









Turister på hal is
En brokig skara ägnar sig åt den nya idrottsgrenen bergsbestigning. I början av 1800-talet får britterna upp ögonen för de schweiziska alperna. Där kan turisterna uppleva bland annat enorma glaciärer, där sprickor kan sluka hela resesällskap.
Alperna,
1865
De första på Nordpolen
Till slut nådde han Nordpolen, det mål han hade haft i 20 år. Den amerikanske polarhjälten Robert Peary lät sina stolta följeslagare ställa upp sig för fotografering när de kom till jordens nordligaste punkt år 1909. Dagens historiker hävdar att Peary aldrig nådde riktigt ända fram till Nordpolen, men att han var den polarfarare som kom närmast.
90 grader nordlig bredd
6 april 1909
Riskfylld färd mot toppen
I över 30 år hade bergsbestigare försökt nå världens högsta topp – utan att klara det. Först 1953 lyckades en välorganiserad expedition skicka två man till toppen. På vägen upp fick de ovärderlig hjälp av lokalbefolkningen; som här då de forcerar en glaciärspricka med hjälp av en medsläpad stam och kraftiga stegjärn på kängorna.
Mount Everest, Nepal
1953
Guldfeber i 30 graders kyla
Tiotusentals personer kämpar sig över det isklädda Chilkootpasset för att pröva lyckan som guldgrävare i Klondike. Vägen till guldlägren börjar med ”de värsta 50 kilometerna i världen” – en påfrestande rutt som många av dem måste tillryggalägga hela 20 gånger för att få med sig allt de behöver. Över 100 000 personer ger sig iväg. Endast 40 000 klarar strapatserna.
Chilkootpasset, Alaska
År 1898
Polarskepp i mörker
Fartyget Endurance satt ohjälpligt fast i Antarktis ismassor under polarhjälten Ernest Shackletons expeditionsresa år 1915. Tack vare det massiva underlaget kunde fotografen Frank Hurley placera ut 20 ljuskällor bakom packisen. De behövdes för att det nedisade fartyget skulle framträda i kontrast mot den mörka polarnatten.
Weddellhavet, Antarktis
1915