Seattle skulle bli platt till varje pris: Storstaden spolade bort naturen
Höga kullar, raviner och floder gjorde livet surt för invånarna i Seattle på 1800-talet. Men en målmedveten stadsingenjör fick en idé: Han tänkte platta till staden – och hans vapen var gigantiska vattenkanoner.
I kampen mot Seattles backar använde arbetarna vattenkanoner. Varje kanon sköttes av tre–fem man, som på åtta timmar kunde spola bort motsvarande 6 750 skottkärror med jord och grus.
Fyrtiofem miljoner ton – så mycket jord grävdes och spolades bort av gruvspecialister när den amerikanska staden Seattle 1894 började jämna ut hamnstadens mycket ojämna terräng.
Bakom det gigantiska projektet stod stadens ingenjör Reginald Thomson. Hans ambition var att förvandla Seattle från en liten stad till en av de största metropolerna på den amerikanska västkusten.
Men detta krävde enorma förändringar av landskapet. Så ingenjören inledde ett korståg mot stadens kullar och raviner.
Enligt Thomson och hans anhängare skulle en utjämning av Seattle inte bara locka till sig fler människor utan också bidra till att utrota både sjukdomar och fattigdom i staden.
Långt ifrån alla var entusiastiska över ingenjörens krig mot Seattles inhemska natur, men Thomson avfärdade deras protester:
”En del människor verkar tro att eftersom det fanns kullar i Seattle från början borde en del av dem finnas kvar, men de glömmer hur förödande en brant kulle kulle är för fastigheterna på andra sidan kullen.”
När projektet slutligen avslutades 1930 hade ingenjörerna grävt upp så mycket jord att det motsvarade en åttondel av den mängd som togs bort i samband med anläggandet av Panamakanalen.
Seattles ojämna terräng hade skapats för 17 000 år sedan när istidens glaciärer skar sig genom området och lämnade efter sig kullar, raviner och gigantiska stenblock.
År 1894 var stadsingenjör Thomson den förste som började jämna ut stadens gatunät. Arbetet utfördes med ångdrivna grävmaskiner, hästdragna vagnar och mänsklig muskelkraft.
När den första utjämningen vid foten av Denny Hill avslutades 1898 hade Thomsons män avlägsnat nästan 92 000 kubikmeter jord och sten.
Under de första åren skedde grävarbetet i Seattle med hästdragna vagnar och ångdrivna grävmaskiner.
Jorden från grävarbetet användes till en början för att fylla ut klyftor och andra fördjupningar i landskapet. Det mesta hamnade dock på kusten, som plågades av tidvatten och stinkande träsk.
Nivelleringen inne i staden krävde att allt fler husägare flyttade sina hem från de sönderfallande kullarna.
Flytten skedde på husägarnas egen bekostnad, med hjälp av träskenor på vilka byggnaderna långsamt drogs eller sköts på trärullar.
Muskelkraften för det slitsamma arbetet tillhandahölls av hästar och arbetare.
Med träskenor och rullar av trä flyttades husen på kullarna ett åt gången.
Parallellt med grävarbetet började chefsingenjör Thomson utveckla ett nytt vapen mot Seattles kullar: vatten.
Det var smältvattenfloderna från istiden som hade skapat Seattles ojämna terräng. Thomson ville använda samma krafter för att jämna ut staden.
I närheten av staden Landsburg, cirka fyra mil från Seattle, lade hans arbetare kilometerlånga vattenledningar som förde vatten från Cedar River till Seattle.
Vattnet skulle ge dricksvatten till invånarna, men gjorde det också möjligt för Thomson att spola bort Seattles jordhögar.
Stora vattenledningar ledde vatten från Cedar River till Seattle, där det användes i bland annat kraftfulla vattenkanoner.
Vatten från Cedar River och Lake Union leddes till stora vattenkanoner som användes mot Seattles kullar. De första vattenkanonerna – kallade Giganterna – började tvätta bort kullar 1901.
Året därpå var det den 76 meter höga Denny Hill som stod på tur. Dag och natt under de följande nio åren spolade ”Giganterna” bort 4,2 miljoner kubikmeter jord – ungefär hälften av Denny Hill.
De enorma mängderna vatten och jord leddes ut i bukten utanför staden.
Alla husägare gav inte upp sina fastigheter. Som en följd av detta försvann marken runt omkring dem och de blev ensamma på små jordhögar som kallades ”spite mounds” – ”trotskullar”.
År 1909 hade stora delar av Denny Hill spolats bort. Kvar stod ”trotskullarna”, vars ägare hade vägrat släppa fram vattenkanonerna.
I takt med att Seattle blev plattare och plattare ökade befolkningen dramatiskt. År 1880 hade staden 3 553 invånare. Trettio år senare var antalet nära 250 000.
Seattle hade därmed blivit den tredje största staden i västra USA, överträffad endast av Los Angeles och San Francisco. Samtidigt som tillplattningen pågick byggde staden därför i rasande takt ut sin infrastruktur.
År 1912 hade stadsingenjörens personal anlagt 320 kilometer gator, 1 300 kilometer trottoarer och 650 kilometer vattenledningar.
Många hus hade emellertid ännu inte flyttats ner till gatunivå.
Tillplattningen av Seattle drog ut på tiden på de platser där det redan stod hus. Här hotellet Ross Shire fotograferat 1914.
Utjämningen av Seattles gator skapade stora problem för trafikanterna. Särskilt stadens kabelspårvagnar fick problem med de ständiga grävningarna.
Under utjämningen av Seattles mest trafikerade gata, Madison Street, var spårvagnsbolaget tvunget att palla upp rälsen och syllarna högre och högre för att hålla trafiken igång.
Linjen som gick från Seattles centrum till Lake Washington var den brantaste i staden. Uppallningen innebar att spårvagnarna till slut färdades nästan två meter över marken.
Först när gatan var helt jämn kunde sliprar och räls flyttas ner till den nya gatunivån.
En passagerare inväntar Madison Street-spårvagnen på Third Avenue. Bilden är tagen 1907.
Under åren omedelbart före första världskriget avstannade Seattles utjämningsprojekt. Stadsingenjör Reginald Thomson lämnade sitt jobb 1911, och den ekonomiska osäkerheten satte stopp för ytterligare projekt.
Resultatet blev att staden lämnades med en rad branta sluttningar som ständigt hotade att kollapsa.
År 1928 beslutade Seattles stadsfullmäktige därför att ta bort bland annat de sista 25 meter av Denny Hill som stod kvar.
Under de mellanliggande åren hade staden expanderat så mycket att det inte längre var möjligt att spola bort jorden.
I stället sattes en armé av arbetare med grävmaskiner in för att ta bort de sista resterna av kullen.
Arbetet med att ta bort den sista resten av Denny Hill påbörjades 1928. Det sista spadtaget togs 1930.
Under utjämningen av de sista resterna av Denny Hill tog grävmaskinerna bort 3,2 miljoner kubikmeter jord och sten.
I stället för att jorden skulle transporteras bort på lastbilar satte stadsingenjören upp ett flera kilometer långt transportband för att transportera jorden och stenarna till Seattles hamnområde.
Där lastades jorden på stora pråmar som dumpade Denny Hill i Elliott Bay – där resterna av den stolta kullen fortfarande ligger.
Jord och grus från Denny Hill lastades upp på stora transportband.
När resterna av Denny Hill avlägsnats 1930 kunde Seattles ingenjörer göra en summering:
Under de 32 år som det hade tagit att jämna ut platsen hade hela 38 miljoner kubikmeter jord, grus och sten grävts, spolats och sprängts bort.
Vid det laget hade byggtekniker med stål och betong kraftigt minskat behovet av en plan terräng att bygga på.
Dessutom började många människor bosätta sig i inlandet i stället för i själva staden. Seattles utjämningsmani var äntligen över.
Resterna av Denny Hill avlägsnades på endast två år. Det blev Seattles sista stora utjämningsprojekt. Överst syns Denny Hill 1928. Nederst syns samma område 1931 efter tillplattningen.