Seattle skulle bli platt till varje pris: Storstaden spolade bort naturen

Höga kullar, raviner och floder gjorde livet surt för invånarna i Seattle på 1800-talet. Men en målmedveten stadsingenjör fick en idé: Han tänkte platta till staden – och hans vapen var gigantiska vattenkanoner.

Backen Denny Hill i Seattle spolades bort med vattenkanoner.

I kampen mot Seattles backar använde arbetarna vattenkanoner. Varje kanon sköttes av tre–fem man, som på åtta timmar kunde spola bort motsvarande 6 750 skottkärror med jord och grus.

© Michael Maslan/Getty Images

Fyrtiofem miljoner ton – så mycket jord grävdes och spolades bort av gruvspecialister när den amerikanska staden Seattle 1894 började jämna ut hamnstadens mycket ojämna terräng.

Bakom det gigantiska projektet stod stadens ingenjör Reginald Thomson. Hans ambition var att förvandla Seattle från en liten stad till en av de största metropolerna på den amerikanska västkusten.

Men detta krävde enorma förändringar av landskapet. Så ingenjören inledde ett korståg mot stadens kullar och raviner.

Enligt Thomson och hans anhängare skulle en utjämning av Seattle inte bara locka till sig fler människor utan också bidra till att utrota både sjukdomar och fattigdom i staden.

Långt ifrån alla var entusiastiska över ingenjörens krig mot Seattles inhemska natur, men Thomson avfärdade deras protester:

”En del människor verkar tro att eftersom det fanns kullar i Seattle från början borde en del av dem finnas kvar, men de glömmer hur förödande en brant kulle kulle är för fastigheterna på andra sidan kullen.”

När projektet slutligen avslutades 1930 hade ingenjörerna grävt upp så mycket jord att det motsvarade en åttondel av den mängd som togs bort i samband med anläggandet av Panamakanalen.

Hästar och ångdrivna grävskopor inledde kriget

Seattles ojämna terräng hade skapats för 17 000 år sedan när istidens glaciärer skar sig genom området och lämnade efter sig kullar, raviner och gigantiska stenblock.

År 1894 var stadsingenjör Thomson den förste som började jämna ut stadens gatunät. Arbetet utfördes med ångdrivna grävmaskiner, hästdragna vagnar och mänsklig muskelkraft.

När den första utjämningen vid foten av Denny Hill avslutades 1898 hade Thomsons män avlägsnat nästan 92 000 kubikmeter jord och sten.

Seattle plattades till en början till med ångmaskiner och hästar.

Under de första åren skedde grävarbetet i Seattle med hästdragna vagnar och ångdrivna grävmaskiner.

© Seattle Municipal Archives/Item 52174

Husen rullades i säkerhet

Jorden från grävarbetet användes till en början för att fylla ut klyftor och andra fördjupningar i landskapet. Det mesta hamnade dock på kusten, som plågades av tidvatten och stinkande träsk.

Nivelleringen inne i staden krävde att allt fler husägare flyttade sina hem från de sönderfallande kullarna.

Flytten skedde på husägarnas egen bekostnad, med hjälp av träskenor på vilka byggnaderna långsamt drogs eller sköts på trärullar.

Muskelkraften för det slitsamma arbetet tillhandahölls av hästar och arbetare.

Seattles hus flyttades på rullar.

Med träskenor och rullar av trä flyttades husen på kullarna ett åt gången.

© Imageselect

Vatten blev ingenjörernas supervapen

Parallellt med grävarbetet började chefsingenjör Thomson utveckla ett nytt vapen mot Seattles kullar: vatten.

Det var smältvattenfloderna från istiden som hade skapat Seattles ojämna terräng. Thomson ville använda samma krafter för att jämna ut staden.

I närheten av staden Landsburg, cirka fyra mil från Seattle, lade hans arbetare kilometerlånga vattenledningar som förde vatten från Cedar River till Seattle.

Vattnet skulle ge dricksvatten till invånarna, men gjorde det också möjligt för Thomson att spola bort Seattles jordhögar.

Vatten från floden Cedar leddes till Seattle.

Stora vattenledningar ledde vatten från Cedar River till Seattle, där det användes i bland annat kraftfulla vattenkanoner.

© Seattle Municipal Archives/Item 50791

Motståndarnas hus stod trotsigt kvar

Vatten från Cedar River och Lake Union leddes till stora vattenkanoner som användes mot Seattles kullar. De första vattenkanonerna – kallade Giganterna – började tvätta bort kullar 1901.

Året därpå var det den 76 meter höga Denny Hill som stod på tur. Dag och natt under de följande nio åren spolade ”Giganterna” bort 4,2 miljoner kubikmeter jord – ungefär hälften av Denny Hill.

De enorma mängderna vatten och jord leddes ut i bukten utanför staden.

Alla husägare gav inte upp sina fastigheter. Som en följd av detta försvann marken runt omkring dem och de blev ensamma på små jordhögar som kallades ”spite mounds” – ”trotskullar”.

Vattenkanoner spolade bort Seattles kullar.

År 1909 hade stora delar av Denny Hill spolats bort. Kvar stod ”trotskullarna”, vars ägare hade vägrat släppa fram vattenkanonerna.

© Seattle Municipal Archives/Item 78094

Seattles invånare fick kilometervis med vägar

I takt med att Seattle blev plattare och plattare ökade befolkningen dramatiskt. År 1880 hade staden 3 553 invånare. Trettio år senare var antalet nära 250 000.

Seattle hade därmed blivit den tredje största staden i västra USA, överträffad endast av Los Angeles och San Francisco. Samtidigt som tillplattningen pågick byggde staden därför i rasande takt ut sin infrastruktur.

År 1912 hade stadsingenjörens personal anlagt 320 kilometer gator, 1 300 kilometer trottoarer och 650 kilometer vattenledningar.

Många hus hade emellertid ännu inte flyttats ner till gatunivå.

Seattle fick nya vägar och trottoarer.

Tillplattningen av Seattle drog ut på tiden på de platser där det redan stod hus. Här hotellet Ross Shire fotograferat 1914.

© Seattle Municipal Archives/Item 240

Spårvagnar hamnade flera meter över gatunivån

Utjämningen av Seattles gator skapade stora problem för trafikanterna. Särskilt stadens kabelspårvagnar fick problem med de ständiga grävningarna.

Under utjämningen av Seattles mest trafikerade gata, Madison Street, var spårvagnsbolaget tvunget att palla upp rälsen och syllarna högre och högre för att hålla trafiken igång.

Linjen som gick från Seattles centrum till Lake Washington var den brantaste i staden. Uppallningen innebar att spårvagnarna till slut färdades nästan två meter över marken.

Först när gatan var helt jämn kunde sliprar och räls flyttas ner till den nya gatunivån.

Seattles spårvagnar led under grävprojekten.

En passagerare inväntar Madison Street-spårvagnen på Third Avenue. Bilden är tagen 1907.

© Danvis Collection/Imageselect

Sista delen av Denny Hill slapp inte undan

Under åren omedelbart före första världskriget avstannade Seattles utjämningsprojekt. Stadsingenjör Reginald Thomson lämnade sitt jobb 1911, och den ekonomiska osäkerheten satte stopp för ytterligare projekt.

Resultatet blev att staden lämnades med en rad branta sluttningar som ständigt hotade att kollapsa.

År 1928 beslutade Seattles stadsfullmäktige därför att ta bort bland annat de sista 25 meter av Denny Hill som stod kvar.

Under de mellanliggande åren hade staden expanderat så mycket att det inte längre var möjligt att spola bort jorden.

I stället sattes en armé av arbetare med grävmaskiner in för att ta bort de sista resterna av kullen.

Sista delen av Seattles Denny Hill avlägsnas.

Arbetet med att ta bort den sista resten av Denny Hill påbörjades 1928. Det sista spadtaget togs 1930.

© Seattle Municipal Archives/Item 3637

Transportband förde bort jorden

Under utjämningen av de sista resterna av Denny Hill tog grävmaskinerna bort 3,2 miljoner kubikmeter jord och sten.

I stället för att jorden skulle transporteras bort på lastbilar satte stadsingenjören upp ett flera kilometer långt transportband för att transportera jorden och stenarna till Seattles hamnområde.

Där lastades jorden på stora pråmar som dumpade Denny Hill i Elliott Bay – där resterna av den stolta kullen fortfarande ligger.

Transportband förde Seattles jord till hamnen.

Jord och grus från Denny Hill lastades upp på stora transportband.

© Seattle Municipal Archives/Item 4141
Transportband förde Seattles jord till hamnen.

Huvudtransportbandet löpte tvärs genom Seattle och slutade i stadens hamn.

© Seattle Municipal Archives/Item 4117

Skövlingen möttes av protester

När utjämningen av Seattle avbröts under åren kring första världskriget stod staden med en rad till hälften borttagna kullar.

Kraftiga skyfall utlöste åtskilliga gånger slamströmmar som drog ner olyckligt placerade hus från höjderna.

Ett antal medborgare började också klaga på förstörelsen av Seattles idylliska omgivningar.

”Naturen har förvandlats från en skönhet till ett vinklat schackbräde”, skrev branschtidningen Engineering News redan 1910.

Uppropet ignorerades fullkomligt.

Seattles Denny Hill 1928.

På toppen av resterna av Denny Hill kunde invånarna 1928 se vad 30 års planering hade gjort med Seattle.

© The Seattle Public Library/Item 22794

Seattles tillplattningsmani upphörde

När resterna av Denny Hill avlägsnats 1930 kunde Seattles ingenjörer göra en summering:

Under de 32 år som det hade tagit att jämna ut platsen hade hela 38 miljoner kubikmeter jord, grus och sten grävts, spolats och sprängts bort.

Vid det laget hade byggtekniker med stål och betong kraftigt minskat behovet av en plan terräng att bygga på.

Dessutom började många människor bosätta sig i inlandet i stället för i själva staden. Seattles utjämningsmani var äntligen över.

Seattle före och efter tillplattningen av Denny Hill.

Resterna av Denny Hill avlägsnades på endast två år. Det blev Seattles sista stora utjämningsprojekt. Överst syns Denny Hill 1928. Nederst syns samma område 1931 efter tillplattningen.

© Seattle Municipal Archives/Item 28958