Tio foton som avslöjar 1800-talets brutala fattigdom
London har upplevt ökande fattigdom under 2020-talet, men dagens svårigheter är ingenting jämfört med den viktorianska erans. Här får du en fotografisk inblick i hur förfärligt livet på samhällets botten var på 1800-talet.
Londons fattiga fick hanka sig fram i livet. Endast de lyckligast lottade fick tillfälliga jobb som denne sandwichman fotograferad 1877.
När drottning Victoria besteg den brittiska tronen 1837 befann sig landets befolkning mitt i en social katastrof. Industrialiseringen hade drivit miljontals människor till städerna i jakt på arbete.
London växte mest och hade fördubblat sin befolkning till över två miljoner sedan början av 1800-talet. Och staden fortsatte att växa: 1891 var London den i särklass största staden i världen med 5,5 miljoner invånare.
Men långt ifrån alla nyanlända fick jobb, och även de som fick jobb fick kämpa för att leva på de extremt låga lönerna. Som ett resultat av detta exploderade antalet fattiga människor.
Sammanställningar från slutet av 1800-talet visar att omkring 35 procent av Londonborna levde i fattigdom och att tiotusentals var hemlösa.
Men det fanns inte mycket hjälp att få från staten. Den brittiska borgarklassen betraktade de fattiga som arbetsskygga och värdelösa.
Av rädsla för att ”oviljan att arbeta” skulle ”smitta” andra samhällsskikt förklarade politikerna krig mot de fattiga, som behandlades som om de vore brottslingar.
Här är tio nedslag i armodet som ger dig en inblick i hur brutalt livet i fattigdom var förr i tiden.
Slumkvarter
Londons centrum blev slum
De fattiga trängde ihop sig i Londons slumområden. Där spred gatornas öppna kloaker ofta sjukdomar.
I takt med att London översvämmades av fattiga nykomlingar flydde de välbeställda till förorterna.
De fattiga var å sin sida tvungna att bo i stadskärnan, där arbetsplatserna och marknadsplatserna fanns.
Där fanns det emellertid inte tillräckligt med bostäder, så skrupelfria hyresvärdar delade upp de gamla husen och hyrde ut rummen ett och ett.
I värsta fall fick flera familjer dela på ett enda rum.
Resultatet blev att stora delar av London förvandlades till slumområden där sjukdomar frodades.
Fattigkost
Billig fisk gav massorna mat
Utan billig fisk skulle många av Londons fattiga ha fått svälta. Var fisken såldes rådde det ingen tvekan om, för stanken dränkte alla andra lukter.
Befolkningstillväxten satte stor press på Londons marknader.
Enorma mängder mat behövde transporteras in till staden varje dag.
För de fattiga var billig fisk och skaldjur avgörande för deras överlevnad.
Fisken såldes antingen på de officiella marknadsplatserna eller från vagnar som kördes runt i de fattiga kvarteren med fisken i tunnor.
Hemlöshet
De hemlösa sov i parker och under broar
Många hemlösa sov i Londons parker, men om de använde bänkarna fick de sova sittande.
Londons enorma fattigdom ledde till mängder av hemlösa människor.
Kvinnor, män och barn vandrade runt på gatorna och letade efter någonstans att sova utan att bli bortjagade.
Under dagen var parkerna populära.
”Särskilt St James's var svart av dessa människor som låg utsträckta på gräset med ryggen mot solen”, skrev en hemlös man vid namn John Rutherford 1885.
Andra sov på bänkar eller trappor, men blev oftast bortkörda av polisen om de tillät sig att lägga sig ner.
På nätterna sov människor under stadens broar och längs Themsen, men även på sommaren blev det isande kallt.
”Från midnatt och framåt började de stackars människorna skaka och krypa ihop i klungor för att hålla värmen”, skrev John Rutherford.
Värmestugor
En penny gav en sittplats för natten
Bland andra Frälsningsarmén upprättade värmestugor för de hemlösa. Där kunde de få sitta under natten – att ligga var inte tillåtet.
Hemlösa människor kunde söka sig till offentligt finansierade fattighus för att äta och sova.
Förhållandena var dock mer som i fängelser, med hårt tvångsarbete 9–10 timmar om dagen.
Därför sökte många istället hjälp hos frivilliga organisationer. Även där var förhållandena hårda.
Men för en penny kunde de fattiga slappna av – i sittande ställning – hela natten.
Billig sömn
Två pence gav rätten att sova på ett rep
Den så kallade twopenny hangover, då de hemlösa sov hängande på ett rep, var utbredd.
De hemlösa som ville ha en bekvämare nattsömn kunde för två pence få lov att sova hängande över ett rep i till exempel någon av frivilligorganisationernas värmestugor.
Repet gav de sovande något att luta sig mot, vilket betydde mycket.
Men de skulle vara ute tidigt på morgonen. Klockan 5 eller 6 på morgonen klippte man helt enkelt av repet och de hemlösa kastades ut i kylan igen.
Lyxsömn
Fyra pence gav en sovkista
Kistorna var inte särskilt behagliga, men de gav en smula privatliv.
De mest välbeställda hemlösa kunde hyra en sovkista av Frälsningsarmén för natten.
Kistorna stod uppradade i en stor sovsal och det kostade fyra pence att sova i de hastigt hopsnickrade trälådorna.
I priset ingick ett överkast i läder.
Hyresgästerna sparkades ut från härbärget klockan sex på morgonen och kunde inte komma tillbaka förrän på kvällen.
De allra fattigaste
”Kryparna” hasade från barn till barn
De så kallade kryparna var så utsvultna att de i stort sett inte orkade röra sig på gatorna.
Längst ner i fattigdomshierarkin fanns de så kallade kryparna.
Det var oftast äldre kvinnor som på grund av hunger inte ens orkade tigga.
Istället kröp de omkring bland andra fattiga människor i hopp om att få deras medlidande. De lyckligast lottade fick en bit bröd om de tog hand om fattiga mödrars spädbarn medan mödrarna var på jobbet.
”Kryparen” hasade sedan vidare till nästa barn som skulle tas om hand.
Fattiga barn
Gatorna kryllade av fattiga barn
Slumkvarterens lägenheter var så små att barnen tillbringade större delen av dagarna utomhus.
År 1848 fanns det över 30 000 hemlösa barn i London.
En del fick plats på stadens barnhem, men det fanns också många som tvingades överleva på gatorna.
Dessutom växte otaliga barn upp i slummen, där båda föräldrarna var tvungna att arbeta för att ha råd med bostad och mat för dagen.
Spädbarnsdödligheten var skyhög och de flesta barn förlorade flera syskon under de epidemier som regelbundet drog fram genom Londons fattiga stadsdelar.
Barnarbete
Barnen var tvungna att jobba
Barn ända ner i femårsåldern tjänade pengar åt familjen genom att till exempel sälja tändstickor på gatan.
De fattigaste familjerna var i hög grad beroende av att deras barn snabbt började jobba.
Därför fick många i stort sett ingen skolgång. En del barn fick arbete i tändsticksfabriker.
Andra anställdes av skorstensfejare eftersom deras små kroppar gjorde det lättare för dem att klättra runt på hustaken.
Hantverksskolor
Irländsk filantrop gav fattiga barn deras livs chans
Thomas Barnardos skolor lärde unga pojkar bland annat skomakarhantverket. Även fattiga flickor fick plats på skolorna.
När irländaren Thomas Barnardo flyttade till London 1866 blev han chockad av att se stadens enorma härskaror av fattiga barn.
Han studerade till läkare, men bestämde sig istället för att ägna sin tid åt stadens barn.
Redan 1867 öppnade han en skola för fattiga barn där de kunde lära sig olika hantverk.
Skolan var den första av totalt 122 liknande institutioner som Barnardo lyckades etablera.
På skolorna lärde sig barnen allt från snickeri till metallbearbetning, vilket de kunde använda för att få ett stabilt arbetsliv.
När Thomas Barnardo dog 1905 hade han utbildat över 60 000 barn – och gett dem en chans i livet.