Seattle skulle bli platt till varje pris: Storstaden spolade bort naturen

Seattles ojämna terräng hade skapats för 17 000 år sedan när istidens glaciärer skar sig genom området och lämnade efter sig kullar, raviner och gigantiska stenblock.

År 1894 var stadsingenjör Thomson den förste som började jämna ut stadens gatunät. Arbetet utfördes med ångdrivna grävmaskiner, hästdragna vagnar och mänsklig muskelkraft.

När den första utjämningen vid foten av Denny Hill avslutades 1898 hade Thomsons män avlägsnat nästan 92 000 kubikmeter jord och sten.

Jorden från grävarbetet användes till en början för att fylla ut klyftor och andra fördjupningar i landskapet. Det mesta hamnade dock på kusten, som plågades av tidvatten och stinkande träsk.

Nivelleringen inne i staden krävde att allt fler husägare flyttade sina hem från de sönderfallande kullarna.

Flytten skedde på husägarnas egen bekostnad, med hjälp av träskenor på vilka byggnaderna långsamt drogs eller sköts på trärullar.

Muskelkraften för det slitsamma arbetet tillhandahölls av hästar och arbetare.

Parallellt med grävarbetet började chefsingenjör Thomson utveckla ett nytt vapen mot Seattles kullar: vatten.

Det var smältvattenfloderna från istiden som hade skapat Seattles ojämna terräng. Thomson ville använda samma krafter för att jämna ut staden.

I närheten av staden Landsburg, cirka fyra mil från Seattle, lade hans arbetare kilometerlånga vattenledningar som förde vatten från Cedar River till Seattle.

Vattnet skulle ge dricksvatten till invånarna, men gjorde det också möjligt för Thomson att spola bort Seattles jordhögar.

Vatten från Cedar River och Lake Union leddes till stora vattenkanoner som användes mot Seattles kullar. De första vattenkanonerna – kallade Giganterna – började tvätta bort kullar 1901.

Året därpå var det den 76 meter höga Denny Hill som stod på tur. Dag och natt under de följande nio åren spolade ”Giganterna” bort 4,2 miljoner kubikmeter jord – ungefär hälften av Denny Hill.

De enorma mängderna vatten och jord leddes ut i bukten utanför staden.

Alla husägare gav inte upp sina fastigheter. Som en följd av detta försvann marken runt omkring dem och de blev ensamma på små jordhögar som kallades ”spite mounds” – ”trotskullar”.

I takt med att Seattle blev plattare och plattare ökade befolkningen dramatiskt. År 1880 hade staden 3 553 invånare. Trettio år senare var antalet nära 250 000.

Seattle hade därmed blivit den tredje största staden i västra USA, överträffad endast av Los Angeles och San Francisco. Samtidigt som tillplattningen pågick byggde staden därför i rasande takt ut sin infrastruktur.

År 1912 hade stadsingenjörens personal anlagt 320 kilometer gator, 1 300 kilometer trottoarer och 650 kilometer vattenledningar.

Många hus hade emellertid ännu inte flyttats ner till gatunivå.

Utjämningen av Seattles gator skapade stora problem för trafikanterna. Särskilt stadens kabelspårvagnar fick problem med de ständiga grävningarna.

Under utjämningen av Seattles mest trafikerade gata, Madison Street, var spårvagnsbolaget tvunget att palla upp rälsen och syllarna högre och högre för att hålla trafiken igång.

Linjen som gick från Seattles centrum till Lake Washington var den brantaste i staden. Uppallningen innebar att spårvagnarna till slut färdades nästan två meter över marken.

Först när gatan var helt jämn kunde sliprar och räls flyttas ner till den nya gatunivån.

Under åren omedelbart före första världskriget avstannade Seattles utjämningsprojekt. Stadsingenjör Reginald Thomson lämnade sitt jobb 1911, och den ekonomiska osäkerheten satte stopp för ytterligare projekt.

Resultatet blev att staden lämnades med en rad branta sluttningar som ständigt hotade att kollapsa.

År 1928 beslutade Seattles stadsfullmäktige därför att ta bort bland annat de sista 25 meter av Denny Hill som stod kvar.

Under de mellanliggande åren hade staden expanderat så mycket att det inte längre var möjligt att spola bort jorden.

I stället sattes en armé av arbetare med grävmaskiner in för att ta bort de sista resterna av kullen.

Under utjämningen av de sista resterna av Denny Hill tog grävmaskinerna bort 3,2 miljoner kubikmeter jord och sten.

I stället för att jorden skulle transporteras bort på lastbilar satte stadsingenjören upp ett flera kilometer långt transportband för att transportera jorden och stenarna till Seattles hamnområde.

Där lastades jorden på stora pråmar som dumpade Denny Hill i Elliott Bay – där resterna av den stolta kullen fortfarande ligger.

När utjämningen av Seattle avbröts under åren kring första världskriget stod staden med en rad till hälften borttagna kullar.

Kraftiga skyfall utlöste åtskilliga gånger slamströmmar som drog ner olyckligt placerade hus från höjderna.

Ett antal medborgare började också klaga på förstörelsen av Seattles idylliska omgivningar.

”Naturen har förvandlats från en skönhet till ett vinklat schackbräde”, skrev branschtidningen Engineering News redan 1910.

Uppropet ignorerades fullkomligt.

När resterna av Denny Hill avlägsnats 1930 kunde Seattles ingenjörer göra en summering:

Under de 32 år som det hade tagit att jämna ut platsen hade hela 38 miljoner kubikmeter jord, grus och sten grävts, spolats och sprängts bort.

Vid det laget hade byggtekniker med stål och betong kraftigt minskat behovet av en plan terräng att bygga på.

Dessutom började många människor bosätta sig i inlandet i stället för i själva staden. Seattles utjämningsmani var äntligen över.