits från tiden kring Jesu födelse handlar om den romerske kejsaren Augustus, som är på rundresa i sitt enorma rike.

Vid ett tillfälle möter han en ung man, som liknar honom på pricken.
Kejsaren frågar nyfiket: ”Har din mor någon gång varit anställd vid palatset?”

Mannen svarar: ”Nej, Ers höghet, men min far har.”

Underförstått: Kejsarens mamma blev gravid med den unge mannens far, och det är alltså inte – som kejsaren automatiskt tror – han som har legat med pojkens mor, när hon arbetat i palatset.

Enligt Don Nilsen är skämtet om Augustus roligt än i dag, eftersom det handlar om sex. Sexuella aktiviteter är inte tids- eller platsbundna, utan engagerar människor oberoende av alla sådana faktorer.

”Tidlösa skämt handlar ofta om universella frågor, som är gemensamma för alla människor – eller vad psykologen C.G. Jung beskrev som det kollektivt omedvetna. Det är skämt som har sin utgångspunkt i företeelser som alla kan relatera till – sex, vädret, kroppen, djur, växter och så vidare – men även mer abstrakta mänskliga konstruktioner som religion, politik och livsåskådningar”, förklarar han.

Skämtet om Augustus kan på sätt och vis karakteriseras som det första ”din mamma”-skämtet – alltså ett skämt vars syfte är att förnedra mottagaren genom att framställa personens mor i dålig dager, i detta fall Augustus mamma, som framställs som lätt på foten. Men skämtet har även en annan dimension: Den gör narr av en auktoritet – Augustus, som kommer från en familj med tvivelaktig moral.

Att göra sig lustig på makthavares och auktoriteters bekostnad går ända tillbaka till de första komedierna, som skrevs av den grekiske dramatikern Aristofanes.

I komedin Riddarna från omkring år 500 f.Kr. driver Aristofanes hejdlöst med Atens ledare och deras agerande under peloponnesiska kriget (431–404 f.Kr.). En av huvudpersonerna i Riddarna är en karikatyr av den atenske politikern Kleon.

Kleon var under 430- och 420-talet före Kristus en mäktig man. Hans politiska redskap var en effektiv, men vulgär retorik, våldsamma angrepp på sina motståndare och vidlyftiga löften till väljarna. Man behöver inte ha någon särskilt rik fantasi för att se likheter med ledare ända fram till vår tid.

Att skämta om makthavare är en dygd i varje modern demokrati, förklarar Simon Critchley, professor i filosofi vid New School for Social Research i New York och författare till boken On humour:

”Som den italienska politiska avantgarderörelsen Situationistiska internationalens paroll lyder: ’Una risata vi seppellirà’ – det blir ett skratt som begraver dig. Här syftar dig på de personer som sitter vid makten.”

VIDEO: Få dig ett gott forngrekiskt skratt

”Genom att skratta åt makten exponerar vi dess förgänglighet och inser att det som vid en första anblick verkar vara en orubblig sanning, i själva verket är en fasad, som ska förlöjligas och hånas”, förklarar professor Critchley.

Filosofer såg inte mycket att skratta åt

I antikens Grekland var den intellektuella eliten inte särskilt förtjust i skämt – varken när de förvandlade makthavare till fåntrattar eller bara gjorde narr av vanliga människor och vardagliga situationer.

I synnerhet filosofer som Platon, Sokrates och Aristoteles var misstänksamma mot skrattet. De uppskattade inte att filosofin bemöttes med skratt, och i deras uppfattning av den idealiska staten var skrattet reducerat till ett absolut minimum.

Den romerske filosofen, retorikern och politikern Cicero (102–43 f.Kr.) var å sin sida positivt inställd till skämt och lustigheter. Cicero ansåg att vitsar och humor var gåvor från gudarna. Han var den förste filosofen som uppskattade humorns retoriska slagkraft, och hans analys av hur skämt fungerar är giltig än i dag.

”Cicero skrev att de vanligaste skämten är de som – med moderna uttryck – har ett setup och ett payoff i form av en överraskande poäng. När vi förväntar oss en sak (setup) och presenteras för en överraskande slutkläm (payoff eller punchline), så utlöser det skratt”, säger Don Nilsen.

Professor Critchley förtydligar:

”Skämt vänder upp och ner på våra förväntningar om sakernas tillstånd och skapar en ovanlig, alternativ verklighet genom att förändra den situation vi befinner oss i. Det är på så sätt humorn uppstår.”

Cicero förstod skämtets makt och krossade många av sina politiska motståndare med humoristisk finess i sina tal. Förlöjligandet av makthavarna i det gamla Rom kom emellertid att kosta honom livet. År 43 före Kristus lät härföraren Antonius avrätta den bitske talaren och politikern, som upprepade gånger hade exponerat Antonius brister med frän satir.

Hovnarren höll kungen på tårna

Ett urval av Ciceros skämt har överlevt ända fram till i dag, eftersom de togs med i det grekiska bokverket Philogelos (skrattälskaren, red.), som är världens första sammanställning av skämt.

Samlingen presenterade även världen för de första ”hos doktorn”-skämten, som detta:

”Doktorn, varje gång jag vaknar efter en tupplur känner jag mig yr en stund, men sedan går det över”, sa patienten till läkaren.
Läkaren svarade: ”Vänta då en stund med att gå upp.”

Ett annat skämt från Philogelos påminner om den brittiska humorgruppen Monty Pythons berömda sketch med en död papegoja:

”En man beklagar sig för en annan: ’Slaven som du sålde till mig dog’.
Den andre mannen svarar: ’Gudarna ska veta att han aldrig gjorde något sådant medan han arbetade för mig’.”

Grekerna var inte de enda som samlade sina skämt i stora kompendier. År 1072 gavs boken Exeter Book ut i England. Den innehöll 99 skämt. De skiljer sig från de romerska och grekiska vitsarna genom att de är uppbyggda av frågor och svar, som påminner om vår tids lustiga gåtor.

En nästan tusen år gammal gåta är småsnuskig och lyder:

”Vad är det som hänger vid en mans lår, har en öppning längst fram och passar perfekt i ett hål?”
Svar: ”En nyckel”.

Sannolikt fick skämtet om läkarbesöket medeltidens härskare att gapskratta. Men på den tiden – då monarkerna kunde göra vad de ville – var vitsar inte enbart ett sätt att ge uttryck för skämtlynne. För kungen var de även en möjlighet att hålla sig informerad om vad invånarna i hans rike tänkte och tyckte.

En annan sådan möjlighet erbjöd hovnarren. I brist på tidningar och andra massmedier fick kungar och drottningar förlita sig på narren, som var den ende som fick lov att göra narr av härskarna. För alla andra som ägnade sig åt politisk satir var straffet hårt – ofta dömdes de till döden.

Hovnarren beskrev verkligheten med hjälp av komik och kunde med skämt och pikar peka på det oförnuftiga – eller förnuftiga – i en kungs beslut och på så sätt få denne att tänka sig för.

”Kungen ville inte att hovnarren skulle utgöra ett hot. Därför utsåg han alltid särlingar till rollen som hovets humorist. Hovnarren var ofta kortvuxen eller utrustad med puckelrygg, utstående ögon eller andra missbildningar”, förklarar Don Nilsen.

”Dessutom kläddes narren alltid i färgglada kläder och bar en liten bjällra om halsen, så att han framstod som så löjeväckande som möjligt. Narren bar en spira som påminde om kungens och talade genom spiran som ett slags buktalardocka. Hans roll var alltså inte enbart att underhålla, utan han fungerade även som ett slags reality check för kungen och dennes sätt att styra”, säger Don Nilsen.

Svordomar ledde till dödsstraff

Under medeltiden var det inte enbart innanför slottsmurarna som människor behövde ett gott skratt. För resten av samhället var humorn oerhört viktig för att luckra upp de rigida sociala och religiösa regler som befolkningen lydde under.

I samband med karnevalen, en flera dagar lång fest som hela staden deltog i, erbjöds folket en kort respit från den hårt reglerade tillvarons många bördor. Under karnevalen klädde vanliga människor ut sig och gjorde narr av makthavarna. Bönder kunde krönas till kungar, kvinnor kunde klä ut sig till män, och unga spelade gamla. På så sätt blev karnevalen en liten oas av komik i en vardag, som vanligtvis präglades av fattigdom och rädslan för att hamna i helvetet.

Många av de skämt som florerade under medeltiden var påfallande grova och oanständiga. En stor del av dem kretsade kring sex och vad vi i dag kallar för dasshumor. Ett exempel är den här pärlan:

”En ung kvinna från Florens – som inte var särskilt klipsk – skulle föda barn. Hon hade haft svåra smärtor under en längre tid, och en klok gumma undersökte hennes underliv för att se om barnet var på väg. ’Det är bäst att du kollar andra sidan också’, utbrast den blivande modern. ’Min man använder bakvägen ibland’.”

På 1600-talet betraktades oanständiga skämt med oblida ögon av puritanerna – en strängt religiös rörelse, som växte fram i England omkring 1560. Puritanerna förespråkade ett enkelt leverne, utan till exempel julfirande, och de tog avstånd från tidsfördriv som dans, kortspel och teater.

Puritanerna hade inget till övers för vitsande, och i synnerhet skämt som handlade om religion och sex betraktade de som okristna.

Från 1623 var det olagligt att svära offentligt i England, men det räckte inte för puritanerna, som under 1600-talet utvandrade till Nordamerika. I kolonin Massachusetts drev de 1648 igenom en lag som gav långa fängelsestraff för den som använde svärord. Om någon svor åt sina föräldrar kunde det till och med leda till dödsstraff.

Trots puritanernas försök att städa undan allt ogudaktigt från det engelska språket berättades det fortfarande skämt under hela 1600- och 1700-talet. År 1739 utkom den kanske populäraste skämtsamlingen någonsin, Joe Miller’s Jests, som innehöll 249 skämt.

De flesta av dem var av nyare datum, och ämnena kretsade kring vardagsproblem och familjen. Ofta var kvinnor föremål för tämligen grovkornig humor, som i det här skämtet:

”En man frågade sin granne hur det gick med hans sjuka hustru. Mannen svarade: ’Det är en oerhört tråkig historia. Min fru fruktar att hon ska dö, och jag är rädd att hon ska hålla sig vid liv, vilket naturligtvis har gjort oss båda otröstliga’.”

VIDEO: Har du hört forntidsvitsen om luft i magen?

Under 1800-talet steg skämtandet i anseende. Skratt betraktades som medicin, som stärkte både kropp och själ. Den engelska skämtboken The Railway Book of Fun från 1875 förkunnade att humor var en ”kristen dygd”, och boken uppmuntrade läsarna att ”utnyttja alla till buds stående medel för att upprätthålla ett tillstånd av mental munterhet.”

Boken hävdade till och med att humor kan hjälpa till att hålla en person fri från sjukdomar. Det var ett påstående som inte alla i det viktorianska Storbritannien höll med om. Samma år gav filosofen George Vasey ut boken The Philosophy of Laughter and Smiling, i vilken han skrev:

”Jag är övertygad om att mänskligheten inte går att rädda, förrän skrattet avlägsnats från jordens yta.”

Psykoanalysen fader Sigmund Freud var säker på det motsatta. I en bok från 1905 argumenterade han för att skämtande och humor är nödvändiga verktyg för att ge människan utlopp för sina grundläggande drifter – som sexualitet och aggression.

”Freud skrev att vi finner stort nöje i att berätta skämt som kretsar kring tabubelagda känslor som fientlighet, cynism och förtryckta sexuella drifter. Skämt av det slaget fungerar som en ventil för våra frustrationer – eller som Freud själv formulerar det, ’lättnad genom skratt’”, förklarar Simon Critchley.

CIA samlade kommunistskämt

När första världskriget bröt ut 1914 fanns det ett stort behov av att bearbeta den rädsla, sorg, vanmakt och vrede som byggdes upp bland soldaterna i skyttegravarna. Kriget gav upphov till en lång rad skämt, som lite grovt kan delas in i tre grupper:

Patriotiska skämt, skämt som gör narr av militären, och givetvis skämt som gör narr av fienden. Om vitsen innehöll sex eller sexuella anspelningar gick den alltid hem – som det här skämtet:

”En engelsk soldat och en fransk kvinna är inbegripna i en kärleksstund på stranden en kväll.
’Är den inne?’ frågar soldaten.
’Nej’, svarar kvinnan. ’Den är i sanden’.
’Är den inne nu?’ frågar soldaten lite senare.
’Ja’, svarar hon. ’Nu är den inne’.
Det går en stund, varpå mannen säger: ’Vet du vad, jag tror att jag försöker med sanden igen’.”

Under andra världskriget florerade det mängder av skämt bland befolkningarna i det tyskockuperade Europa. I sin bok Heil Hitler, das Schwein ist tot (Heil Hitler, svinet är dött) skriver den tyske författaren Rudolph Herzog att skämten fungerade som en ventil för invånarnas stigande missmod.

Vitsarna berättades på krogar och på gatorna som en reaktion på krigets fasor. Efter hand som krigslyckan vände började nazisterna ta i med hårdhandskarna mot all anti-nazistisk humor. Sommaren 1944 berättade den tyska änkan Marianne Elise Kürchner följande skämt för en kollega på den vapenfabrik i Berlin som hon arbetade på:

”Hitler och Göring står på toppen av Berlins radiotorn. Führern säger att han vill göra något för att muntra upp den tyska befolkningen.
Göring svarar: ’Hoppa då’.”

Kollegan skvallrade för myndigheterna om skämtet, och inom kort blev Marianne Elise Kürchner gripen, ställd inför rätta och avrättad.

För de många miljoner människor som efter andra världskriget hamnade öster om järnridån fanns det inte heller mycket att skratta åt. Politiskt förtryck, hungersnöd och censur höll befolkningen i ett järngrepp av förtvivlan och vanmakt. Men kanske just för att livet var så hårt och absurt fann Sovjetunionens invånare nöje i att skämta om tillvarons olidlighet.

Fram till Berlinmurens fall 1989 samlade amerikanska agenter in åtskilliga skämt och lustiga anekdoter i Sovjetunionen – för att pejla opinionen. Ronald Reagan, som var USA:s president från 1981 fram till murens fall, älskade att återberätta sovjetiska skämt under sina tal till den amerikanska befolkningen.

Ett av sina favoritskämt återberättade han för den reformvänlige sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov, som lär ha skrattat högt:

”En amerikan berättar för en ryss att han kan stå utanför Vita huset och ropa ’Åt helvete med Reagan’. Ryssen svarar: ’Det är väl inget! Jag kan också stå utanför Kreml och ropa ’Åt helvete med Reagan!’”

Om någon av Gorbatjovs företrädare hade hört skämtet från en vanlig sovjetisk arbetare, hade reaktionen förmodligen varit en annan. Att berätta antisovjetiska skämt i det kommunistiska riket kunde resultera i allt från sex månader i fängelse till dödsstraff.

Miljoner röstade på jägarvits

Skämt har i alla tider haft en förmåga att höja stämningen, men vilken vits som var romarrikets roligaste eller fick flest vikingar att gapskratta, går inte att veta i dag. På den tiden brydde människor sig inte lika mycket om rankningar och topplistor som vi gör i dag. Det mest kvalificerade förslaget på historiens bästa skämt är därför relativt nytt.

Den brittiske psykologiprofessorn Richard Wiseman vid University of Hertfordshire bestämde sig år 2002 för att kora världshistoriens roligaste vits. Han upprättade webbplatsen ”LaughLab” för att undersöka vilket skämt som appellerade till flest – oavsett land, kultur, ålder och utbildningsnivå – och fick flest att skratta. Sammanlagt 40 000 skämt strömmade in från 70 olika länder.

Wiseman lade ut vitsarna för en omröstning, och mer än två miljoner människor gick in på webbplatsen och betygsatte vilka skämt som fick dem att skratta mest.

Flest röster fick ett skämt som skickats in av Gurpal Gosal från Manchester i England. Vitsen är en modern version av ett liknande skämt från början av 1950-talet:

”Två män är ute och jagar, när en av dem plötsligt faller omkull livlös. Den andre ringer förtvivlad till larmcentralen:

’Min vän är död! Vad ska jag göra?’

Personen i andra änden svarar: ’Ta det lugnt, jag ska hjälpa dig. Det första du ska göra är att försäkra dig om att han verkligen är död’.

Det är tyst i några sekunder. Sedan hörs ett skott, varpå jägaren säger: ’Okej, nu är det gjort. Vad gör jag nu?’.”