Historiska toner: Så spelade man musik
Musikanternas roll i samhället har varierat en hel del under historiens gång. De gamla romarna gav inte musiker det erkännande de önskade, men under medeltiden betraktades de närmast som kungligheter.
Musiker var vanliga motiv på bland annat mosaiker.
Romarna betraktade inte musiker som konstnärer
Musik spelade en framträdande roll i stort sett alla delar av det romerska samhället. Musik och sång ackompanjerade livets fester från bröllop till begravning och var även ett fast inslag under religiösa och sekulära spel och festivaler.
Vid offer skulle musiken hylla gudarna och hålla onda krafter borta. Gladiatorspel ackompanjerades dessutom ofta av orglar, tubor och andra blåsinstrument. Musik hörde även till vid dansföreställningar och skådespel.
Förmågan att sjunga och spela skattades högt i Rom, och musik stöttades av stadens ledande män som kejsarna Augustus och Nero, som själva spelade lyra.
Romarnas instrument liknar de vi känner i dag. Trummor och flöjter var populära, så även tuba och andra blåsinstrument, som kunde höras i folkmassor.
Fördel: Musik höll humöret uppe hos romarna. Musik gynnade moralen och bidrog till att stärka sammanhållningen bland invånarna i Rom.
Nackdel: Sång och musik blev aldrig riktigt fint. Romarna såg musik som underhållning. Musiker betraktades därför inte som riktiga konstnärer.
Under medeltiden hade de kungliga egna musikanter
Harpspel var ett fast inslag vid sammankomster på medeltidens irländska och skotska slott. Kungar och stormän satte en ära i att ha egna musikanter, som bodde på slottet.
De kungliga musikerna åtnjöt stort anseende och många privilegier. Harpans popularitet kom av dess lätta, eteriska klang, som passade väl till både sång och diktuppläsning.
Den fina, karakteristiska klangen kom från ramen, som var skuren ur ett enda stycke pilträ. Instrumentets strängar var av mässing.
Harpa spelades med naglarna.
På 1700-talet kunde vem som helst bli musiker
Även personer utan minsta kännedom om toner och noter kunde nu bli musikanter. Med en handorgel behövde musikern nämligen bara snurra på ett handtag för att spela de vackraste melodier.
Musiken var inkodad på en trumma och spelades upp med hjälp av tappar, som var och en motsvarade en ton. Eftersom en trumma innehöll bara en melodi, och trummorna var dyra, begränsades orgelspelarens repertoar oftast till få musikstycken.
Musikens längd avgjorde trummans tjocklek.